”Efter dopet har mörkret ingen makt över mig längre”

En välkommen-skylt utanför en kyrka fick Fredrik Hammar att våga kliva in: “Det blev starten på ett nytt liv”.

Påsken närmar sig. En tid som blivit allt viktigare för den 46-årige betongingenjören och före detta polisen Fredrik Hammar.

– Innan jag själv blev kristen tänkte jag att julen var kristendomens viktigaste högtid. Men påsken, wow alltså, utbrister han.

– För mig har det blivit en tid då jag behöver sätta mig och reflektera och fundera lite. Det Jesus gjorde för oss på korset under påsken är otroligt stort, fortsätter Fredrik.

De senaste åren har Fredrik Hammar genomgått en inre resa. Han kommer inte från någon religiös hemmiljö, men i 30-årsåldern insåg han att han faktiskt trodde på Gud. Åtminstone på ett intellektuellt plan.

– Jag har pluggat fysik tidigare och tyckte att det blev ologiskt när vi diskuterade hur universum kommit till. Hur kan något helt plötsligt skapas ur ingenting? Det måste väl finnas något som sätter i gång processen, som skapar? Och det var nog där som tankarna på Gud började snurra.

– Det fanns ingen i min närhet som påverkade mig åt det här hållet. I dag tänker jag att det nog var Jesus som drog i mig redan då, säger Fredrik.

Efter fyskistudierna började Fredrik Hammar plugga till polis och under tiden i poliskåren blev han också pappa. En upplevelse som aktualiserade de stora existentiella frågorna hos honom.

– Att bli förälder satte i gång många tankar kring vad som verkligen är viktigt i livet och jag förstod att det finns mer än det vi kan se med våra ögon.

I vardagen som polis ställdes också tillvaron på sin spets. Djupa mänskliga tragedier varvades med närmast mirakulösa solskenshistorier.

– Jag minns att jag kom till en olycksplats där två långtradare krockat alldeles i närheten av en skolklass som stod och väntade vid en busshållplats. Det var enorm förödelse, men alla hade klarat sig. Bara den ena chauffören hade fått lindriga skador, berättar han.

Åren inom polisen gjorde Fredrik Hammar extra riskmedveten. Han berättar att han genom livet brottats med rädsla och ofta målat upp olika katastrofscenarier som skulle kunna inträffa.

– Jag kunde vara rädd för att någon skulle skada min familj eller att huset skulle brinna ner. Jag bar på en konstant oroskänsla och det blev en grogrund för ilska, misstänksamhet och en massa andra saker som jag inte mådde bra av. Jag kunde bli oerhört arg på småsaker.

Fredrik Hammar talar fritt om sitt liv utan att försköna eller förställa sig. Han berättar om hur rädslan och ilskan låg och skavde under ytan. Samtidigt fungerade livet i stort och åren gick. Familjen växte och flyttade till Stockholmsförorten Tyresö.

Fredrik lämnade efter några år polisen och satsade i stället på en civil karriär som ingenjör. Genom alla livsförändringarna fortsatte också tankarna på Gud att återkomma.

En julidag passerade Fredrik genom en annan del av Tyresö och gick förbi en kyrka där han hörde musik.

– Jag bor egentligen åt helt andra hållet, men av någon anledning råkade jag passera där. Jag hörde musiken och såg en stor skylt utanför kyrkan där det stod “Välkommen”.

– Jag öppnade dörren och mötte en otrolig värme och gemenskap. Det var en enkel veckogudstjänst, men jag kände direkt att det här var något för mig. Det här var min väg.

Nu började Fredrik återkomma allt oftare till kyrkan. Han gick på gudstjänster, lyssnade på predikningar och lärde känna församlingens pastor. Fredrik och pastorn gick långa promenader och samtalade om vardagen och tron.

– Det kändes som att ju mer jag hörde, desto mer förstod jag och desto mer växte min tro.

Nästa steg i Fredrik Hammars resa blev att döpas som vuxen.

– Jag ville visa för mig själv och för mina vänner att jag vill följa Jesus, så jag bestämde mig för att jag skulle bli döpt. Och i dopet hände otroligt mycket. Rädslan och ilskan som jag gått och burit på försvann helt och jag kunde börja förlåta människor.

– Det var som att pusselbitarna föll på plats efter dopet.

Fredrik ler ett brett leende. Det märks att han fortfarande blir berörd när han berättar om sitt dop, där i pingstkyrkan i Tyresö.

– För mig är det här brutalstort. Jag förstod verkligen varför människorna i kyrkan kallar bassängen där man döper vuxna för dopgrav. Man begraver liksom det gamla livet och uppstår på nytt med Jesus.

– Den gamla Fredrik är död och han ska inte tillbaka. Jag är ju samma person, men ändå en annan, säger han och skrattar till.

– Efter dopet har jag också känt hur allt det där mörka inte har någon makt över mig längre. När jag upplevde att mörka tankar kom tillbaka bad jag världens enklaste bön. Jag sa “Älskade Jesus, hjälp mig. Amen” och upplevde direkt hur ljuset och tryggheten kom tillbaka.

Fredrik Hammar beskriver relationen till Gud som en relation till en kärleksfull förälder.

– Gud känns verkligen som en god farsa, någon som hjälper en upp och borstar av dammet på kläderna. Han gör det så kärleksfullt, men samtidigt har jag börjat fatta att det här med bönen är en otrolig kraft.

– Jag upplever det verkligen som att Jesus visar nya kapitel i tron för mig – steg för steg. Och det sista jag börjat förstå är styrkan i att be. Att när som helst kunna vända sig till Gud är verkligen något fantastiskt!

Hur reagerade andra på att du blivit kristen?

– Min fru har respekterat min resa till fullo. Jag tror att hon märker att jag blivit mindre fyrkantig och svartvit sedan jag blev troende. Tidigare var jag rädd, arg och ganska dömande. I dag är allt det där borta.

Hur ser ditt liv som kristen ut i dag?

– Jag försöker att be varje dag. Jag kallar det för små sms-böner, det kan vara typ “Gud, håll koll på min familj nu i dag, amen”. Jesus är inte komplicerad. Man behöver ingen utbildning för att kunna vända sig till honom.

– Sedan går jag till kyrkan så ofta som möjligt. Kyrkan har blivit en viktig plats för mig och jag har insett att det är i en församling, tillsammans med andra, som kristendomen ska upplevas, säger Fredrik Hammar.

Daniel Wistrand

Daniel Wistrand är redaktör för avdelningarna Kultur och Livsstil.