“Efter Isaks död var det nästan som om jag bytte identitet”

Efter 16 år orkar Göran Larsson skriva om händelsen som förändrade honom i grunden. I boken Man blir människa igen beskriver han vägen genom sorgen och skammen att inte kunna rädda sin son.

En aprildag 2004 kommer Göran Larsson hem sent från jobbet som psykoterapeut. När han öppnar ytterdörren ser han att familjens foxterrier Trigger har kissat på hallmattan. Det är inte likt honom. Inte heller att han vankar av och an, morrar, gnyr och vägrar att gå ut. Göran Larsson ropar på sin son Isak, han som älskar Trigger och tar hand om honom som sin egen bebis. Inget svar.

Timmarna går och Göran Larsson får inte tag i Isak. Så går han ut i garaget. Synen som möter honom där kommer att etsa sig fast i minnet för alltid.

– Jag förstår direkt att det är självmord, berättar Göran.

I sitt arbete som präst och psykoterapeut har han stått vid otaliga olycksplatser, suttit vid dödsbäddar och hjälpt människor i chock och bottenlös sorg. Nu drabbar det otänkbara honom själv. Han skär av den blåa repstumpen och håller sin döde son i famnen innan han försiktigt lägger ned honom på garagegolvet. Han hämtar en filt och en kudde, vill inte att Isak ska bli smutsig.

– Jag var i chock, men samtidigt vaknade krisarbetaren i mig och visste precis vad som behövde göras. Jag kunde inte unna mig att bryta ihop, ville inte ta in vidden av det som hänt.

När Göran Larsson berättar detta sitter han hemma på gården i Stora Skedby, utanför Säter i Dalarna. Bakom honom finns en fullproppad bokhylla och överst på den ett inramat porträtt av en liten, söt pojke med glada ögon.

– Namnet Isak betyder “Guds leende” och han var verkligen en glädjespridare. Otroligt rolig, charmig, omtyckt av alla. Han och jag hade samma humor och ibland när vi slängde skämt mellan varandra kunde min fru Solveig säga: Nä, ni får gå ut om ni ska fortsätta så där, minns Göran.

– Isak var också omtänksam. I villakvarteret där vi bodde hjälpte han alla småkillar. Han lärde dem spela tennis, lagade deras cyklar, fixade mat åt dem när de glömt hemmanyckeln.

Göran Larsson tystnar och säger sedan:

– Jag saknar honom varje dag.

Det har gått sexton år sedan Isak valde att avsluta sitt liv. Först nu har Göran känt att berättelsen är mogen att berätta. Han vill inte försköna varken Isak eller sig själv, men ändå beskriva det vackra mitt i smärtan. Men att gå tillbaka i tiden har också varit svårt.

– När jag gick in i bokmanuset var det som att de där fickorna av sorg som finns i själen öppnade sig på nytt.

I boken Man blir människa igen tar Göran Larsson med läsaren till dagen då han blir blixtförälskad i Solveig och de två, som båda älskar Sydamerika, bestämmer sig för att adoptera ett barn från Colombia. Det visar sig att det finns tre föräldralösa syskon på ett barnhem: Jakob sex år, Isabel fyra år och så minstingen Isak – ett och ett halvt år gammal. Kan de adoptera alla tre?

I familjen finns redan Solveigs dotter Cecilia, så plötsligt är de sex. När Göran Larsson tänker tillbaka på de åren minns han utflykterna till fjällen, de livliga samtalen runt middagsbordet och alla gånger han skjutsat till fotbollsträningar eller scouter. Hemmet är en varm och kärleksfull plats.

Året då Isak dog skulle han fylla 18 år. Han är killen med kepsen på sniskan, som trivs på byggprogrammet, har bra betyg, många kompisar och flickvän. Till sina föräldrar säger han att han har sitt bästa år någonsin.

– Varför tar man livet av sig under sitt bästa år? frågar Göran retoriskt. Hur vi än lägger ihop möjliga förklaringar, blir de inte lika med självmord.

– Vi vet att han blev kallad att mönstra och att han inte ville det. Vi vet också att han hade hamnat i konflikt med en ordningsvakt efter att Isak gått före i en krogkö och att vakten polisanmält honom. Där spelade det nog in att Isak var adopterad. Om han hade varit vit är det inte säkert att vakten gjort likadant. Ibland var det en grej för honom att han var adopterad, men oftast kände han sig helt svensk.

– Antagligen hade Isak stråk av mörker inom sig, något som han tampades med i hemlighet.

Avskedsbrevet som Isak lämnar säger ingenting om varför han väljer att ta sitt liv, men i brevet försäkrar han sina föräldrar om att det inte är deras fel. Att han älskar dem. Brevet avslutas med orden: “Försök att inte vara ledsna … Ps. Trigger har fått mat :)”

Krisen som följer på Isaks självmord hanterar Solveig och Göran på olika sätt. Eller egentligen gillar Göran varken ordet hantera eller bearbeta. Det handlar bara om att känna det man känner.

Medan Solveig blir fysiskt sjuk av sorgen, slutar arbeta och håller på att tyna bort, finner Göran sin tillflykt i jobbet. I samtal med sina konfidenter minskar den egna ångestnivån. Professionaliteten tar över och blir samtidigt ett skydd. Solveig brottas med skuldfrågor, målar upp “tänk om”-scenarior och anklagar sig själv: Varför frågade jag inte mer om hur han mådde? För Göran är det främst skamkänslor som kommer upp till ytan.

– I hela mitt yrkesliv har jag mött människor som varit nära självmord, och jag har alltid kunnat hjälpa dem. Men så kunde jag inte hjälpa min egen grabb…

– Efter Isaks död var det nästan som om jag bytte identitet. Jag har alltid varit ganska macho – är gammal hockeyspelare och gjorde lumpen som fjälljägare – men efter Isaks död blev jag så otroligt tunnhudad. Jag blev en person som bara satt och suckade, grinade och inte tordes saker. Jag fick be Solveig ringa vår dotter Isabel för jag var så rädd att hon inte skulle svara, att något hade hänt henne också.

Det är efter Isaks begravning som livet rämnar för Göran. Ångesten vräker in. Mitt i det blir det livsviktigt för honom och Solveig att omge sig med det som är vackert. De har aldrig lagt så mycket pengar på blommor som då och tillbringar timtal i naturen. Men i kyrkan vill Göran inte vara.

– Jag la bokstavligen prästkragen på hyllan. På ett sätt blev Gud mer närvarande än någonsin – i sårbarheten och känsligheten. Men på ett annat sätt blev Gud än mer obegriplig och jag visste inte vilken gud jag skulle predika om, hur jag skulle sätta ord på det jag upplevde.

– Jag sökte tröst i kristna böcker, men blev bara arg när jag läste. Böckerna innehöll massa uppmaningar kring hur jag borde tro eller känna, som jag inte alls kände igen mig i. Vi fick fantastisk hjälp och stöd av goda vänner, men det kom också hem människor till oss som sa: “Om ni inte hade trott som ni gör, då hade detta aldrig hänt. Isaks självmord beror på att ni tror fel.”

Göran Larsson har fått välja noga vilka röster han ska lyssna till. Terapi och nära relationer har varit ovärderliga.

– Det allra viktigaste har varit att dela min sårbarhet med människor som vill mig väl. Och att prioritera tid med Solveig och barnen. Dessutom har min morgontimma i stillhet blivit oumbärlig sedan Isak dog. Dagens första timma ägnar jag alltid åt att be, läsa, meditera och sitta i tystnad.

Dag för dag, lite i taget, sörjer Göran Larsson sig hel igen.

Våren 2016 skulle Isak ha fyllt 30 år, så Göran, Solveig och barnen bestämmer sig för att ställa till med fest. De delar roliga, ljusa minnen och plockar fram Isak-lådan – saker från honom som de sparat under alla år. Någon tar fotbollströjan, någon annan halskedjan. Göran väljer ett fotografi.

– Det är taget precis innan vi ska åka till fjällen. Att åka skidor var något både jag och Isak tyckte om.

Göran Larsson kommer aldrig att få veta varför hans Isak inte ville leva längre. Men han vet att det efter en ofattbar förlust, går att bli människa igen.

– En gång fick vi ordet “Ni har livsstjärnan över er” till oss. Och även om vi har varit med om något outhärdligt svårt känns det precis så. Det tog år och mycket arbete att bli hel igen. Men det gick.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.