Emanuel Karlsten: Jag längtade efter ett överlåtet liv men kyrkan hade fastnat

Emanuel Karlsten beskriver sig själv som kristen utan kyrka och journalist utan mediehus. Ändå ser han sig inte som en individualist.

– Jag längtar efter att foga mig, säger han.

När Sveriges Radio ringde till Emanuel Karlsten och frågade om han ville sommarprata, var hans första tanke: Vilken mardröm!

Inte för att han inte trodde att han skulle klara av det, utan för att det väckte en närmast uppgiven känsla i honom: “Jaha, nu har jag fått göra det här också.”

– Jag hade sett framför mig att det är en sådan grej man gör när man är 65, förklarar han när vi ses på en lunchrestaurang i Göteborg.

Det är bokmässa i staden och Emanuel Karlsten är lite förvånad över att han inte blivit erbjuden några moderatorsuppdrag. Men i och för sig har han fullt upp ändå; det är dagen före deadline för Maktbarometern – den kartläggning av olika aktörers inflytande i sociala medier, som görs av Medieakademin, där Emanuel Karlsten är ordförande.

Förmodligen är det tio år sedan jag hörde talas om Emanuel Karlsten första gången. Frälsningssoldaten som hade gjort mediekarriär och närmast liknades vid ett underbarn. Han som jobbat på Dagen, men som sagt upp sig efter en konflikt med ledningen kring ett publicistiskt beslut, och istället gått vidare till Expressen, senare Aftonbladet och till sist Dagens Nyheter. Han som sedan vänt dem ryggen för att han inte längre trodde på de etablerade mediernas sätt att göra journalistik.

Allt detta ska vi komma till. Men först vill jag prata med honom om hans sommarprat – ett av sommarens mest lyssnade. Där kritiserade han såväl kyrkan som medierna. Han var nervös för hur det skulle tas emot, rädd för att såra människor, säger han.

– Men i efterhand känner jag att jag borde tagit i mer.

Varit ännu mer kritisk mot kyrkan?

– Ja. Om något bara slinker in, är det lätt att det bara slinker ut. Men om det irriterar eller skapar mer friktion, så kan det bita sig kvar längre.

Med sommarpratet ville Emanuel Karlsten säga det som han egentligen sagt sedan han var ung och aktiv i Frälsningsarmén: att kyrkan stelnat i sin form, blivit en förening “för dem som olyckligtvis tror på Gud”. Han efterfrågade färre dogmer och större engagemang för samhällets utsatta, väl medveten om att han själv också kommit till korta. I sitt sommarprat säger han att han aldrig egentligen var beredd att leva det liv som tron krävde.

Men han hade försökt, berättar han nu: startat egna husförsamlingar, föreläst kring tro och tvivel, engagerat sig i digitala forum, volontärarbetat i Zambia.

– Jag längtade efter ett överlåtet liv, och kämpade verkligen för att mitt liv skulle bära frukt, att tron inte skulle bli en skramlande cymbal.

– Problemet var att det hela tiden var kyrkan som jag behövde göra något åt. Man hade fastnat i ett trevligt föreningsliv. Och det hade varit fine om vi var Rotary, men jag tycker att kyrkan borde ha högre krav än så.

Emanuel Karlsten växte upp i en familj där båda föräldrarna var officerare i Frälsningsarmén. Kyrkan blev hela familjens kall, hemmet i Visby var ofta fullt av människor i nöd och jularna firades med missbrukare och hemlösa. Föräldrarnas gemensamma lön låg på 9 076 kr i månaden, men han upplevde aldrig att familjen var fattig. Och trots att han riktat offentlig kritik mot kyrkan, har han inget ont att säga om sin uppväxt.

– Min bakgrund har gett mig en blick på vad som betyder något i livet, säger han.

– I dag bor jag i ett otroligt välbärgat område med massa människor som ser likadana ut, tjänar lika mycket pengar och har samma åsikter. Man lever ju som i ett reservat, vilket får det att krypa i hela mig!

Men du har ändå valt att leva som du gör nu?

– Ja, jag har väl gjort en klassisk klassresa. Som liten var jag aldrig på en enda restaurang – drömmen var att någon gång om året bli bjuden på restaurang eller få bo på hotell, så ända sedan jag jobbade på Dagen har jag lagt så otroligt mycket pengar på just sådant här, säger han och blickar ner mot tallriken med restaurangmat.

– Det är en naturlig instinkt att vilja göra det så bra som möjligt för en själv, och jag tycker inte att det är dåligt att tjäna pengar. Däremot tror jag att man mår bra av att konstruera ett skav – något som påminner en om att den här välbärgade världen inte är livet, utan en extrem förmån, säger han och ger som exempel att han själv valde att bli vårdnadshavare för en ensamkommande ungdom 2015.

– Det vanliga är att man ska söka sig bort från det som skaver, men då tror jag att man hamnar vilse. Man behöver tänka: Vad är det som skaver, varför skaver det och kan jag göra något åt det?

Den där handlingskraften verkar Karlsten ha haft sedan han var liten.

Han blir på gott humör när jag ber honom berätta hur han startade sin första business – den som också försörjde honom under hela hans journalistutbildning.

– Jag jobbade en sommar med att sälja brända mandlar på Fåröfärjan och tjänade svinmycket pengar – åt chefen, vilket gjorde mig vansinnig. Så då tänkte jag: Jag kan göra det här själv. Jag utsatte honom för konkurrens helt enkelt, säger Emanuel Karlsten och ler.

– Sedan växte det. Jag började bränna mandlar hemma och engagerade grannbarnen i att sälja för mig under tornerspelen på Medeltidsveckan i Visby. Medan andra kompisar fick jobba hela sommaren fick jag in samma summa på en vecka.

Det känns som ett återkommande mönster i ditt liv: du ser hur någon gör, tänker att du kan göra det bättre och startar något eget?

– Ja, så är det. Det är roligt, spännande ju!

Emanuel Karlsten har byggt sin karriär på att vara duktig på att testa nya grejer. För Frälsningsarmén skapade han en sorts föregångare till Facebook – sajten “Blodocheld” där medlemmar, utan några riktlinjer eller begränsningar, fick uttrycka sig fritt kring allt från kyrkostruktur till tunga teologiska ämnen.

Under tiden på Dagen rapporterade han live via ett videoverktyg långt före andra tidningar, och så småningom blev han eftertraktad expert kring frågor om sociala medier och ny teknik. När han slutligen fick skribentuppdraget på DN hade han uppnått sitt mål om att få skriva om vad han ville på en så stor tidning som möjligt.

– Det var underbart, men också väldigt dystert. Jag kände: Vad ska jag göra nu då?

Åter igen började det klia i kroppen. Skava.

Och det var då han startade sajten Ajour där läsarna skulle bidra med material och nya röster skulle få höras. Han basunerade ut att “Alla är journalister”, och att “Tidningarna borde utsättas för en skogsbrand” och ja, han utsatte den etablerade journalistiken för konkurrens.

– Jag fick otroligt mycket skit, vilket jag var beredd på, på ett teoretiskt plan, men jag anade inte hur det skulle kännas i praktiken.

Hur kändes det?

– Det tog sig närmast fysiska uttryck. Eftersom jag varit så hajpad under åren efter Dagen, var det svårt att föreställa sig hur det skulle kännas om branschen skulle vända mig ryggen. Men det upplevde jag verkligen.

Hur tog du dig igenom?

– Jag omdefinierade mitt liv. Jag hade lagt alla ägg i en korg och när de kraschade hade jag ingenting kvar. Jag insåg att jag inte kunde syssla med karriärsjagande längre, och då hände hela familjegrejen supersnabbt. Jag träffade min fru Julia på Twitter och inom ett år hade vi hus och barn.

I samma veva flyttade Emanuel Karlsten från Stockholm till Göteborg. Han inledde det frilansliv som han fortfarande ägnar sig åt: skriver, modererar, föreläser.

Under pandemin förlorade han dock många uppdrag, och var tvungen att hitta en ny väg: finansierad av sina läsare publicerade han varje vecka “Coronaveckan som gått” på sin hemsida. För sin bevakning tilldelades han 2020 Stora journalistpriset i kategorin “Årets förnyare”. Juryn tyckte att han “brutit fruktbar mark för ensamjournalistiken”.

Så vad ska han göra nu?

– Jag har insett att jag inte har några drömmar kvar. Det är lika sorgligt som underbart – om jag dör nu, dör jag lycklig. Men jag gissar att det kommer att dyka upp något nytt som jag uppslukas av, lär mig och sedan förklarar för någon annan.

Skulle du kunna jobba med något helt annat?

– Kanske med något i näringslivet. Men jag är samtidigt osäker på om jag skulle stå ut? Den frihet som jag har skapat är så väldigt värdefull för mig.

I sitt sommarprat beskriver Emanuel Karlsten sig som “kristen utan kyrka” och “journalist utan mediehus”. Jag frågar honom om han är en utpräglad individualist och jag får ett “Oj, jag har ingen aning, jag vet inte vad det innebär” till svar.

Jag tänker att det kan handla om att man vill göra på sitt sätt och inte är så villig att anpassa sig.

– Jag har absolut ett behov av att gå en egen väg, men jag ser mig inte som någon upprorsmakare som söker bråk. Egentligen längtar jag efter att foga mig, att vara en del av någonting större.

– Och jag kan sakna gemenskapen som fanns i kyrkan. En av de stora sorgerna med att ha lämnat kyrkan är att mina barn inte kommer få vara i ett sådant sammanhang där man möter människor av olika bakgrund, olika generationer – det är kyrkan rätt ensam om.

Jag frågar honom om hans spiritualitet och han säger att han inte har något andaktsliv. Ibland ber han aftonbön med barnen, men annars “bär han tron som en pin på ett kavajslag” – ett sorts klubbmärke som visar på hans ursprung.

– Sedan kan jag lyssna på lovsång av kulturella skäl, för att det varit en del av min uppväxt, lägger han till.

Emanuel Karlsten är ovillig att ge exempel på lovsånger han gillar. Däremot återkommer han till en insikt som kyrkan gett honom: att vårt värde varken sitter i priser eller prestationer.

– Det är lätt att fastna i sin egen viktighet, men ingen av oss är ju världens huvudperson.

– Den bästa grejen med Gud är att jag inser hur liten jag är. Jag är en rök som syns ett tag ... precis som det står i Jakobs brev.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.