Emma Eriksson: Min pappa tog sitt liv - lyft frågan!

Emma tar upp sin mobil och visar en bild på sin pappa Thomas. En stilig, mörkhårig man i sina bästa år. På fotot skrattar han så mycket att han tvingas hålla fingret mot överläppen för att inte snusprillan ska trilla ut.

Men Thomas bar också på ett stort mörker och förde en kamp mot sig själv – en kamp som han till slut förlorade.

Vi träffar Emma på ett kafé vid Sundbybergs pendeltågsstation. Det var här som Thomas, den 14 februari förra året, på Alla hjärtans dag, begick självmord genom att hoppa framför tåget från perrongen. Då var han 55 år.

– Pappa var en extremt generös person. Han tänkte alltid på andra. Han var min bästa vän. Vi har alltid stått varandra nära, det har alltid varit han och jag på något sätt. Pappa var väldigt känslig och hade stora problem med alkohol, säger Emma.

Thomas var en berest och kunnig person som arbetade på ­regeringskansliet och utrikes­departementet. Under uppväxten bodde familjen i Washington, New York och Bryssel, där Thomas jobbade. Så länge Emma kan minnas led han av alkoholproblem. Somliga perioder var han nykter, pigg och glad. Men så fick han återfall och började igen. År 2010, tog Emmas mamma ut skilsmässa.

– Pappa mådde bra efter skilsmässan, men sedan började han dricka igen. Då kom de första ropen på hjälp. Han slutade jobba och låg hemma och drack. Han förändrades som person, jag kände inte igen honom. Han började redan då prata om att ta livet av sig. Jag tror att han kände sig ensam och övergiven och att han inte orkade längre. Visst hade han vänner, men inte så många. Det var alkoholen och inte skilsmässan som i slutändan fick pappa att göra det här.

Emma och henne storasyster försökte hjälpa Thomas. En dag åkte allihop in till S:t Görans sjukhus. Thomas var berusad, deprimerad och skakig.

– På kvällen ringde jag till sjukhuset och fick höra att pappa hade gått. Vården gjorde inget, fast de visste att han var en fara för sig själv.

En natt kom Thomas hem till Emma. Han satte sig i soffan men sa ingenting. Han bara satt där, ledsen och berusad. Emma tyckte allt var jobbigt och bad honom gå hem och sova, så skulle de ses i morgon. Det var sista gången hon träffade sin pappa.

– Innan han gick gav han mig en kram och sa att han älskade mig. Det var en speciell kram, en hejdå-kram. Då förstod jag det inte, och det är bara spekulationer, men jag tror att han hade bestämt sig då. Jag tycker att det är orättvist att han la allt på mig. Han kommer hem till mig och vill ha hjälp, men vad kan jag göra om han inte vill ha hjälp?

En vecka senare tog Thomas sitt liv. Emma satt och tittade på tv när hon fick beskedet. Klockan var runt fem och det var hennes mamma som ringde. Hemma i sin lägenhet i Rissne hade Thomas lämnat ett avskedsbrev på köksbordet. Han bad om förlåtelse för att han hade svikit och den sista meningen i brevet var: "Alkohol är ett helvete".

– Hela min tillvaro rasade samman. Jag minns ingenting av första månaden efter att det hände. Min sambo har berättat att jag var väldigt ilsken och arg, säger Emma.

Hon sjukskrevs från arbetet som barnskötare, lamslagen av sorg och skuld. Minnet från dagen efter Thomas nattliga besök jagade henne. De hade pratat i telefon. Thomas grät och Emma, som var orolig och stressad, tyckte att hela situationen var outhärdlig och lade till sist på luren.

– Jag har tänkt mycket på det här. Det sista jag gjorde för pappa var att lägga luren i örat på honom. Det sista jag hörde av honom var sorg, tårar och en vilja att inte leva längre. Men vad skulle jag ha gjort? Hur ska man kunna få någon att vilja vara kvar, som inte vill längre?

Efter händelsen förlorade Emma många av sina tidigare kompisar. De slutade höra av sig. Familjerelationen har också försvårats efter traumat. Terapi och samtal har hjälpt Emma att gå vidare. Att börja forma sitt eget liv, även om det är svårt.

– I dag mår jag mycket bättre. Jag har stora drömmar. Pappa har fått mig att inse att livet är kort och att man måste ta tillvara på det. Jag inser att jag alltid kommer att bära med mig det som har hänt, men mitt i allt kan jag ändå känna en livsglädje. Pappa orkade inte längre, men jag vet att han älskade mig.

Ett år har gått sedan händelsen, en ganska kort tid i sammanhanget. Men Emma har inga problem med att tala om det smärtsamma. Hon vill berätta.

– Självmord ses som tabu , som något man ska skämmas för som anhörig. Men det är fel, jag vill inte låsa in mig och skämmas. Jag vill prata om det som har hänt. Det gör mig starkare, även om det är svårt.

Tomas Nilsson