Livsstil
Evelina hjälper utstötta gravida tjejer i Uganda
Göteborg. Övergivna av både familj och släkt. Gravida tonåringar i Uganda kan få det väldigt svårt. Evelina Westberg bryr sig om de drabbade tjejerna och har varit med och startat The Fortress i huvudstaden Kampala. Ett nytt hem för dem.
Vi backar tillbaka till hösten 2011. Då studerade Evelina Westberg till socionom vid Göteborgs universitet. Och terminspraktiken tog henne betydligt längre än till någon av Göteborgs stadsdelar.
I Kampala mötte hon en helt annan verklighet tillsammans med sina kurskamrater.
– Att vara gravid i Uganda när man är så ung innebär en dubbel marginalisering. Dels för att du är tjej i den åldern och dels för att du blir gravid utanför äktenskapet. Det är verkligen skamligt, föräldrarna förskjuter sina barn från hemmet, säger Evelina Westberg.
Där lärde de känna Josephine Nsubuga, barnmorska och samtalsterapeut.
– Första månaden gick vi runt med henne och hälsade på gravida tjejer där de befann sig. De bodde så hemskt, i något plåtskjul och i någon kompis butik.
Josephine Nsubuga hade planer på att starta ett hem för tjejerna. Ge dem tak över huvudet, mat, jobb, och stärka deras självkänsla. Hon hade till och med gjort upp en budget.
Men Josephine saknade en sak. Pengar.
– Vi sa att vi skulle se vad vi kunde göra, lite trevande. Vi spelade in en film där vi intervjuade henne, filmade lite från slumområdena som när vi hälsade på en tjej och filmade oss. Så lade vi ut det på Facebook och bloggar och uppmanade folk att ge en slant.
Målet var att få ihop till enklare förlossningsutrustning. Men på en månad fick de ihop hela 42 000 kronor. Och den 7 oktober 2011 flyttade de fyra första tjejerna in på The Fortress, ett hus i centrala Kampala dit även Josephine flyttade. I närheten finns sjukhuset där barnen föds. Resten av praktiken jobbade Evelina och de andra socionomstudenterna med att stötta tonåringarna och göra upp en verksamhetsplan.
Väl hemma i Sverige drog de sedan igång föreningen The Fortress Sverige för att fortsätta stötta satsningen. Genom att ordna event, sälja smycken som tjejerna i Kampala tillverkar och leta månadsgivare bidrar de ekonomiskt.
Göteborgs universitet har fortsatt att skicka dit studenter.
– Vi startade en ny praktikplats!
Hur känns det?
– Jättespännande. Vi har fått jättebra feedback från universitetet, att vi hade den initiativförmågan och inte bara observerade.
Nu har boendet åtta platser i ett annat och större hus där tjejerna lever i ett kollektiv. Sedan starten har 46 tjejer funnits med i verksamheten.
I november 2012 var Evelina där igen. På en gruppresa med elva Värnamodamer.
– Vi kom tillbaka ett år senare när bebisarna var nio, tio månader. Att få träffa dem med sina mammor och se hur glada de var och hur bra de mådde. Det var så stort.
Samtidigt jobbar Josephine med medling, att försöka återförena tjejerna med sina familjer.
– De står inte ensamma när de blir mammor. Vi ser även till att tjejerna kan få en utbildning och ett jobb så att de kan försörja sig själv och sitt barn, säger Evelina.
Vad är din drivkraft i arbetet?
– Jag har fått se att det vi gör innebär en så stor skillnad för tjejerna där nere. Utvecklingen hos dem kan få var och en att bli rörd. Från att vara väldigt rädda till att växa som kvinnor, bli mer självsäkra och komma in i sin mammaroll.
Tidigare har Evelina även varit ungdomsledare i Centrumkyrkan i Sundbyberg.
– Människor är roliga, jag är nyfiken och intresserad. Jag tycker om att bli engagerad och lyssna på människors passion och historier. Nu jobbar jag som kurator, får jobba med ungdomar och samtala med dem i den verklighet som de lever i med allt vad det innebär. Det är så många som har svåra hemförhållanden. Jag gillar när saker händer. Att kidsen känner sig lyssnade på, precis som The Fortress-tjejerna. Hela samhället har ju bara dömt de tjejerna.
Tron betyder väldigt mycket i arbetet för Evelina.
– Jag förlitar mig på Gud i detta. Från dag ett har Josephine så öppet sagt att Guds vilja kommer att ske. Det är en enorm trygghet att kunna lämna det i Guds, och Josephines, händer. Tron bär jättemycket.
Vad har ni fått för respons från tjejerna?
– I början var det lite ”vad är detta för ställe?” och de höll sig lite för sig själva. Men responsen är att ”Ni har räddat våra liv”. Den tacksamheten. Det är så häftigt att det inte är slutet. Att de kan få det så mycket bättre än de vågat hoppas på.
Samtidigt betonar Evelina att tjejerna i Kampala hjälper sig själva.
– Vi ser bara till att de får fram sina drivkrafter. Deras erfarenheter och alla runtomkring dem har bara tryckt ner dem. Men de själva är så himla coola och stöttar varandra.
Per-Johan Thörn
