Färgstark resa till tidlösa Mekongdeltat

Det är varmt när bussen rullar ut från Ho Chi Minh med destination My Tho. Detta är Vietnam när det är som mest tropiskt. Svetten lackar och Hanoi med sin vinter känns avlägset. I trafiken är det rörigt, fullt med vespor, motorcyklar och fullastade minibussar.

Redan i förorterna tar risfälten över. Människorna ser ut som svampar där de står böjda över grödorna i koniska hattar. Vi är i Vietnams risskål. På en tiondel av landets yta växer en tredjedel av allt ris. Bara kokospalmer och sockerrör utmanar rismonopolet. Man kan nästan lukta sig till hur näringsrik jorden är. Ett kungarike för en bonde.

Vietnameserna kallar området Cuu Long, de nio drakarna, vilket anspelar på de nio flodarmarna som korsar slätten.

My Tho är porten till deltat. I alla fall för turister. Härifrån pilar båtar upp och ner för floden. Centrum av staden är livligt, nästan kaotiskt. Som alltid i Vietnam kan man köpa allt och lite till på gatorna. Runt marknaden säljs skaldjur. Krabbor och räkor odlas i deltat och verkar finnas på alla menyer.

Noodle soup with ”shlimps” blir mitt val. Som så ofta i Sydostasien blir ”r” till ”l” men soppan är delikat. Försäljaren rekommenderar ris med krabba och musslor nästa gång. Jag är frestad att boka bord direkt.

I Vietnam kan maten vara halva resan. Minst.

Vi tar båten uppströms mot staden Sa Déc, och lägger in avstickare in i de många kanalerna. Då och då omsluts vi helt av växtlighet och brunt vatten. Bryggor leder till små bosättningar. Många torkar riskakor som ska strimlas till nudlar. Andra satsar på fruktodling: papaya, ananas, bananer och en röd sak som kallas stjärnfrukt.

Ibland möter vi fiskare med nät och burar. Fångsten är ormhuvudfiskar, en rovgirig art som både fiskas och odlas i deltat. Tack vare ett organ för luftandning kan den överleva fyra dagar på land. Bara den hålls fuktig.

– Många vietnameser äter den varje dag, berättar vår kapten på knagglig engelska.

Vi möter flera turistbåtar. Många vill uppleva deltat där det är som bäst. Ibland är det trångt om saligheten, ungefär som i trafiken på land. Men som ofta i Vietnam: ett organiserat kaos.

Lite senare kommer vi ut till en större flodarm och sceneriet blir mer ena handa. Här är floden en motorväg; det finns till och med en flytande bensinstation.

Då och då är strömmen så stark att kaptenen styr in båten nära land där det är lugnare. Vi närmar oss Sa Déc, huvudstad i Dong Tháp-provinsen och enligt vår guide ”a small town”. Med över 100 000 invånare!

Vi nöjer oss med en promenad längs floden på gatan Nguyen Hue innan vi väljer att ta det lite lugnt och smälta dagens intryck. Att resa i Vietnam innebär att sinnena får jobba för högtryck.

Efter en natt i Sa Déc fortsätter flodfärden mot An Giang, i deltats nordvästra del. Detta distrikt har en del bergsformationer längs västerut, men längs floden är det platt.

Här bor många kineser, men mer spännande är byarna med minoritetsfolket Cham.

På medeltiden dominerade kejsardömet Champa delar av Vietnam. Deras ättlingar kallas i dag cham. Många är hinduer men i deltat finns byar med muslimsk befolkning. Vi besöker en av dem med en chamtalande guide.

Byn Chau Pong ligger nära gränsen till Kambodja. När vi närmar oss ser den ut som alla andra byar. Lite hyddor utspridda innanför flodbanken, lekande barn och kvinnor som tvättar kläder.

Men bakom den simpla fasaden syns en liten trämoské, inte heller den mycket för världen men absolut annorlunda.

Som ofta möts vi av glada barn när vi går iland. Tittar man noga ser man att de har ett mer malajiskt än vietnamesiskt utseende: deras förfäder tros en gång ha kommit från Borneo.

– ”Buy handicraft, sir”, frågar ett av barnen, men köpslåendet är lugnt.

En del barn bär tavlor med arabiska tecken. Vår guide­ berättar­ att de lär sig lite arabisk­a för att behålla sin identitet som muslimer. Men alla pratar vietnamesiska också, förstås.

Jordbruk, fiske och vävning är levebrödet i byn än så länge. Kanske turismen tar över så småningom, på gott och ont.

– Klart att utvecklingen går framåt. Många i Vietnam lever på turismen. Men vi vill gärna behålla vår särart, säger guiden.

En balansgång, alltså. Än så länge har man hållit sig kvar på linan.

Björn Schüberg