Fem unga personer berättar: Därför lämnade jag frikyrkan

Över hälften av de unga som tillhör frikyrkan lämnar tron, visade undersökningen “Här för att stanna”, som gjordes av organisationen Bibeln idag. Genom undersökningen vill man ge verktyg till församlingar och föräldrar för att så många unga som möjligt ska vilja stanna kvar i tron och församlingen.

Observera att artikeln publicerades 2021. Dagen har lyssnat till fem personer som alla varit aktiva i en frikyrka men valde att lämna den kristna gemenskapen i 20-årsåldern.

Madeleine Åberg, Malmö

Jag växte upp i församlingen Agape och Vineyard, och deltog i olika frikyrkors konferenser och läger. Det jag dels vände mig mot är det starka “vi-och-dom”-tänket, som leder till en översittarattityd. Jag fick lära mig att se okristna som frälsningsobjekt. När jag såg att även “dom” kunde vara kärleksfulla fick jag inte ihop det. Det var så djupt präglat hos mig att de andra var förtappade, som vi skulle hjälpa.

Det som nog skaver mest är att det gjordes i en välvillig intention, men som jag nu i efterhand anser egentligen bottnade i falsk självbild och en inbillad kärlek och godhet.

När man uppmuntras att vara i kyrkan så mycket som möjligt blir det också lätt svart-vitt - det blir en konstig världsbild. Om en person inte är kristen ses den som fördärvad, ligger förmodligen runt och super sig full till en extrem och skadlig nivå. Det talades aldrig om ett normalt, sunt mellanläge, utan man skulle ofta dra det till sin spets. Den svartvita bilden spädde på “vi-och-dom”-tänket, samt hur man såg på rätt och fel.

Jag kunde också sakna en uppmuntran till att själv tänka och känna. Det handlade så mycket om att hela tiden känna in och vända sig till Gud. Något som innebar en konstant ängslan i att inte kunna leva upp till vad som var rätt enligt Gud. Jag upplever att jag inte fick vara bara människa, med allt vad det innebär, utan pushades till att skala bort stora delar av mig själv till att enbart vara en tillrättalagd reklampelare åt Jesus. Något som lett till att jag fram till idag har känt mig kompasslös och förminskad. Jag tror det är viktigt att våga lita på sig själv och sitt förnuft - om Gud finns har han ju skapat det. Man gör Gud väldigt liten annars.

Claes Sjöström, Göteborg

Jag är uppvuxen i Missionskyrkan på Hönö och var aktiv fram till 20-årsåldern. När jag flyttade till Göteborg gick jag på gudstjänster ett tag, men gled ifrån.

Jag insåg att jag inte längre trodde på Gud. Det finns mycket som jag i efterhand vänt mig mot, som att man ofta fick höra att Gud tycker att man gjort fel, i en känslig tid som tonåren är. När man får höra det i de olika sammanhang jag rörde mig blir det ett mönster.

Även om man är kristen brottas man ändå med sexualitet och nyfikenhet på alkohol och annat, och kring det fanns det mycket skuld och skam. Man pratade ofta om att hjälpa “de andra” som höll på med sådant och då fanns det inte plats för att ha sådana tankar själv. Det kunde kantra till att vi även såg ner på “de andra”, det blev ett starkt “vi och dom”-tänk.

Ungdomsledarna var också ofta väldigt unga, vilket påverkade undervisningen.

Carina Stålgren, Stockholm

Jag lämnade hemstaden och så även församlingen i samband med att jag började plugga i en annan stad. Jag sökte mig inte tillbaka till pingströrelsen eftersom jag upplevde att både livet och tron begränsades, som att man försökte pressa in Gud i en liten låda.

Jag fick känslan av att man trodde sig vara förmer än andra kristna samfund och traditioner.

Under 1990-talet var det många frikyrkliga som sökte sig till Livets ord och då upplevde jag en småsinthet inom de andra frikyrkosamfunden där man började fokusera allt mer på hur människor levde sina liv. Jag blev så trött på det, hur man tycktes bry sig mer om hur folk levde än hur de faktiskt mådde.

I dag är jag med i en kyrkokör, men tillhör ingen församling. Jag önskar att man haft en större ödmjukhet i de församlingar jag tillhört och inte sett sig så unik som man tycktes göra.

Och om jag får ge ett råd till församlingsledare i dag så är det att “tokälska” de människor som finns med i församlingen, och lyssna på dem. Det är otroligt viktigt.

Alexander Sandqvist, Göteborg

Jag växte upp på Donsö där ungefär en tredjedel var medlemmar i missionsförsamlingen. En stark tro, och att inte ifrågasätta premierades.

Vi hade paneldebatter med unga ungdomsledare som bland annat handlade om det felaktiga med onani och där satt man som ung tonåring och fattade ingenting, men gick därifrån med en känsla av skam. Jag kan se faror med att en ung person med lite livserfarenhet ska undervisa och stå som en förebild i saker som den själv inte landat i.

Jag gick bibelskola, flyttade tillbaka till Göteborg och var under en kort tid själv anställd som ungdomsledare. Jag var engagerad men blev dränkt i olika uppgifter och såg att samma sak hände med andra engagerade. Jag upplevde också hur människor, som var pålästa, öppna och hade en fin människosyn, förvandlades när de klev in i kyrkan. Då skulle man lägga på sig någonting, för att det skulle vara på ett visst sätt.

Att utmana, vara självkritisk och alltid ifrågasätta syftet med det man gör tror jag är nödvändigt för att undvika att bli en grupp för inbördes beundran. I min värld handlar kristendomen om att älska varandra. När vår pastor på Donsö inte ville att vi skulle samarbeta med Svenska kyrkan för att prästen där levde med en person av samma kön, var det omöjligt för mig att vara kvar.

Ylva Hammarström, Malmö

Jag lämnade frikyrkan både på grund av teologiska och sociala anledningar. I tonåren upplevde jag sammanhanget som glättigt och att det inte gavs utrymme för de svårare frågorna. Man sa ungefär “Du tvivlar lite och sedan hittar du tillbaka till Jesus, det är inga problem”. Men så såg det inte ut för mig.

Jag skyller inte på ungdomsledarna, de var ju själva så unga. 21 år är ju ingenting! Jag tror att man som ledare behöver mycket stöttning av äldre vuxna med livserfarenhet, för en sund undervisning.

Jag efterfrågar en kultur där man får visa sig sårbar och svag som kristen tonåring och ung vuxen.

När jag gick bibelskola började jag ifrågasätta mycket, men jag upplevde att det inte ens gick att prata om vissa saker som rörde tron. Jag önskar att jag hade blivit bemött på ett öppnare sätt.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.