”Flyglarmen avlöste varandra och vi blev kvar i korridoren ända till lunch”

Svenska Sara Yarden bor i Jerusalem. Sedan i lördags har hennes liv vänts upp och ned. Oron över den nittonårige sonen som är inkallad i den israeliska armén för att kämpa mot Hamas är stor. Ändå behåller hon lugnet. Vardagen och familjelivet i Jerusalem måste gå vidare.

Klockan var 8.30 i lördags morse, när svenska Sara Yarden, bosatt i Jerusalem, vaknade av att hennes trettonårige son Malakhi kom in i sovrummet:

– Vakna mamma, det är flyglarm, sa han.

Sara Yarden och hennes israeliske make har sex barn. Deras äldste son har flyttat till Sverige, men de fem yngsta, 19, 17, 15, 13 och 7 år gamla bor kvar hemma i Jerusalem. Familjen lever som moderna, ortodoxa judar, och kvällen innan hade de firat sabbath. Sara Yarden, som arbetar som turistguide bjuder ofta in ickejudar att vara med i familjens firande.

– Under fredagen hade vi nio kristna norrmän på middag och vi satt länge och pratade. Därför hade vi tänkt komma lite sent till synagogan dagen efter. Gudstjänsterna är långa, så det är okej. Vår trettonåring, som är engagerad i synagogans barnverksamhet, hade bakat en tårta som han skulle ta med sig. Sjuåringen skulle läsa en bit ur Toran, han hade till och med lärt sig det utantill. Men vi kom aldrig i väg den dagen.

Trots att hotet om krig och bombanfall alltid är en slags verklighet för dem som lever i Jerusalem, har Sara Yarden under sina arton år i landet bara upplevt flyglarm någon enstaka gång tidigare. Familjen trodde först att faran skulle vara över inom några minuter.

– Vi gick och ställde oss i familjens säkraste rum, en korridor utan fönster, berättar Sara Yarden.

Efter en stund började familjen inse att detta inte var något misstag eller någon mindre attack.

– Flyglarmen avlöste varandra och vi blev kvar i korridoren ända till lunch.

Den näst äldste sonen, nittonårige Shammai har under hösten påbörjat utbildningen som alla israeliska ungdomar genomgår i den israeliska armén. Denna helg var han hemma på sin första permission. Bara någon timme efter att larmet gått blev han inkallad för att delta i kriget.

Tårtan som familjen skulle ha tagit med till synagogan blev i stället en avskedstårta för storebror. Sedan fick Saras man sätta sig i bilen för att köra sonen mot uppsamlingsplatsen.

– Det var sabbath, och i vanliga fall kör vi inte bil då, det händer inte. Nu gjorde min man det ändå.

Något annat som familjen vanligtvis aldrig gör på en sabbath är att lyssna på radio eller titta på TV, men nu behövde de få veta vad som hände.

– Ju mer nyheter som droppade in, ju mer klarnade bilden. När vi hörde om striderna på marken, och den fruktansvärda attacken på rejvfesten började vi förstå att det här är något vi inte varit med om förut.

Exakt var sonen är nu får familjen inte veta, bara att han befinner sig i landets norra delar.

– Läget där är lugnt, men spänt lugnt. Saker kan hända. Jag har alltid vetat att han skulle rycka in i det militära, men jag hade inte räknat med att han skulle bli inkallad i aktiva strider efter bara några veckor.

När jag pratar med sexbarnsmamman Sara Yarden är det tisdag. Hennes yngsta son Jesaja, hörs i bakgrunden.

– Han är mammig, och vill vara nära mig hela tiden. Förmodligen beror det på allt som händer.

När larmet gick i lördags satte Jesaja på sig sin lilla soldatuniform, Den är uppsydd efter en svensk dragonsoldat från 1700-talet och har en tillhörande Karl den tolfte-mössa. Han fick den av en vän när familjen besökte Sverige i somras.

– Jag tror han känner att uniformen skyddar honom, säger Sara Yarden.

Skolorna i Jerusalem har stängt, men erfarenheterna under pandemin, har lett till att lärare och elever snabbt kunnat växla om till undervisning på Zoom.

– Än så länge har folk knappt vågat gå ut sedan bombanfallen, och lärarna försöker hitta sätt att göra det lättare för barnen. Alldeles nyss hade Jesaja digital idrottslektion på gympamattan i köket.

Något annat som Sara Yarden tror är bra för barnen och tonåringarna är det gemensamma engagemanget för att stötta armén och för att hjälpa sina grannar att rusta sig mot krig.

– Våra tonårskillar Betsalel och Malakhi och deras kompisar är just nu hemma hos en gammal dam en bit bort och röjer ur och färdigställer hennes skyddsrum. Vi har inte behövt våra skyddsrum på länge, så många använder dem som förråd.

Familjens sjuttonåriga dotter och hennes scoutkår ägnar sig åt att samla in förnödenheter såsom tvål, tandkräm och schampo för att skicka till evakuerade och soldater. Just nu har hon också fått sin sjuåriga lillebror att skriva små uppmuntrande brev till soldaterna.

– Han har ju precis lärt sig bokstäverna, så det blir inte så avancerat. Typ ”Vi tänker på er, här får ni lite schampo”.

Hur familjens liv kommer att se ut under den närmaste framtiden är ovisst. Många av livsmedelsbutikerna i Jerusalem har redan börjat få brist på varor.

– Folk bunkrar och det förstår jag. Jag har också börjat fylla upp med konserver och vattenflaskor.

Visst bekymrar sig Sara Yarden över hur kriget kommer att påverka familjens vardag, men hennes främsta oro gäller sonen Shammai som är i soldat i den israeliska armén.

– En del av mitt hjärta har konstant panik, samtidigt måste vårt liv här fortsätta. Man lagar mat och tvättar. I eftermiddag ska vi se om vi vågar ge oss ut och cykla lite.

I går kväll fick föräldrarna tillfälle att prata med Shammai.

– Han var tydligt berörd av situationen och det var väldigt lugnande för mig att få höra hans röst. Jag hade ju oroat mig hela dagen eftersom det varit strider även i norr.

Sara Yarden lyssnar ständigt på nyheterna för att uppdatera sig om vad som händer. På kvällarna tar familjen med fasa del av listorna med namn på dödade civila och stupade soldater som publiceras.

– Alla känner någon, som känner någon som dött. Attentatet mot rejvfesten var fruktansvärt. Det här kommer inte att bli lätt, men jag ber att Gud ska skydda Shammai och att vi ska få så få förluster som möjligt.

Malin Aronsson

Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"