Fråga: Hur är man en bra bonusförälder?

Lotta:

Jag har valt att inte göra skillnad på mina och dina barn. Min sambos barn ser mig som sin mamma utifrån att hans biologiska mamma bor i ett helt annat land och inte finns närvarande. Men där är jag tydlig med att han ändå har sin mamma och har kontakt med henne. Jag ser det som ett ansvar att tala gott om henne inför honom. Det tror jag är en stor skillnad i bonusfamiljer där alla inblandade föräldrar fostrar barnen tillsammans. Det kräver mycket tolerans, acceptans och respekt hos en bonusförälder där barn varje vecka flyttar mellan två hem. Rådet till både biologiska och bonusföräldrar är nog att reda ut stormarna någon annanstans än hos barnen.

Ulrika:

Jag har varit bonusförälder nu i snart tre år. Som namnet säger är det en bonus. Som förälder får man fler barn att älska och som barn får man ytterligare en vuxen i sin värld som engagerar sig i en. Man får dock inte en ny förälder. Jag försöker utgå från hur vill jag att någon skulle vara om det var mina barn. En bra bonusförälder för mig är en som bryr sig och är aktiv med barnen. Jag tror alla föräldrar behöver hjälp inte bara med avlastning, utan även balans när det gäller regler och konsekvenser. Som bonusförälder får ens partner någon att diskutera olika familjefrågor med. Det är dock viktigt att man pratar ihop sig med sin partner hur man ser på föräldraskapet samt hur aktiv vill man att den andra partnern skall vara annars är det lätt att det blir konflikter. En stor fördel för barnen är att som bonusförälder ser man ibland­ sådant som den andra föräldern inte ser och när det låser sig mellan barnen och den andra föräldern så kan man hjälpa till att se de olika infallsvinklarna.

Richard:

Det handlar nog om att bli en viktig vuxen för ett barn. Jag träffade mitt bonusbarn i samband med att jag blev kär i hans mamma, jag hade inga egna barn och tyckte att det var fantastiskt att hon hade en liten treåring. Jag tror att det är viktigt att engagera sig i bonusbarnet, samtidigt som man får vara beredd på att ge kärlek utan att få den bekräftelsen som man får av att bli kallad pappa. Först och främst måste man tänka på vad som är bra för barnet, intressera sig och finnas till för barnet när det behöver en. Relationen till partnern blir nog aldrig riktigt bra om engagemanget för hennes barn saknas. Sedan kan det nog se rätt olika ut beroende på en massa saker, som hur gammalt barnet är när man kommer in i relationen, hur man är som person och vad man kommer överens om i relationen med barnets förälder. Min erfarenhet är att man verkligen kan älska ett barn som inte är ens eget, som sitt eget.