Frågan om tiggare är felställd

Som 21-åring flyttade Andreas­ Samuelsson till Rumänien för att hjälpa romer i nöd. 31 år gammal bor han fortfarande kvar.

– Jag visste väldigt lite om världen och fattigdom när jag kom dit. Sakta men säkert fann jag kärlek till människorna här och i dag kallar jag dem mina vänner.

Andreas tycker att diskussionen om tiggarna i Sverige har hamnat snett. Han vill se en integrationsdebatt snarare än en myntdebatt.

– Oavsett om vi svenskar skulle ge allt vi äger eller bestämma oss för att inte ge någonting är grundproblemet kvar. Det vi borde prata om, är hur vi bemöter människor som hamnat på botten av vårt samhälle och hur vi kan vandra med dem på vägen tillbaka. Utmaningen är att, tillsammans med dessa människor, hitta vägar till integration i samhället; både i Sverige och Rumänien.

En viktig utgångspunkt i Andreas resonemang är att rikedom och fattigdom inte främst handlar om pengar, utan mer om värden.

– I det perspektivet är de romer jag mött rikare än mig på många sätt. De uppskattar livet och har starka familjevärderingar.

– Men på andra sätt är de fattigare, mycket på grund av utanförskap och fördomar som de har fått höra sedan barnsben. Det skapar oro, ilska, frustration och svårigheter att leva som en del av vårt samhälle.

I den organisation Andreas arbetar använder de sig av en fyra-stegsmodell för att hjälpa människor ur fattigdomens negativa cykel. Första steget handlar om att skapa förtroende.

– De måste veta att vi inte är där för att utnyttja dem som så många andra har gjort genom historien, utan att vi är där för att investera i dem. Inte att betala deras problem men att vi vill vandra med dem. Gråta och skratta med dem.

Nästa steg är att hjälpa människor ta han om det som redan blivit dem givna. Till exempel att ta del av sina rättigheter som rumänska medborgare. Det kan handla om skolgång, id-handlingar och bidrag. I tredje steget utmanas människor att ta ansvar.

– Vi ger dem något litet, kanske några frön, en höna eller enklare byggnadsmaterial. Vi finns där som ett stöd hela tiden, men de måste själva ta hand om det som de blivit givna. En stor del här är att inte bara ge utan att vandra till sammans och investera våra liv för att göra allt för att de skall lyckas.

De personer som visat viljan att förändra och förändras kan sedan bli erbjudna en anställning i något av de sociala företagsprojekt som organisationen driver eller också hittar de en anställning på egen hand.

– Detta har vi sett är ett fantastiskt sätt att få människor att växa. I början fokuserade vi vår hjälp på de som hade det sämst materiellt och gav dem en mängd saker. Men vi märkte snart att deras fattigdom inte alltid grundade sig i brist på saker, utan brist på förvaltarskap. Den signal vi sände ut till grannskapet genom vår hjälp blev att ju sämre jag tar hand om det jag har desto mer får jag, berättar Andreas.

– I stället fokuserar vi nu på att investera i de personer som vi tror kan bli föredömen för övriga grannskapet och på så sätt förändra området långsiktigt. Vi ger helt enkelt till dem som tar hand om det de har.

Därför tycker Andreas att det kan vara problematiskt när en person åker iväg och tigger och sedan får väldigt mycket materiell hjälp av exempelvis en svensk utan att de gjort något för att förtjäna det

– Det finns en risk att den personens grannar och vänner tänker att vägen till framgång och lycka är en bilresa till Sverige för att tigga. Det levnadssättet är som att spela på lotto och hoppas på jackpot i stället för att långsiktigt investera i verkliga värden och arbeta sig uppåt.

Andreas tycker att det nu är tid för en ny debatt och ett nytt engagemang i Sverige. Han vill höra samtal om hur vi kan bryta romers djupt rotade känsla av utanförskap. Han vill se företagsledare diskutera möjliga anställningsformer och lärlingsmodeller. Han vill läsa diskussionsforum där det delas idéer om hur vi kan ge vidare de värden som många svenskar tar för givet.

Framförallt tror Andreas att vi behöver sluta prata om vi och dem och verkligen bli ett med romerna och deras situation.

– Jag tror att vi behöver drabbas av en verklig kärlek och nöd för de här människorna. För precis som en förälder som älskar sitt barn letar efter lösningar till han eller hon hittar en, kommer vi att hitta en lösning om vi verkligen älskar dessa människor.

Albin Larsson

Albin Larsson är reporter och printredaktör på Dagen samt programledare för Frikyrkopodden.