Framtidens framtid oroar

En 80-åring behöver kanske inte bekymra sig så mycket för kommande decennier. Och var dag lär ju ha nog av sin egen plåga. Och likväl bekymrar vi oss. Varje individ är ju unik, ett original, och har, såvitt jag förstår, ett oöverblickbart ansvar för sin stund på jorden, för den tråd man lämnar efter sig i den eviga väven.

Jag har aldrig riktigt förstått varför vi i kristna kretsar, i vilka jag vuxit upp och rört mig, så ofta och så mycket talat om och hotat med ”mörka moln”. Hellre har jag lyssnat på budskap om ”en morgon utan moln”. Mörker och undergång skrämmer men attraherar nog ganska få. Men visst, Tellus översvämmas faktiskt av bekymmer och rädslor.

Jodå, trots att jag inte befarar att vår sommarstugetomt ska dränkas av Östersjön vare sig under min eller våra barnbarns tid förskräcker självfallet miljöförstörelsen och klimathoten. Och vi måtte väl imponeras av alla som med kunskap och iver försöker väcka vårt självklara ansvar för alla medborgares livsbetingelser!

Och så det enorma rustandet! Går det att blåsa hur mycket vapenmakt som helst i ballonger, som handhavs av maktgalna presidenter, utan att dessa smäller och sprider sin gränslösa död? Det är svårt att tro. Ronald Reagan och Michail Gorbatjov blev vänner. James Baker och Eduard Sjevardnadze blev såta vänner och umgicks familjevis. Nog är vänskap säkrare framtidsstigar än den vapenautostrada som i dag vältras ut över hela vårt klot. Och nog gör vi alldeles för lite för att buska ur och trampa upp de gränsöverskridande vänskapsstigarna som lätt växer igen.

För några dagar sedan lyssnade min fru Sonja och jag på en mer än intressant och oförglömlig föreläsning. Den hölls av den briljante onkologen, genforskaren och författaren Siddhartha Mukherjee. Han har nu på svenska gett ut boken "Genen", upptäckten och kartläggningen av det mänskliga genomet. Det kan knappast vara möjligt att tankemässigt vistas mellan bokens pärmar utan att fångas av både fascination och rädslans rysningar.

Och jag undrar, när nu en 80-åring bekymrar sig för barnbarns framtid, om inte just genforskningen utgör den största faran för mänskligheten? Vilken generation kan släppa lös Godheten och samtidigt låsa in Ondskan? Ingen.

Kan gentekniken hindra outhärdligt lidande att gå i arv, sätta stopp för livslång plåga? Vi ser det som triumf. Men när genterapier klipper och klistrar i arvsmassan, när könsceller förändras och nya, andra människor med andra sinnelag och beteenden "skapas" av forskare och föds… vart tar respekten för det okränkbara människovärdet då vägen? Och vad händer med mänskligheten? Det är hög tid att inte längre fixera debatten om mänskligt liv till trätor om 12 eller 18 veckor under graviditetsstadiet.

80-åringen som dristat sig stiga in i den vittra miljön på Karolinska Institutet funderar bekymrat på framtidens framtid och på att svalget mellan vetenskap och lagstiftare är så stort och djupt. Föreläsningen på KI borde ha hållits i riksdagens kammare med samma närvaroplikt som när det röstades om Kristersson.

Det är för väl att, trots allt, få hysa visionen om ”en morgon utan moln”.

Alf Svensson

Alf Svensson är tidigare partiledare för Kristdemokraterna, riksdagsledamot, biståndsminister och ledamot i Europaparlamentet. Han medverkar sedan 2014 med gästkrönikor på Dagens ledarsida.