Från Kenya till Knivsta - nu skapar de nya gemensamma jultraditioner

Som barn deltog Pia i Gredelbykyrkan i Knivstas verksamheter. Daniel växte upp i ett av Nairobis utsatta områden. Tillsammans vill den lilla familjen nu hitta sina egna jultraditioner och skapa sig en vardag där tron får plats.

KNIVSTA. När Pia Jonsson firade sin första jul i Nairobi tillsammans med sin sambo Daniel Onyango hade hon tänkt att det skulle vara stort fokus på att tillbringa tid med familj och vänner, som hon var van vid hemifrån. Men det stora som hände var i stället att de, liksom många andra, gick till köpcentret och tog kort med tomten.

Pia och Daniel skrattar åt minnet. Pia, som växt upp med nära relationer till föräldrar och syskon i Knivsta, blev lite förvånad över att det inte tycktes vara mer fokus på den närmaste familjen vid jul.

– Nu kanske inte du representerar hela Kenya direkt, men ni brukar ju inte fira så mycket – det var mest jag som ville att vi skulle bjuda in din familj och äta julmiddag ihop de år vi bodde där, säger Pia vänd mot Daniel.

Daniel skrattar lite uppgivet. När han var liten gick de allra flesta till kyrkan vid jul, det var där det hände, det var där alla ville vara. I dag har “kapitalismen” kommit även till Kenya menar han, och plötsligt är det köpcentrum och en amerikansk variant av tomten som gäller. En ny jultradition har tagit form.

– Människor i Kenya är annars väldigt generösa – man delar med sig och tänker extra mycket på de som inte har något. Även om man själv inte äger så mycket, så bjuder man ofta in sina vänner, säger Daniel, ömsom på engelska, ömsom på svenska.

De har bott i sin lägenhet som ligger på ovanvåningen av Gredelbykyrkan i Knivsta i snart två år nu. För ett knappt år sedan fick Daniel anställning inom församlingens ungdomsarbete, med den primära uppgiften att se över vilka behov som finns bland unga i samhället och hur kyrkan kan bli mer relevant i det som rör barn och unga.

Sin erfarenhet av att jobba med barn och unga har han från att han under flera år engagerade sig för de boende i Korogocho, ett av Nairobis största slumområden. Daniel växte själv upp där och vet hur tufft det är.

– Ett barn som växer upp i slummen har inga drömmar om framtiden. Det finns inte ens möjlighet att drömma om ett annat liv, om något annat än det man ser där, förklarar Daniel.

– Det är som att leva i en krigszon, vardagen är för tufft för att kunna tänka på framtiden, man har inte den möjligheten. Vi försökte tala om för barnen att det är viktigt att gå i skolan och hjälpa dem att våga se positivt på framtiden.

Daniel kom att grunda organisationen “Hope Raisers Initiative” som har som uppdrag att, med hjälp av musik, sport och kultur, skapa mening för de barn och unga som bor där. Tillsammans med några vänner startade han ett band som började spela musik på gatorna. Sedan tillkom allt fler aktiviteter och satsningar, bland annat en som gick ut på att erbjuda barnen rullskridskor och en nyasfalterad vägslinga att åka på.

– Det fanns inga platser där barnen kunde leka, det är väldigt folktätt och barnen kommer i kläm. Vi ville fokusera på de unga och deras behov. De är flest, men de är också de mest utsatta, säger han.

Pia å sin sida kom till Kenya när hon studerade till landskapsarkitekt och hon blev på olika vägar involverad i Daniels arbete. Paret bodde sedan ett par år i Kenya. Hade det inte varit för pandemin hade de nog bott kvar – de trivdes bra med ett liv där mycket av bekvämligheten skalades bort för att i stället ge utrymme åt annat, kanske viktigare saker. Det framkallade en tacksamhet över det lilla och gav utrymme för mer av medmänsklighet, menar de.

– Det var också nyttigt för mig som privilegierad västerlänning att få uppleva hur det är att vara annorlunda. Det bär jag med mig, konstaterar Pia.

För Daniel, som är uppvuxen i Katolska kyrkan, och numera anställd av Equmeniakyrkan i Knivsta, har den kristna tron alltid varit något som han velat omsätta i praktisk handling. Hans hjärta brinner för de utsatta – då vill han också göra något konkret för att hjälpa dem.

Daniel menar att han ofta upplever Guds närvaro – den finns överallt, men att det på något sätt blev ännu mer påtagligt i Korogocho, mitt bland fattigdomen, smutsen och de trångt byggda skjulen med alla människorna. Livet i Kenya gjorde tron mer konkret – den syntes mer genom medmänskliga insatser och praktisk handling.

– Även när jag såg lidandet och strävsamheten, såg jag fortfarande skönheten, tron och meningen med allt, säger Daniel.

– En del säger att de tappar tron när de märker att det verkar gå bra att leva ändå, men det kommer jag aldrig göra. Det är tron som fått mig att fortsätta, som hållit mig vid liv. Att leva i Korogocho har stärkt min tro på Gud, konstaterar Daniel.

På det runda köksbordet, där även våra nu halvt urdruckna kaffekoppar står, ligger en bok med en bild föreställande några av barnen i Korogocho. Daniel pekar på en pojke som står med ett par rullskridskor i handen:

– Han är död nu. Förra året sköts han av polis, eftersom han kom att bli en av de farligaste brottslingarna. Jag blev så överraskad när jag hörde det, för han var så fin. Jag kommer ihåg honom från när han var yngre.

Daniel pekar på en bild av ett annat barn, en flicka. Hon sköts också ihjäl av polisen, av misstag när de jagade en annan person.

– Vi visste att det var ett farligt område. Vår tanke med projektet var att bryta kedjan av brottslighet, smuggling och våld genom att försöka hitta andra aktiviteter för barnen.

För Pia, som gick till kyrkan som barn och sjöng i barnkör, har tron varit något svårdefinierad som vuxen. Det blev en ögonöppnare för henne när hon träffade Daniel, där den kristna tron var väl integrerat i övriga livet.

– Jag lär mig mycket av dig. Du har ett bra sätt att prata om tro, som inte jag har, säger Pia vänd mot Daniel, som nu gungar en något rastlös liten Edna i famnen.

– Sedan jag träffade Daniel har det känts roligare att gå till kyrkan – mer självklart, fortsätter Pia Jonsson.

– Jag har nog också kommit fram till att jag aldrig kommer att veta säkert.

Nu är det snart dags för dottern Ednas allra första jul. Det blir den första julen som föräldrar och med olika upplevelser i bagaget, återstår det att se hur de nu utformar sina egna jultraditioner.

– Vi får komma på någon ny tradition för Edna, säger Pia Jonsson och vänder sig leende mot Daniel Onyango:

– Du får läsa julevangeliet för oss varje morgon!

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.