Fullt med knäck i öronen

Käre Gud. Eller jag menar snälla, snälla, snälla Gud skulle du kunna trolla fram våra pass? Visserligen vet jag att du har en del krig och svält och svårare saker att ta itu med. Men kanske kan du bara sticka emellan med detta lilla ärende?"

För fem förlorade pass kostar skjortan. Nästan lika mycket som vår planerade familjeresa som närmade sig med stormsteg, då för några veckor sedan. Och någonstans på ett supersmart ställe i det nyinflyttade huset fanns passen. Men enbart Gud visste var, och det störde mig. Varför kunde han inte bara sträcka ut sitt väldiga finger och ge mig en hint? En förnimmelse, en bild, eller för all del självaste passen rätt i skallen! Mina böner hjälpte inte alls, så till slut började jag fundera över att "vänsterprassla" och ringa någon som Saida. Ni vet den där spåtanten som brukade tala om var folks borttappade hundar och nycklar gömde sig. Fast det kändes liksom fel, så i stället ringde jag mamma. Hon brukar vara bra på att be.

- Ner på knä! Sa jag, för att det riktigt skulle ta skruv.

Och ändå. Tre dagar innan utsatt avresa fick polismyndigheten i Solna besök av fem mycket slok-örade personer i akut behov av nya pass. Roligare kan man definitivt ha för sina pengar.

på vår resa, men jag kunde inte låta bli att fortsätta fundera. Varför ville inte Gud hjälpa mig med passen? Jag vet ju att han alltid hör mig. För jag vägrar tro att min Far i himmelen tar till samma knep som jag själv gör ibland mot mina barn. Nämligen selektiv lomhördhet. Det är en egenskap som kan göra mig fullständigt stendöv vid väl valda tillfällen. Ofta sätter den in när mitt öra utsätts för illa tajmat tjat.

Som härom lördagskvällen till exempel, när vi var på en rolig fest. Jag var mitt i ett samtal och hade just blivit serverad en härlig latte med skum. Kanske hade jag en vag uppfattning om att någon i mitt knä stämt upp i en smärre demonstration i syfte att få mig att packa ihop. Men lomhördheten satt som en smäck och jag fäste envist blicken på min intressanta bordsgranne.

Just den här gången hittade dock femåringen upp i mitt knä - ett sätt att ta sig förbi den tillfälliga knäcken i mammas lurar. Plötsligt började han låta annorlunda. Ynklig liksom. Sedan väste han så att hela vuxenbordet förstod att han kanske måste kräkas. Vips, så hade inte bara hans nonchalanta moder fått upp sina lomhörda öron. Hela vuxenbordet reste på sig och började famla efter sina medhavda handspritar. Och vi var ute genom dörren på två sekunder.

För vi hann ut. Men sen kom det. Och när man står där med en kallsvettig femåring känns det rätt uselt att man absolut skulle dricka upp det där kaffet. Så nej, det där med selektiv lomhördhet är nog inget för den allsmäktige. Han brukar vanligtvis inte ägna sig åt verksamhet han behöver ångra.

Gud ångrade sig när han satt där i sin himmel och såg hur jag till slut hittade passen, alldeles för sent. En vecka efter att vi kommit hem från vår resa sprang jag på dem. De ovälsignade dokumenten låg gömda i skridskolådan i garaget. Lite för supersmart helt enkelt. Kanske var det just det Gud ville lära mig. Eller så tyckte han att polismyndigheten i Solna behövde få träffa vår trevliga familj ännu en gång. Även om det stod oss dyrt. Det kan kvitta. Gud är Gud. Min Gud. Och trots att jag inte alltid förstår honom får jag väl säga som lärjungarna sa - Herre till vem skulle jag gå?

Inte till Saida i alla fall.

Namn: Malin Aronsson

Yrke: Journalist och trebarnsmamma, 35.

Familj: Maken Niklas, barnen Doris, 7, Ture, 5, och Majken, 1.

Malin Aronsson

Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"