Gå inte mamma!

Separationsångesten som kan drabba barn i 6-7-årsåldern verkar ibland helt obegriplig. Dottern håller pappa i ett krampaktigt grepp när han åker för att uträtta ett kort ärende - trots att mamma är hemma.

Och när mamma går in för att betala på macken får sonen en plötslig panikattack - bara för att han satt ensam kvar i bilen ett par minuter.

Allra svårast är det kanske när separationsångesten visar sig på väg till skolan. En 1,5-åring som lämnas gråtande på dagis är svårt nog, men hur hanterar man en hulkande 6-åring som klamrar sig fast och viskar med darrande röst: Jag saknar dig hela tiden.

Det kallas ibland för "lilla tonåren", och Karin Pernebo, leg. psykolog och psykoterapeut, påminner om att det här är en brytningspunkt i livet som mer eller mindre drabbar alla.

- Det är jobbigt när det håller på, men det går över. Och det är viktigt att normalisera det som händer också för barnet. Så här är det för många.

- Samtidigt ska man komma ihåg att det är en väldigt rolig utvecklingsfas, barnen lär sig så mycket nytt som ger dem en enorm skjuts framåt, varje dag. Det är nya fönster som öppnas mot världen, säger Karin.

- Det beror mycket på förändrade krav och förväntningar som ställs när man går från förskolemiljö till skola med mer regelstyrda lekar och verksamheter.

- Det är större grupper, du förväntas ta emot information på ett annat sätt och du ställs inför nya kunskapsmässiga och sociala utmaningar, säger Karin.

Paradoxalt nog manar 6-åringens utvecklingsfas till större självständighet - samtidigt som barnet söker en större inre trygghet.

När man befinner sig i en brytningsperiod är det naturligt att söka sig tillbaka till de närmaste trygga relationer man har, det gäller både vuxna som går igenom en kris och barn som börjar skolan. Och barnet söker trygghet hos föräldern.

- Det finns ibland en rädsla hos föräldrar att för mycket kärlek och närhet ska hämma barnet, men det är precis tvärt om. Ju mer närhet och trygghet barnet får, desto lättare är det att vara självständig, säger Karin.

Sexåringen behöver tanka extra mycket kärlek, samtidigt som föräldrarna måste ge barnet bestämda puffar i ryggen för att de ska våga gå. Men kanske kan man välja sina strider, menar Karin.

- I vanliga vardagliga situationer, var mycket tillsammans. Låt barnet följa med till affären om de vill, men pusha till exempel för att vara ensam på fritidsaktiviteterna.

- Och när du måste säga nej, resonera med barnet. "Det funkar inte, du kan inte följa med mig nu. Men finns det något annat vi kan göra tillsammans?"

Klängig och rädd för separationer.

Söker självständighet samtidigt som behovet av närhet är stort.

Humöret skiftar, explosiva känslor.

Kroppen förändras, blir gängligare och klumpigare under en period.

Svårt att sitta still.

Perioden brukar kallas för sexårskrisen men kan lika gärna komma vid fem eller sju år.

Slösa med kärlek och närhet. Var tillsammans så mycket det går, låt barnet "följa med", och bekräfta dess känslor.

Säg nej när du måste. "Du kan inte följa med mig till jobbet, men finns det något annat vi kan göra tillsammans sedan?"

Prata om problemet. Risken när barnet inte vill gå till skolan är att man hamnar i en kamp mellan förälder och barn. "Ingen mår bra av att ha det så här, kan vi lösa

det ihop?"

Normalisera. "Så här är det för många, det är jobbigt när det håller på, men det går över."

Prata med personalen på skolan. Om fröken vet att barnet längtar efter mamma och pappa är det en trygghet både för föräldrar och barn.

Om problemen blir långvariga, sök hjälp. Prata med vänner eller kontakta skolhälsovården.