Glädjespridare

COTONOU, BENIN. Vi slungas rakt in i kirurgin som utförs under vattenytan. Desinfektion på händerna, hättor på huvuden.

På samma plats som tågen tidigare vilade på när den före detta danska färjan trafikerade Stora Bält pågår nu flera operationer parallellt. Ett par av vårdsalarna på Africa Mercy är vigda åt ögonoperationer. Vi möter uppförstorade linser och instrument på tv-monitorer. Med knivskarp precision botar läkarna gråstarr i det närmaste på löpande band.

- En droppe blod i ögat skulle förstöra allt. Så här gillar vi inte blod, säger amerikanska doktor Jim.

När vi senare kliver ut i väntsalen intill bogvisiret, där det syns tydliga spår av rälsen, sitter de som väntar på sin tur på rad. En tv sprider musik och stämningen är dansant. En liten tjej med nyopererade ben svänger på axlarna till de afrikanska rytmerna, gamlingarna med bandage över sina sjuka ögon gungar huvudena i takt.

Ögonkirurgi är ett av flera stora vårdprojekt som Mercy Ships driver under sina tio månader i Benins huvudstad Cotonou. Det drivs även flera utvecklingsprojekt i hjälp till självhjälpsanda runt om i samhället. Förhoppningen är att utvecklingen ska fortsätta när Africa Mercy seglar vidare mot nästa hamn i december.

Läkarteamen kan inte hjälpa alla som söker vård. Det upprepar flera av dem med ansvar. Holländska Ans Rozema, koordinator för patientservicen, pratar om försiktighet som en förutsättning när det gäller löften om vad de kan behandla.

- Det finns alltid ett större behov. Men urvalet blir lättare genom att vi är specialister på vissa områden. Vi vet vad vi kan göra, och vad vi måste hålla oss ifrån.

Tillbaka till ingreppen under vatten-ytan. Där pågår även blodigare typer av kirurgi.

I sal tre ligger Claude Anossou på operationsbordet. Femåringens godartade ansiktstumör är en förhållandevis lätt uppgift i mängden av tumörer, klumpfötter och medfödda skelettskador.

Ett par dagar senare sitter Claude i svenska sjuksköterskan Maria Olofssons knä i en av vårdsalarna. I den stimmiga miljön spelar ofta någon trummor eller gitarr. Då och då rullar Jesusfilmen.

Blandningen av patienter som vilar, vårdas och går runt i väntan är salig. Vuxna och barn, kvinnor och män. Här separeras inte vården. Och för de som vill ha en anhörig med sig finns extra plats. Alla vårdsängar har två madrasser. På golvet, under patienterna, sover föräldrar och syskon.

- Många har aldrig sovit i en säng förut och vet inte hur man ska krypa under täcket, säger Maria och hjälper Claude att fylla en sida i en målarbok.

Den trötta femåringen med bandage runt huvudet ler knappt. Maria berättar att han nog får åka hem inom ett par dagar. Hans mamma står intill och uttrycker inte så mycket mer än att hon är glad, väldigt glad. Alla kommer att vara gladare efter det här, tror hon.

Maria Olofsson, som tagit tjänstledigt från sitt jobb på barnonkologen på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå, tycker att en av de stora skillnaderna mot hemma är barnens tålmodighet.

- Det pjoskas inte lika mycket, barnen här är otroliga på att klara av saker.

Maria är en av flera skandinaver vi möter som, samtidigt som de lever ut sitt kall, även har en längtan efter att leva ännu närmare den afrikanska kulturen. Med bufféer i matsalen, hytter med ordentliga sängar och gudstjänster i den stora samlingssalen “The international” är den stora vita båten på många sätt en mobil miniatyr av västvärlden

- Det är en väldigt skyddad värld och jag skulle gärna ha mer riktig kontakt med landet. Det är lite som att bo i USA och besöka Afrika då och då, säger Maria.

Vi samlar på oss många intryck under våra dagar på Mercy Ship. Många av de unga patienterna går rakt in i hjärtat. Som pojken som precis har lärt sig att gå och fyrar av ett nytt leende för varje steg han tar bakom gångstolen. Eller 11-årige Julien Fololu som har ansiktsopererats flera gånger för att bli kvitt sina tumörer och ständigt är redo för nästa high five. Vi hälsar på hos dem flera gånger på centret för långtidsrehabilitering, som ligger inne i Cotonou.

Där träffar vi även 14 inkontinenta kvinnor från Togo. Det första mötet med dem har etsat sig fast. För trots att individerna i vårdsalen bär på historier med barn som dött, män som övergett dem och byar som stött ut är det som att kliva in i en lägersal med ett fnissigt fotbollslag.

De har anlänt kvällen innan. En läkare i norra Benin har åkt runt för att leta upp kvinnorna, som har drabbats av så svåra skador i fistelgångarna i samband med sina förlossningar att de ständigt läcker urin. Stanken det ger gör att de isoleras från all typ av gemenskap.

Nu är de ett sammansvetsat gäng som har åkt buss i två dagar. Tygerna de bär är färgstarka, leendena i deras ansikten svåra att komma förbi där de sitter i sina kisslakan-klädda sängar.

Abdulahi Ramatou som är en av få som förstår franska sköter snacket.

- Vi är glada eftersom vi vet att vi kommer att få hjälp nu, säger hon.

När vi återvänder ett par veckor senare är det undersökningsdag. Togogänget har då fått sällskap av fler kvinnor med samma problem.

Maria Olofsson är en av sköterskorna som påbörjar journaler genom ett givet frågeformulär. Med hjälp av två tolkar bildar Maria en intim cirkel runt Tandjoma Kambieni. De hjälps åt att förklara att det är viktigt att hon är ärlig, att ingen kommer döma henne.

Hur gammal är hon? Tandjoma kan inte ens ge ett hum. Men hon har en son, som har fem barn. Hur gamla är de? Det vet hon inte. Muslim eller kristen? Hon skakar på huvudet. Telefonnummer? Ny skakning.

Tandjoma Kambieni stödjer sig halvstående på bädden när hon berättar med yviga gester och tydligt kroppsspråk. Fyra rynkiga arbetarfingrar sträcks upp i samband med frågan hur länge värkarna pågick. Så många dagar ville barnet ut, som sedan dog.

Urinläckaget började direkt efter det som skulle bli hennes sista förlossning. Då lämnade mannen henne. De, möjligen, 40 år gamla minnena blöter hennes ögon.

Hon har aldrig sökt hjälp på egen hand. Hon visste inte vad det var för fel. Om hon inte får hjälp nu tror hon att hon kommer dö. Om hon får hjälp tror hon på lycka.

Vi bär med oss det hoppet om förändring.

Fakta: Mercy Ships

Mercy Ships är en internationell kristen hjälporganisation som har verkat i olika afrikanska hamnar sedan 1978.

2007 byttes organisationens gamla skepp Anastasis ut mot den före detta danska järnvägsfärjan, som döpts till Africa Mercy.

På Africa Mercy jobbar 400 volontärer från upp mot 50 länder. Alla betalar för sitt uppehälle.

Färjan rymmer utöver sex operationssalar och 80 sjuksängar det mesta som behövs för en fungerade vardag: Skola, matsal, gudstjänstslokal, affär, kafé, hytter att bo i och tvättstuga.

Februari till december 2009 jobbar Mercy Ships i västafrikanska Benins huvudstad Cotonou. Utöver sjukhuset på båten har man flera fältkliniker runt om i staden.