"Gospeln får mig att orka"

Som barn gillade Anna Wiborg inte skolidrotten. När de andra lekte kull, gömde hon sig för att slippa springa. Det gjorde ont. Sången har också alltid varit en större fysisk utmaning för henne än för det flesta andra. Men det har hon förstått först i vuxen ålder. Orsaken till det stavas fibromyalgi. Så heter sjukdomen som Anna har. Och en stor del av lösningen för att klara vardagen stavas, i Anna Wiborgs fall, gospel. - Gospeln är så rak i sitt budskap. I texterna förekommer inga inlindningar, och ofta inga svårtolkade metaforer. "Jag är svag, och Du är stark. Jag föll och Du lyfte mig." Ofta så enkelt, och så starkt. Där hämtar jag mycket av min kraft. Med tio års erfarenhet av att leda gospelkörer både i Sverige och internationellt, vet hon vad hon talar om. I dag driver hon det egna företaget Anna Wiborg Vocals, och leder körerna Sthlm East Gospelchoir och Rainbow gospel. Energin tycks outsinlig. Citat hämtade från hennes hemsida Anna Wiborg Vocals vittnar om samma sak. "Anna är en fantastisk artist", skriver den amerikanske pastorn och musikern Paul Scott. "Hon utstrålar en underbar energi, och hennes talang är gränslös", skriver Maurice Fears, gospelkörledare från Chicago. "Hon är en hjälte", konstaterar Baldvin Baldvinsson, koordinator för en isländsk gospelfestival. Energin och passionen som Anna Wiborg verkar utstråla kan låta svårförenlig med sjukdomen som av Sveriges Fibromyalgiförbund beskrivs som "kronisk smärta och onormal trötthet". Men i Studio 19, nära Odenplan i Stockholm, har Anna uppfyllt en dröm: att skapa en kreativ samlingsplats. Hon visar runt i den vitmålade lokalen där det ryms instrument, flera kontorsplatser, soffgrupp, pentry, symaskiner och en hel hög färgglada tofflor för besökare. Här tar Anna emot sina sångelever, sköter administration, syr brudklänningar till det egna klädföretaget och skriver arrangemang till körerna hon leder. Sedan hon blev egen företagare på heltid i mars i år har hon knappast fått mindre att göra. I soffan i Studio 19 sitter hon med benen i kors och berättar om sin sjukdom och sitt liv. Hon vill gärna vara ett föredöme, "och visa att sjuka kan". Samtidigt poängterar Anna att hon orkar så mycket, just för att hon inte identifierar sig med sin sjukdom. Hon kallar dem "fibrodagar". De dagar då kroppen "stänger av", när hon blir så trött att hon inte klarar av att stiga upp ur sängen. Sjukdomen gör att muskelfästena i hennes kropp inflammeras vid rörelse, vilket leder till smärta. Det var när Anna gick på Musikhögskolan i Örebro som kroppen för första gången sa ifrån på allvar. Till en början blev hon sjukskriven för utbrändhet.- Så länge jag kan minnas har jag haft ont. Ingen visste vad det var för fel. Nu vet jag att rörelse ger mig muskelinflammationer, men då var det svårt att tolka, eftersom man inte kan jämföra sin egen kropp med hur andra mår, eller veta hur kroppen "ska" kännas, säger hon. Anna var sjukskriven i ett år då. Det var när hon fick träffa en sjukgymnast som hon till slut fick veta att smärtan och tröttheten kom från fibromyalgi, och att hon förmodligen dragits med muskelsjukdomen sedan tidiga tonåren. Hon fick också veta att det inte finns kända botemedel för fibromyalgi, även om sjukdomen kan lindras.Diagnosen gav svar på många frågor, och blev startpunkten på en bitvis smärtsam resa mot större självkännedom. - När jag blev sjukskriven hamnade jag i en identitetskris. Först då tillät jag mig att känna efter och att acceptera min situation, min smärta och min kropp. Där hittade jag någon form av vändpunkt.Sedan dess har hon "med små små steg" lärt sig att acceptera sin kropp och sina begränsningar, men också att hantera sjukdomen. När hon kom tillbaka till Musikhögskolan var det med "en helt ny röst", som sånglärarna sa. - För mig har det varit en fysisk, psykisk och en andlig kamp. Jag har fått öva mig på att vara svag och att överlämna allt till Gud. Om Gud har tänkt att jag ska klara av arbetet med musiken, att använda mina muskler på ett sätt jag egentligen inte kan, så måste jag också lita på att tron bär. Att sluta med sången och musiken har aldrig varit ett alternativ. Anna växte upp i en musikerfamilj och säger att hon egentligen aldrig på allvar tänkt sig någon annan karriär. Det kan tyckas ironiskt, att hon fastnat för gospel som hon själv kallar "den röstmässigt mest krävande av alla afro-amerikanska genrer". Igen lyser envisheten och passionen igenom. - Det som får mig att orka i vardagen är gospeln, min alltid förstående man Jakob, all den energi som jag får av körerna, mina sångelever - och bönen. Hon tycker sig se bevis på att Gud är med henne och att hon valt rätt väg i livet genom att hon trots allt orkar med. - Ta en sådan sak som att jag egentligen inte klarar att hålla händerna lyfta en längre tid utan att få ont. Jag kan exempelvis inte diska eller dammsuga. Men att hålla upp händerna är en körledares grundposition, och då klarar jag det, säger hon. Medan hon var sjukskriven funderade hon på om hon skulle kunna gå tillbaka till att leda kören Joybells i Örebro som hon hade lett innan sjukskrivningen. - Min sjukgymnast ställde mig mot väggen och frågade "Finns det någon situation då du glömmer bort din sjukdom?", och mitt svar blev "Ja, när jag leder gospelkören". När jag insåg det, då var det givet att jag skulle fortsätta. Anna Wiborg återkommer gång på gång till hur hon vill använda sina erfarenheter för att hjälpa andra, att gärna stötta unga tjejer och andra med kronisk sjukdom. Och samtidigt som hon hoppas att hon ska bli frisk i framtiden, menar hon att svagheten blir till ett beroende av Gud, som i sig är en styrka.När vi pratar om framtidsdrömmar vill Anna Wiborg fundera på sitt svar. Några timmar efter vårt möte kommer ett sms: "Nu vet jag vad jag vill. Jag vill bli inspiratör! Jag vill peppa, uppmuntra och inspirera!"Anna WiborgGör
: Driver det egna företaget Anna Wiborg Vocals där hon bland annat är sångerska, sångpedagog och körledare. Skriver på en gospelhandbok. Driver tillsammans med vänner företaget U-bride som syr brudklänningar. Familj
: Make Jakob Wiborg, mamma, pappa och fyra syskon. "Vi var fosterfamilj när jag växte upp, så när folk frågar hur många syskon jag har brukar jag svara 'fyra plus'!""Jag har aldrig varit en söndagstjej. Ofta En vanlig dag:10.00 vaknar jag. Jag måste sova minst nio timmar för att kroppen ska orka. 10.30 stiger jag upp och tar det lugnt, tittar lite på tv och äter frukost i lugn och ro. Det tar några timmar för min kropp att komma igång. 12.30 åker jag till min studio. Där fixar jag med kontorsgrejer, tänker på låtar, bokför, mejlar, twittrar och skriver lite på min kommande bok. 14.00 Träffar jag min kollega och arrangerar för kören. 16.00 har jag sångelever. 18.30 repar jag men någon av mina körer. 22.00 åker jag hem så att jag hinner träffa min man lite innan han ska sova. Jag har alltid varit en kvällsmänniska. 01.00 somnar jag förhoppningsvis så att jag orkar med nästa dag. En perfekt söndag: Ofta jobbar jag helger, men om jag är ledig vill jag vara med min man. Vi stannar hemma, äter god mat, glass och godis och ser på en massa film! Församlingsengagemanget får bli på andra dagar. Som det ser ut just nu så hinner jag inte träffa min man så mycket på vardagarna, så en hel dag hemma med min man är bäst!"