”Hade jag fått höra om helig Ande hade jag inte behövt söka i österländsk religion”

De senaste 20 åren har Kummelby församling i Sollentuna upplevt en ovanligt stor tillströmning av människor. I bräschen för det arbetet har prästen Gita Andersson och hennes medarbetare stått. Men det var inte självklart att hon skulle bli kristen; länge var hon djupt inne i österländsk andlighet.

SOLLENTUNA. Det är 1960-tal och Sergels torg i Stockholm är fullt av tonåringar. De står i klungor, pratar om popmusik och röker hasch. På flera ställen i stan sitter affischer som gör reklam för föreläsningar om hälsokost och österländsk mystik.

I vimlet finns Gita Andersson. Vid den här tiden heter hon Gun, är 16 år gammal, har page och kort lugg. Klädd i sin farfars kritstrecksrandiga kostym och svart basker har hon tagit pendeltåget från arbetarhemmet i Barkarby in till stan. Hon är nyfiken på allt. Ingen av hennes föräldrar har varnat henne för droger, så hon prövar, precis som kompisarna gör.

– Vid ett tillfälle fick jag en så kallad... baktändning heter det väl? Och det var så vidrigt att jag tänkte att jag aldrig ville vara med om det igen. Då kände jag “Stopp! Nu får det vara nog”, berättar Gita Andersson och gör stopptecken med handen.

Jag möter henne i Kummelby kyrka i Sollentuna – kyrkan som var hennes arbetsplats under 25 år. Gita har fortfarande page och kort lugg, men i övrigt har mycket förändrats sedan hon var tonåring, såklart. I den nyutkomna boken Bättre än vi trodde – att förvandlas som människa och kyrka beskriver hon sin resa från nyandlig sökare till präst i Svenska kyrkan och berättar hur hon blev en av ledarna för ett blomstrande Alpha-arbete.

Hur kom det sig att du blev intresserad av österländsk religion och nyandlighet?

– Det var mycket sådant i Stockholm på 1960-talet: indiska gurus på besök, meditationscenter som öppnade. Jag hade gått i söndagsskola, konfirmerat mig och trodde på Gud, men visste inte vad jag skulle göra av tron riktigt. Jag längtade efter något mer.

På den här tiden var kristendomsundervisning obligatoriskt i skolorna, men i jämförelse med bibelberättelserna framstod talet om “kosmiskt medvetande” som mycket mer mystiskt och spännande, tyckte Gita.

I en rökelsedoftande källarlokal i ett hyreshus i Kristineberg blev hon initierad till transcendental meditation.

– Jag upplevde precis det som utlovats: ett totalt inre lugn.

Var det i samma veva som du bytte namn?

– Ja, det var under perioden som jag umgicks i nyandliga kretsar. Någon sa: Du som sjunger så mycket, du skulle ju kunna heta Gita, som betyder “sång” på sanskrit, och då kände jag: Det vore väl fint och lite häftigt, säger Gita och skrattar, nästan ursäktande.

– I efterhand har jag tänkt att det kanske också hade att göra med ett slags allmänt missnöje med mig själv. Mina föräldrar hade hoppats att jag skulle vara en pojke, vilket de berättade för mig. Och sedan jämförde jag mig mycket med mina systrar – den ena väldigt vacker och den andra väldigt begåvad. Om jag hade fått höra tidigare att Gud älskar oss helt och fullt, hade jag kanske förstått att all förvandling kommer inifrån och att ett namnbyte inte gör att du blir en annan person.

Både namnbytet och intresset för det österländska framstod som främmande för Gitas föräldrar. Pappan var målare och mamman städerska. De pratade sällan om religion. Men Gita var självständig och bestämde sig som 19-åring för att åka folkvagnsbuss till Indien för att fördjupa sig i vedafilosofin.

Väl på plats vid Ganges strand var det dock hennes barndomsgud som gjorde sig påmind. Hon mindes att man i söndagsskolan talat om en personlig Gud som handlar genom historien.

– När jag satt där på golvet i ashramet kände jag: Nu måste jag få veta, vem är du Gud? Jag ropade och ropade i mitt inre.

– Det var då det förunderliga hände, det som det egentligen inte finns några ord för.

Gita blundar när hon beskriver närvaron som sänkte sig över rummet, det starka ljuset och dånet som av stora vatten. Hon kände sig genomsyrad av en glädje, frid och kraft.

– Ja, jag fick ett svar som gjorde att jag teg ... säger Gita, och lägger sedan till med ett leende:

– ... för att sedan inte kunna tiga.

Jag känner igen formuleringen från boken. Där skriver hon också om att hon i efterhand fått frågor om den kristna guden verkligen kan uppenbara sig på ett indiskt ashram.

– Frågan är inte helt irrelevant eftersom ondskan kan ta sig olika former och uttryck som först verkar fina, men jag har landat i att jag inte tror att Gud är bunden endast till kyrkor eller kristna sammanhang. Gud är ju skaparen av allt och uppenbarade sig även innan Kristus hade kommit till jorden.

Gita Anderssson kan berätta många historier om människor som kommit till tro, inte minst via Alpha – introduktionskursen i kristen tro, som är hämtad från den anglikanska kyrkan i Storbritannien, och som Kummelby var nästan först med att introducera i Sverige. När de startade var det dock en del kyrkoarbetare och förtroendevalda som hade frågetecken.

– De undrade: Är det här verkligen något för Svenska kyrkan? Man förknippade en del av uttrycken – till exempel talet om Anden – med frikyrkan. Men sedan märkte man att folk kom till kyrkan, och att Alphakursen inte var så farlig trots allt.

Varför pratar man inte så mycket om helig Ande i Svenska kyrkan, tror du?

– Kanske har det att göra med att andra kyrkor har haft stort fokus på Anden och att det i vissa sammanhang har lett till att en del människor känt sig underlägsna, som andra klassens kristna. Det har nog gjort att Svenska kyrkan blivit återhållsam, vilket är synd, kan jag tycka.

Varför är det synd?

– Anden är ju en del av treenigheten, lika mycket Gud som Fadern och Sonen. Om jag hade fått höra tidigare att det finns något inom kristendomen som heter att erfara den helige Ande – att Andens gåvor och frukter finns – hade jag nog inte behövt söka så mycket i det österländska.

I sin bok berättar Gita Andersson att hon efter mötet med Gud i Indien, började studera religionsvetenskap vid universitetet, dock utan tanke på att bli präst. Hon ville inte riktigt lämna det österländska, men funderade mycket på Jesus; kunde han verkligen vara den han sa sig vara? Hon började läsa de katolska helgonen Johannes av Korset och Teresa av Ávila.

– Hos dem mötte jag en innerlighet som jag direkt kände mig förtrogen med. De använde ord som meditation och kontemplation, vilket jag kopplade ihop med mitt tidigare sökande, men inte visste fanns i kristen tro.

– När jag sedan läste En rysk pilgrims berättelse där författaren skriver om Jesusbönen: Jesus Kristus, förbarma dig över mig syndare, då kände jag: “Nu eller aldrig, jag testar!” Så jag började be den inom mig och drabbades av en himmelsk överbevisning. Det var inte som om jag såg Jesus i fysisk gestalt, men jag bara visste att han finns och att han är den han säger sig vara. Jag uppfylldes åter av samma glädje och frid som i Indien och insåg att den guden jag mötte då har Jesu ansikte.

Stängde du dörren till det österländska efter det?

– Jag hade suttit i meditation varje morgon och eftermiddag sedan jag var 16 år, så det hade blivit en rotad vana som jag inte kunde släppa. Men jag använde inte längre mantran, utan satt snarare i en inre bön till Gud och Jesus.

Gita Andersson, som själv var en sökare, har genom åren fått välkomna mängder av sökare till Kummelby. Till slut var kyrkolokalen för liten, så man fick riva och bygga en ny. På kyrktorget där vi nu sitter hälsar Gita vant på de daglediga.

– Där är Anders, han gick Alpha 1997, och hej Lars, du går kursen nu, eller hur?

Vad är ditt råd till andra församlingar som längtar efter att nå nya människor?

– Var tydlig med trons grund, med Jesus och trosbekännelsen, och hitta ett koncept som funkar.

– Och glöm inte den helige Anden!

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.