Han är världens förste aidsambassadör

Lennarth Hjelmåker har fått ett nytt arbetsrum. På åttonde våning på Vasagatan i centrala Stockholm. Med utsikt över Stadshuset. Men sedan han började jobbet som ambassadör för aids- och hivfrågor i mitten av september har han inte hunnit spendera mer än dryga två veckor i den rymliga fyrkanten.Och han har inte gjort mycket för att pynta de kala väggarna heller.Han har inte ens en sekreterare. Trots att han är världens ende aidsambassadör och telefonen ringer upprepade gånger under vårt en timme långa samtal.I stället känns arbetsplatsen som en plats för temporär mellanlandning, ungefär som ankomsthallarna på en flygplats.Ena veckan befinner sig Lennarth Hjelmåker i New York, nästa i Thailand eller Genève eller Nigeria eller någon annanstans i världen.Han är så nära superhjälte man kan komma utanför serietidningsvärlden. Han är Aidsambassadörsmannen med ett enda uppdrag: Att leda de svenska insatserna mot den globala katastrofen.Befogat pratFör det är sällan som det är så befogat att prata om katastrof som när det gäller hiv- och aidsepidemin.Förra året dog ungefär tre miljoner människor på grund av aids.Fem miljoner människor smittades under samma period av hiv.Totalt räknar man med att ungefär 42 miljoner människor runt om i världen är smittade, varav en tredjedel är mellan 15 och 24 år.I det värst drabbade området, Afrika söder om Sahara, är nästan 30 miljoner människor smittade av hiv/aids.Enligt FN-organet Unaids kommer ytterligare 45 miljoner människor att ha smittas av viruset innan 2010 om inget drastiskt görs.Det är här Lennarth Hjelmåker kommer in i bilden.30-års erfarenhetEn diplomat ut i fingerspetsarna, med trettio års erfarenhet av internationellt arbete. Lennarth Hjelmåker är som skapt för den helt nyinrättade tjänsten. Åtminstone om man ska tro regeringen som gett honom jobbet.Med Hjelmåkers bakgrund inom Sida och UD sänder regeringen signaler om att man betraktar aidsproblematiken som en utvecklingsfråga. Inte enbart ett hälsoproblem.– Vad betyder det i ett samhälle om kanske 30 procent av lärarkåren dör på tio år? Vad betyder det för livsmedelssäkerheten om 30–40 procent av farmararbetarna dör? Vad betyder det om det inte finns sjukvårdspersonal att vårda de sjuka, eller ta hand om de döende? Det skapar luckor i samhället och blir därmed i hög grad en utvecklingsfråga, säger Lennarth Hjelmåker.Viktiga bitarAidsambassadören är organisatoriskt kopplad till UD:s enhet Global utveckling, men Lennarth Hjelmåker tror att jobbet kommer att innebära samarbete långt utanför UD:s korridorer. Regeringskansliet, myndigheter, folkrörelser, enskilda organisationer och företag – alla kommer att vara viktiga bitar i det livsviktiga pusslet för att bromsa virusets utbredning.Det går dock inte att rädda världen från ett kontor på åttonde våningen på Vasagatan. Det kommer att krävas många resor, såväl nationella som internationella. Räkna med att den nye aidsambassadören kommer att dyka upp närhelst det finns en möjlighet att informera och påverka.Sedan han började sitt nya jobb har han till exempel haft samtal med såväl RFSU som representanter för Sydafrikas regering för att se hur man kan jobba tillsammans för att lösa problematiken.I Lennarth Hjelmåkers vision för att vända trenden behövs alla.– Min uppgift är att hålla ihop det svenska hiv/aids-arbetet. För att ge frågorna en ökad synbarhet, men också för att se de olika instrumenten samverka på ett bättre sätt. Min roll blir väldigt mycket att vara ute och "predika". Jag förväntas vara en katalysator som eldar på.Lennarth Hjelmåker pratar inte speciellt mycket om sig själv. Det går knappt att klämma ur honom att han tycker att det är "hemskt kul att ha fått det här jobbet – det är något jag känner väldigt starkt för" och att "det känns jättespännande". I stället pratar han i vi-termer. Vi UD. Vi Sverige. Vi det internationella samfundet.Men det råder inga tvivel om att han ser jobbet som någon form av kall, mer än bara ytterligare en fin titel i meritförteckningen.Att Lennarth Hjelmåker brinner starkt för kampen mot epidemin beror till stor del på att han sett resultatet av dess framfart på nära håll. Inte minst under tiden som ambassadör i Zimbabwe, ett land där mer än 30 procent av den vuxna befolkningen bär på hiv.Gamla mormor fanns kvarNär familjen Hjelmåker kom till Zimbabwe 1996 arbetade hushållerskan Ennie på residenset. Hon var i 45-årsåldern och hade en dotter, Queen Mary, som i sin tur hade två små barn. Ennie hade en mamma som bodde ute på landet och hon hade en bror som var gift och hade fyra barn. Ennie var skild sedan många år, men hade pojkvän.Fem år senare, när Hjelmåkers lämnade landet, var Ennie död. Hennes pojkvän var död. Hennes dotter var död, liksom hennes bror och broderns fru.Kvar fanns gamla mormor på landet och sex barn.– Den strukturen är väldigt vanlig bland familjer i södra Afrika i dag. Det är människorna i de produktiva åldrarna som försvinner. Det är en katastrof för individen och familjen, men också för samhället. Framsteg man kämpat för i många år raseras på en gång, säger Lennarth Hjelmåker.Politiskt genombrottFör två år sedan skedde det stora internationella politiska genombrottet när det gäller hiv. Då hölls en särskild generalförsamling i New York där man enbart diskuterade hiv och aids. Bland annat började man inse hur stora ekonomiska resurser som krävs för att komma tillrätta med problematiken.I dag räcker det med att ta en tablett två gånger om dagen för att bromsa sjukdomen. Priset är nu nere i 80 cent per dag, det blir nästan 300 dollar om året, eller 2 300 svenska kronor.– Det är astronomiska summor om man jämför med att de flesta afrikanska länder har en årlig hälsobudget på 10 dollar per person. Men om vi sätter in det i perspektivet att samhället raseras av epidemin, så kommer trycket på medicinering att öka och också beredvilligheten att finansiera.WHO har tagit fram en kampanj som går ut på att tre miljoner människor ska gå på bromsmediciner 2005. Med en kostnad på 300 dollar per person blir det 900 miljoner dollar totalt. Men det är långt ifrån en engångssumma. När medicineringen påbörjats har man, enligt Hjelmåker, en moralisk skyldighet att se till att medicineringen fortgår – man kan inte ge medicin ett år och sedan sluta.Det innebär att antalet människor som behöver medicin kommer att öka – eftersom de lever längre. Fler och fler överlever ända tills smittofrekvensen går ner.– Jag vet inte hur de ska lösa det finansiellt, för vi talar om enorma summor även med de pressade priserna. Men det är ingen tvekan om att fler människor kommer att gå på medicin, säger han.En liten del i kampenMedicinering är dock bara en liten del av kampen mot aids. Utan vård och förebyggande arbete blir den kontraproduktiv. Lennarth Hjelmåker menar att en aspekt av begreppet vård handlar om att göra något åt fattigdomen i länderna och att se till att människor har en bättre nutritionsstandard – att de har mat för dagen och kan överleva.En central del av arbetet mot epidemin handlar dessutom om öppenhet. Att man vågar prata om sexualitet, om hur man blir smittad, men också om hur man kan få hjälp. Eftersom kvinnorna är de värst drabbade måste levnadsmönstren förändras i många länder.– Det sexuella våldet är fruktansvärt. Flickor som våldtas i skolan av lärare och våld inom hemmet. Av alla sexuella debuter, jag är osäker på om det är i hela Afrika eller bara södra Afrika, är 30 procent ofrivilliga. Det blir rätt mycket hån i att säga till en tjej att "du måste avstå" i det läget. Ska man tala om att avstå är det ett budskap till männen och samhället.För Lennarth Hjelmåker är visionen för de närmaste åren glasklar. Trenden måste vändas så att epidemin inte fortsätter växa. Först då kan man se lite ljus i tunneln.– Vi måste jobba med alla instrumenten för att det ska gå. Vi måste fortsätta forska och jobba med förebyggande åtgärder, vård och mediciner. Under de närmaste tre åren måste det bli en trendförändring i världen, annars kommer Unaids siffror att bli verklighet. Och det vill vi inte.