Livsstil
Han känner djup glädje – trots sorgen
Torsten Åhman har fått sin tro prövad i dödens närhet. Men hans hustru Christina Gunnardos död har inte tagit bort glädjen i tron på Jesus. Han tycker sig se hur den helige Ande ger honom hopp i saknaden.
Torsten Åhmans trädgård prunkar av liv. Där är de knoppande och utslagna rosorna i rabatten, där är karten på fruktträden som håller på att växa till sig. Några växter är överblommade. Paradisbuskens rosa blomblad faller ner och lägger sig över den täta, mörkgröna gräsmattan.Under äppelträdets lövverk finner han ro, här läser han Hillary Clintons självbiografi och böcker av biskop Spong och funderar på den bok han själv skriver om den helige Ande.Det intellektuella arbetet försöker han kombinera med kroppsligt. Den ena långväggen på den röda trävillan målades i går. Torsten Åhman får hjälp med hus- och trädgårdsskötseln av Gunnel och Gösta ”Fåglum” Pettersson: han som var den främste av de legendariska cykelbröderna med en seger Giro d’Italia och tre guld i lagtempo-VM. Förra året tävlade Torsten Åhman med honom på en tandemcykel.– Vilket lopp. Vi kom 15 minuter före alla andra. På en mil! säger han och skrattar gott.Levt med sorgenHan har levt med sorgen i ett halvår nu, men den har inte tagit hans livsvilja eller den ungdomliga energi som han verkar bevarat sedan tonåren. När vi träffar honom är han och sonen David nyligen hemkomna från USA. De var där i fem veckor och såg Grand Canyon, upplevde en jordbävning i Kalifornien och cyklade över Golden Gate-bron i San Francisco. Under ett stopp i New York besökte de Brooklyn Tabernacle, en pingstförsamling i centrala New York.– När man kommer in där och gospelkören börjar sjunga, då smälter man. Deras sånger är inte bara i teknisk toppklass, utan de är en kärleksförklaring till Jesus.Han kände sig hemma där, uppväxt som han är i den pingstinfluerade delen av Svenska Missionsförbundet.Torsten Åhman är född i Vadstena, med en missionspastor till far som levde efter principen att man skulle bo högst fem år på samma plats.Därför kallar Torsten Åhman i dag sin bakgrund för ”allsvensk”, men han har kunnat slå rot i Vårgårda tack vare sin fru Christina Gunnardo.Efter att ha varit riksevangelist inom Svenska Missionsförbundet är han sedan 1993 pastor i Vårgårda Missionsförsamling.Levde nära varandraRödavinbärsbusken dignar av bär. Torsten Åhman tar en hand full. Han berättar om Christina och deras 24 år långa äktenskap. När han ska beskriva deras relation citerar han en rad ur Ordspråksboken: ”Järn slipar järn”. De levde nära varandra, pratade mycket och ofta och hjälpte på så sätt varandra framåt i livet. Efter en predikan gav Christina honom ärliga reaktioner, både uppmuntran och motstånd.– Det är något som jag saknar, inte bara vad gäller predikningar. Det tror jag är en av de svåraste sakerna för oss som blir ensamma att plötsligt är ens bollplank borta. Man har ingen att spjärna mot, man tappar en del av sig själv, säger han.Familjen levde med Christinas cancer i två omgångar. 1999 konstaterade läkarna att Christina hade drabbats av den mest aggressiva formen av bröstcancer och att läget var mycket allvarligt. Christina vägrade dock att kapitulera inför sjukdomen, och efter operation och behandlingar kunde läkarna konstatera att cancern givit med sig.De följande fem åren levde hon intensivt, hon skapade ny musik och mötte många människor utanför kyrkan när hon talade om sin sjukdom under kvinnofrukostar. För familjen var denna tid speciellt värdefull eftersom livets sårbarhet blivit så tydlig.I höstas började hennes kropp värka svårt. Ännu en gång blev det provtagningar, väntan på svar och ett möte med en läkare som gav ett dystert besked. Det gavs inte stort hopp.– Jag bad till Gud att jag skulle kunna fylla min roll. Sedan måste man också tänka att man är inte unik. Sådant händer hela tiden. Livet är bräckligt.Inlagd på sjukhusCancern bröt obarmhärtigt ner hennes kropp. Under en konsert i Kumla märkte Torsten Åhman att hennes röst var sprucken. Tre veckor senare blev hon inlagd på sjukhus och där blev hon kvar till slutet.Den sista tiden gav kroppen upp. Armar och ben upphörde att lyda henne. Hon förlorade även talet.– Att se händerna som spelat så mycket piano bara bli stela. Det var bittert, säger han.När hon avled den 17 januari upplevde han att Christina blev befriad från sitt lidande.Själv kände han en viss lättnad över att hennes svåra smärtor var över.Nu lever de med saknaden och tomrummet efter henne. Torsten Åhman säger dock att det har gått ganska bra att hantera det. Han och David har stöttat varandra och människorna i församlingen och i Vårgårda har ställt upp på alla tänkbara sätt. Han upplever också att Gud är med och hans kristna tro har inte skakats.Den helige Ande verkarHan pratar i stället om glädjen i att vara kristen och att få tro att det finns en himmel. Han menar att man genom den helige Ande på jorden får en försmak av den fullkomliga fest som väntar i himlen.– Det här med återseendet i himlen tror jag på, men det är nog inte en stor sak. Har Christina sett ljuset så är det nog inte så speciellt för henne att se mig igen, säger han med ett leende.Han ser också hur den helige Ande verkar i hans sorg genom att skapa hopp och drömmar om framtiden. Han känner fortfarande en stor glädje i sitt arbete, och han har fortsatt att predika och möta människor.Debattlusten är också intakt. Torsten Åhman har tidigare oförväget kritiserat både liberal teologi och predikanter från trosrörelsen. Inför biskop Spongs besök i Sverige har han läst hans radikalt liberalteologiska böcker och han kommer att ge sig in i den debatten väl påläst. Att tona ned eller avskaffa kristna trossatser för att göra kyrkan populärare tror han inte alls på.– Liberal teologi har ingen framtid i Sverige eller någon annanstans. Där den kristna tron ändå växer i Sverige, även om det inte är starkt, så är det i de mer evangelikala sammanhangen. I det globala perspektivet är det väldigt tydligt, säger han.Men för att svensk frikyrklighet verkligen ska kunna växa så tror han att det behövs en större självkänsla. Den har förlorats någonstans på vägen.Återerövra glädjen – Jag tror det beror på att man försökt så mycket: vi har fallit framåt och vi har fallit bakåt, vi har fallit på knä och vi har sträckt oss uppåt. Det har inte lett någonvart. Och så får vi hela tiden höra, i alla fromhetsriktningar, hur dåliga vi är. Vi ber för lite och offrar för lite. Vi är inte lika gudfruktiga som andra eller som man var förut, säger han.Vi måste återerövra glädjen, är hans råd, den djupa glädje som kyrkan förknippas med på alla platser i världen där det blir fler kristna. Under väckelsen i Sverige var det också glädje och befrielse som drog människor till bönhusen.– ”Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut”, sjöng man. Man måste få glädjas över att man är ett Guds barn, att synden är förlåten, att Gud har en mening med ens liv och att Kristus har uppstått och att hela världen ska förvandlas.Själv känner han den djupa glädjen, trots sorgen och saknaden. Han gläds åt många goda vänner, åt församlingen, naturen och grönskan i trädgården.Och att få vara vän med Jesus.
