Livsstil
Han tittade in i kameran och talade till Olof Palmes mördare
Döden har följt Ingvar Carlsson genom hela livet - som 89-åring har han bearbetat hur andras död gjort honom rädd inför slutet. Tidigare statsministern ger stor intervju som gäst i podden Dagens människa.

Döden har spelat stor roll i Ingvar Carlssons liv. När han var liten tog döden hans far ifrån honom och senare i livet var det ett mord som som gjorde honom till statsminister. Ingvar Carlsson trodde att han hade vant sig vid döden, men när han insåg att det snart kunde vara hans tur fick han ångest.
Ingvar Carlsson kommer emot oss välklädd och vänlig. Han rör sig ledigt, men i det lugnare tempo som är typiskt för en människa vars liv har slagit av på takten. Han har hunnit fylla 89. För några år sedan, när Sverige befann sig mitt i pandemin trodde han själv inte att han skulle bli så här gammal.
– Dödsannonserna på lördagarna och söndagarna talade sitt tydliga språk. Jag var man, över åttio och dessutom har jag haft hjärtproblem. Blir jag smittad kan det gå fort, tänkte jag.
Fram tills den här tiden i sitt liv hade Ingvar Carlsson trott att han vant sig vid tanken på döden. Han, som så många gånger stått bredvid när andra gått bort.
– Men det är skillnad att leva nära andras död och när det kommer till en själv, säger han.
Pandemin skakade om honom och tankarna på döden höll honom vaken på nätterna.
– Till slut sa jag till mig själv att det är löjligt att ligga och fundera så här. Jag ville göra något konstruktivt. Då bestämde mig för att vända på saken och fundera över vad döden betytt i mitt liv.
Så föddes idén till att skriva boken I sällskap med döden (Albert Bonniers förlag).
Vi möts på förlagets kontor på Sveavägen i centrala Stockholm. Det ligger något kvarter från den plats där Sveriges statsminister Olof Palme sköts för snart fyrtio år sedan.

Att Ingvar Carlssons liv påverkades av Olof Palmes död är ingen hemlighet. Men när han satte sig ned för att skriva sin bok upptäckte han saker om sitt liv han tidigare inte ens sett själv. Redan innan Ingvar Carlsson föddes påverkades han av döden. Han berättar om den tragedi som drabbade hans morfar.
– En vinterdag i slutet av 1800-talet gick min morfars första hustru och barn igenom isen och drunknade. Efter det gifte morfar om sig och fick tre barn med sin nya fru. Min mamma var ett av de barnen.
För Ingvar Carlsson blev berättelsen en hjälp att förhålla sig till döden.
– Utan tragedin hade jag alltså inte funnits till. Varför skulle jag sitta här hundra år senare och gräma mig över döden? Jag har fått ett fantastiskt liv tack vare den.
Ingvar Carlsson sitter bredvid oss vid förlagets stora konferensbord och framför honom ligger boken. Den lilla boken med röda pärmar ser ut som en korsning av ett socialdemokratiskt manifest och en psalmbok. Det ger en bra bild av innehållet, menar Ingvar Carlsson. Boken innehåller både existentiella tankar och speglar hur döden påverkat honom i politiken och i det privata.
Nästa gång döden skulle drabba Ingvar Carlsson var han tolv år gammal. Då förlorade han sin far i en hjärtinfarkt. Fadern arbetade vid Borås kafferosteri och den tolvårige Ingvar hade uträttat ett ärende åt sin far.
På vägen tillbaka anade pojken att något var fel.
– Redan på avstånd kände jag att det luktade bränt kaffe från rosteriet. Jag skyndade mig allt jag kunde och när jag kom fram fann jag min far livlös på golvet bredvid den stora kaffemaskinen. Jag slet upp hans skjorta och kände efter om hjärtat slog, men jag förstod att det var illa. Jag sprang in till grannen och ringde ambulansen. Sedan åkte jag hem till mamma och ropade att pappa är död.
Ingvar Carlsson minns ingenting från den närmaste tiden efter dödsfallet, men han vet att han hade svåra mardrömmar.
– Jag växte upp i en arbetarfamilj och på den tiden fanns det ju inte en tanke på att ett barn behövde hjälp att bearbeta sådant här, säger Ingvar Carlsson.
Han konstaterar att den senaste tidens skrivande om döden har gett honom ett större lugn inför tanken på döden.
– Det fanns en period när jag greps av ångest när jag tänkte på de här frågorna, men så är det inte nu.
Tror du på ett liv efter detta?
– Vetenskapen förklarar inte allt, och det mänskliga förnuftet räcker inte alltid till. Jag har jag funnit frid i tanken på att vi inte vet allt. När det gäller ett liv efter detta är jag glad om det jag har gjort lever vidare genom mina barn och barnbarn och kanske genom att folk läser en och annan bok som jag skrivit.
Nej, Ingvar Carlsson har inte återfunnit den barnatro han en gång hade.
– Jag tror inte på några högre makter som styr, för om jag skulle göra det skulle jag börja anklaga den makten för att ha ställt till med allt elände. Jag fastnar vid det kallade teodicéproblemet.
Hur har du det med Gud i dag?
– Jag har en ganska avspänd relation till Gud. Det är inte kris och det är inte så att jag jagar efter någon ytterligare sanning.
Genom att se tillbaka på sina olika möten med döden, har Ingvar Carlsson upptäckt hur det tidiga mötet med döden rustat honom inför senare erfarenheter i livet.

– Pappas bortgång var en sådan oerhörd förlust tidigt i mitt liv. Det här är lite svårt att säga, men jag har insett att det var inte enbart negativt, det som hände. Jag lärde mig trots allt en del. Jag visste att hur mörkt det än är i tunneln, så finns det långt borta en sorts ljus.
Den sorgeprocess han gick igenom som ung fanns med honom då han 51 år gammal tvingades hantera både sina egna känslor och ansvaret för en hel nation när Olof Palme blev mördad. Åren har gått, men han minns exakt vad han gjorde de där första skälvande timmarna efter skotten, fredagskvällen den 28 februari 1986.
– Det var statssekreteraren som ringde hem till mig på natten och berättade att Olof Palme var skjuten. Jag frågade direkt om han var död, och fick svaret att han hade avlidit, berättar Ingvar Carlsson.

Mordet på Olof Palme var ett trauma för hela det svenska folket, men för Ingvar Carlsson innebar det också att han förlorade en nära vän.
– Jag och Olof hade arbetat tillsammans i trettio år och vi umgicks som familjer. I taxin på väg in till Rosenbad tänkte jag bara på Lisbeth och barnen. Men jag blev jag tvungen att sätta min personliga sorg åt sidan. Jag visste ju från sekund ett att nu var det jag som hade ansvaret.
Något av det första Ingvar Carlsson måste göra som tillförordnad statsminister var att tala till nationen. Bara några timmar efter mordet satte han sig med sin statssekreterare och formulerade sitt tal.
– Men det var inte orden som oroade mig. Jag undrade om jag verkligen skulle klara av att säga det här. Kommer rösten att bära? Sedan kom jag på att någonstans där ute kanske mördaren sitter. Eller mördarna. Den eller de ska inte få se mig knäckt. Vi ska visa att svensk demokrati fungerar.
Hur påverkar det dig att man fortfarande inte vet vem mördaren är?
– Det är ett öppet sår. Det är svårt att gå förbi mordplatsen, jag kommer att göra det senare i dag när jag går härifrån. Det är jobbigt när TV visar upp bilderna på gatan med blod. Jag tror inte att det hade varit så om man vetat vem som var mördaren.
Några år senare skulle ytterligare en god vän och kollega till Ingvar Carlsson bli mördad, när Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh knivhöggs inne på varuhuset NK.
– Hon hade förmodligen blivit både partiledare och statsminister om hon fått leva. Trots det har jag en annan känsla för mordet på henne. Vi vet att det var en slump att hon gick till NK den där dagen och vi vet vem det var som gjorde det. När det gäller Olof vet vi inte, säger Ingvar Carlsson.