Hårt tryck på helig mark i Jerusalem i påsk

En blandning av kommers och helighet, trängsel och tystnad. I Jerusalem finns allt från billiga kopior av Kristi törnekrona till möjligheten att besöka de bibliska platserna på riktigt. Journalisten Joanna Lundell har besökt staden som betyder så oerhört mycket för kristna, judar och muslimer.

Några veckor innan påsk besöker vi det heliga landet och Jerusalem. Vi har förmånen att bo hos systrarna av Notre Dame mitt på Via Dolorosa och vi väcks av soluppgångens böneutrop från en av de 13 moskéerna redan halv fem på morgonen. Tuppen gal, såsom den en gång gol för Petrus. Platsen där det hände ska finnas utanför den moderna kyrkan S:t Peter in Gallicantu. I trädgården på baksidan går klipphöns; en fågel som återfinns på Israel Museum, avbildad för flera tusen år sedan. Vi vandrar på historisk mark. Gamla stan i Jerusalem är uppdelad i fyra delar: den judiska, muslimska, kristna och armeniska kvadranten. Varje år passerar omkring 4 miljoner turister och pilgrimer staden.

Tretusenåriga Jerusalem är världens centrum, naveln enligt medeltida kartor, staden med 70 namn. Här byggde Salomo ett tempel, här har oräkneliga pilgrimer följt Jesu väg till korset allt sedan 200-talet. Det var här kristendomen tog sina första prövande steg. För min del är det tredje gången på 30 år som jag besöker staden, och jag lär mig något nytt varje dag.

I staden ryms inte mindre än ett 70-tal kristna kyrkor och kapell, jämte 24 synagogor.

Enligt judiska Tanakh, eller Gamla testamentet, intogs Jerusalem omkring 990 f.Kr. av kung David, och hette då Jebus. Davids stad kan fortfarande besökas och en del av den sandfärgade Jerusalemsten som byggde staden finns kvar.

Jerusalem nämns cirka 669 gånger i Tanakh, men förekommer inte alls i Koranen, vilket gärna framhålls av den judiska sidan.

Revirkampen är kanske mest kännbar på tempelplatsen, Moria berg. Al Aqsamoskén uppfördes på platsen för det raserade templet. Den åttkantiga Klippmoskén med guldkupolen var färdigbyggd år 691 e.Kr. Den skyddar klippan där Abraham skulle offra Isak. Muhammed ska också ha stigit upp till himlen för en nattlig färd från samma klippa. Här låg också det allra heligaste rummet i Herodes tempel. Ursprungligen var detta en bergstopp, men Herodes skapade en platå för brännoffersaltare. Detta var också korsfararnas, tempelriddarnas hemvist 1099–1187.

Platsen är så känslig, så politiskt laddad i dag, att inga biblar passerar säkerhetskontrollen, inga judiska eller kristna symboler alls får tas med upp. Ibland eskorteras grupper upp av polis, för att undvika kontroverser. Både muslimska och israeliska vakter finns på plats.

– Såg ni biblarna? säger vår bibelkunnige ciceron Emanuel Sennerstrand och pekar på soptunnan vid den check point vi just passerat. När han en stund senare öppnar guideboken stoppar vår judiska reseledare honom. Till och med det är förbjudet eftersom han skulle kunna läsa om det judiska templet på en muslimsk plats. De muslimska vakterna har ögonen på oss.

Våra fötter står på stenplattor som lärjungarna och Jesus måste ha trampat på. Jesus bör ha passerat här när han undervisade och när han kastade ut månglarna ur templet.

Provokationer sker regelbundet, djuroffer har ägt rum här. Judiska grupper reser hit från USA och sjunger om att bygga det tredje templet på platsen för Salomos helgedom och lägger ut klipp på Youtube. Frasen ”Nästa år i Jerusalem!”, som traditionellt sjungs som avslutning på den judiska påskmåltiden sedan urminnes tider, syftar på detta.

I Mellanöstern har religion alltid varit på liv och död, våldet finns ständigt närvarande och vissa väntar bara på en tändande gnista, en ursäkt för att ta till vapen. Fem val på tre år talar för att regeringssituationen i Israel inte är stabil. Å andra sidan har det inte hållits några demokratiska val alls på Västbanken eller Gaza sedan 2006.

De allra flesta israeler vill leva ett fridfullt liv. Trots konstanta terrorhot får tusentals muslimer resa in från Västbanken varje vecka för att be vid Al Aqsa moskén. Samtidigt ger i dag en ultranationalistisk falang den israeliska flaggan en ny biblisk tolkning, med regeringens goda minne. En tolkning är att Gud lovat judarna landet för all framtid.

I övre salen, där sista måltiden ska ha ägt rum, som det berättas om i Lukasevangeliet kapitel 22, trängs besökarna. Vår judiska guide börjar berätta men blir utskälld av en arabisktalande man på plats, som menar att det bara är han som kan förtälja om övre salen. Vi skyndar snabbt vidare.

Vid judiska pesach firas uttåget ur Egypten. I år sammanfaller dessutom den kristna påsken både med pesach och ramadan, och den armeniska påsken firas en vecka senare än den katolska. Alla tre världsreligionerna kommer att vilja besöka sina heliga platser vilket gör att tillbedjan vid Klippmoskén och västra muren kommer att bli en upplevelse som kännetecknas av trängsel och utökade kontroller.

Pilgrimer som vill vandra de fjorton stationerna på Via Dolorosa kan inte ta för givet att de får tillgång till de heliga platserna under Stilla veckan. Portarna stängs och de kristna hänvisas till storbildskärmar utanför New Gate.

Yusef Daher är palestinsk kristen präst, född i Jerusalem och verksam i S:ta Annas kyrka, (som är uppförd på Marias födelseplats). Yusef är en samordnare för de kristna kyrkornas röst. Han visar mig också en lista på de övergrepp och våld som har drabbat kyrkorna under de senaste åren. Listan har fler än 45 punkter, med allt ifrån mordbrand till vandalisering av kyrkor. Präster blir knuffade och spottade på när de går i procession.

Som palestinsk kristen ser han det orättfärdiga i att judarna får fira sin pesach ostörda. De har alltid tillgång till västra muren, till vaktstyrkor och sina religiösa platser. Övriga delar av Gamla stan stängs av för att garantera ”säkerheten”.

Varje påskafton firar man den Heliga eldens påskceremoni i Gravkyrkan, The Church of the Holy Sepulchre. Alla lampor i kyrkan släcks och enligt legenden är det eld från himmelen som tänder ljus efter ljus tills hela kyrkan är upplyst.

– Förra året stördes Heliga eldens ceremoni och de speciellt inbjudna gästerna blev stoppade vid inte mindre än åtta check points, berättar John Paul från den ekumeniska organisationen Tantur. Han har bott i Jerusalem i tre år och menar att judaiseringen av Gamla stan eskalerat.

– Till och med engelska drottningens sändebud stoppades. Även om du bor här måste du ständigt legitimera dig och det skapar frustration. Den militära närvaron och polisnärvaron kränker integriteten hos invånarna i Gamla stan.

I Gravkyrkan samsas numera romersk-katolska kyrkan med de armeniska, grekisk-ortodoxa, koptiska, etiopiska och syriska kyrkorna. Man har uppnått status quo och fördelar uppgifterna mellan sig. Vi går hit före frukost, för att slippa trängas, men mässorna är redan i gång och köerna till graven växer. Stämningen är andaktsfull. Är det Golgata vi rör vid när vi sticker ner handen? Den heliga gravens kyrka är slutstationen på Via Dolorosa. Här finns smörjelsestenen där Jesus kropp smordes och sveptes, som alla vill röra vid. Den är från 1810, men traditionen är stark. Här knäböjer besökarna och lägger rosenkransar, nyinköpta ikoner och andra föremål på stenen för att de ska komma närmare det heligaste.

Jesus var inte enbart imponerad av det storslagna templet i Jerusalem, tvärtom. I franciskanernas kyrka Dominus Flevit (platsen där Jesus grät över Jerusalem, Luk 19:41-44) finns kanske den vackraste inramningen av staden Jerusalem genom det magnifika fönstret i kapellet. På altaret finns en mosaik, med Jesu klagan över Jerusalem: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” (Matt 23:37)

Via Dolorosa börjar vid Pontius Pilatus forna palats, i dag en arabisk skola. Här fick Jesus sin dödsdom. Den andra stationen finns i Franciskanermunkarnas klosterträdgård. Detta är platsen där han gisslades och fick en törnekrona. Törnekronan säljs för övrigt också som souvenir.

Vidare noteras platsen där Jesus snubblade och föll med korset, platsen där Maria tog avsked av sin son och platsen där Simon fick bära korset. (Luk 23:26) Detta för att Kristus var illa medfaren och romarna ville att han skulle vara vid liv när han korsfästes. Vägen till Golgata går rakt igenom de flitigaste marknadsstånden. Här kan det mesta köpas och är man hungrig är det lätt att hitta hummus, falafel eller shawarma.

Dofter från bageriet blandas med kryddor och oset från grillen. Bullernivån är hög när turistguiderna försöker överrösta varandra och det är lätt att tappa bort sig i de trånga gränderna. Vid den sjunde stationen faller Jesus en andra gång. Vid den åttonde står Jerusalems kvinnor och begråter sin kung. (Luk 23:28)

Då är Getsemane en mycket stillsammare plats. Alla nationers kyrka är trädgården med olivlunden och de uråldriga träden, en stilla oas i virrvarret. För Jesus var detta en förtvivlans plats full av vånda inför det som han visste skulle ske. (Luk 23:39)

– Bägaren är den sista stationen, den solkiga bägaren som rymmer alla världens synder som han måste bära, berättar Emanuel Sennerstrand.

– Och ja, att svettas blod är ett ovanligt medicinskt tillstånd som kan inträffa när kapillärerna brister vid stark press, till exempel vid dödsångest.

Jesus grips och följer med frivilligt, såsom Isak en gång – på samma plats – följde med Abraham för att offras.

Vi har följt Lidandets väg till Golgata. Förhänget i templet har brustit och Jesus har överlämnat sitt liv i Faderns händer. Bara himmelsfärden återstår. Kristus uppsteg till himlen från Himmelsfärdsmoskén, ett kapell som är heligt för kristna såväl som muslimer.

Förhoppningsvis kommer tvisterna om marken att tystna och den heliga staden, som finns på Unescos världsarvslista, att finnas kvar här på samma plats även om 3000 år.