Henrik Jönsson: Läkarna tror att jag snart kommer att gå i tusen bitar

Sjukvården befarar att Henrik Jönssons skelettsjukdom kan komma att ta hans liv. Ändå vägrar entreprenören och Youtubern att se sig som ett offer.

– Min tro är en stor hjälp i detta, den får mig att känna förtröstan, säger han till Dagen.

Hundratusentals följer företagaren och samhällsdebattören Henrik Jönsson på Youtube. Genom spetsiga och ofta vänsterkritiska videokrönikör har han blivit en lika populär som kontroversiell figur i medielandskapet. I likhet med den kanadensiske psykologiprofessorn och debattören Jordan B Peterson lockar hans inlägg i huvudsak män.

Samtidigt finns det en annan sida av Henrik Jönsson.

För tre år sedan diagnostiserades Henrik Jönsson med en långt framskriden osteoporos – en kraftig benskörhet som gör att läkarna befarar att hans skelett kan komma att ge vika.

De första tecknen Henrik Jönsson upptäckte var att han drabbades av upprepade revbensbrott. Han skämtade bort skadorna med att han började bli gubbig, men sökte till sist vård för problematiken.

– På sjukhuset blev de helt förbluffade över att jag hade så dåliga värden. Jag visste inte vad jag skulle referera till så jag frågade om mitt skelett var som hos en gammal tant. “O, nej det är mycket värre”, svarade de. “En gammal tant är stark som ett bergatroll jämfört med dig”.

I sin nya bok Bli fri – Sju principer för oberoende skriver Henrik Jönsson naket om sin sjukdom. Men han vill inte reducera varken sig själv eller andra som drabbas av svårigheter till offer.

– Du kan inte välja ett liv utan lidande. Du kan bara välja hur du förhåller dig till det lidande som finns i ditt liv. Och i mitt fall har jag försökt att välja kreativitet och produktiviteten som utlopp för all inre friktion jag upplevt.

För Henrik Jönsson blir frågan om den egna sjukdomen inte bara existentiell, utan närmast ideologisk. Författaren kallar sig själv för libertarian, en liberal strömning som vill minimera staten och dess inflytande över människors liv, och han menar att denna grundsyn påverkar även hur han ser på livets prövningar.

– En frihetlig människosyn betraktar människan som en ytterst kapabel varelse som måste ges utrymme att pröva sina vingar så att hon kan bli det hon är tänkt att bli. Det är stor skillnad mot den svenska kollektivistiska synen, som menar att människan är ett offer som måste värnas.

Okej, Henrik Jönsson är inget offer. Point taken. Men att leva med extrem benskörhet och en minst sagt pessimistisk medicinsk prognos måste väl ändå påverka livet? Både ja och nej, menar den skånske entreprenören som är snabb med att påpeka att han i dagsläget inte själv märker av sin sjukdom i vardagen.

– Sedan jag kunde påbörja en behandling har jag inte brutit mina revben en enda gång och det var egentligen det enda jag kände av rent fysiskt. Så på ett plan känner jag mig starkare än någonsin.

Samtidigt medger Jönsson i nästa andetag att läkarna säger att han ”när som helst kan gå i tusen bitar”.

Men hur påverkar det din vardag att leva med det här hotet ständigt närvarande?

– Ja, men hur ska man leva med någonting? Se på fåglarna på himlen och blommorna på marken, gör de sig några bekymmer för sin existens? Det är väl i Matteusevangeliet som Jesus säger: Finns det någon enda av er som med sina bekymmer kan lägga en enda aln till sin livslängd?

– Jag försöker att gilla läget, jobba på och vara en fullödig människa som kan ge positiva ringar på vattnet till dem omkring mig.

Henrik Jönsson citerar hemtamt Nya testamentet. Hans pappa är präst och Henrik Jönsson har själv läst teologi, men när det kommer till att beskriva den egna tron låter det sig inte göras alldeles enkelt.

– Det är svårt att sätta ord på tron, eftersom det ju är något som tar sig uttryck i hur jag beter mig i mitt liv tillsammans med andra människor. Trons uttryck måste vara större än liturgin, den måste vara något som uttrycks i alla mina gärningar.

Libertarianen Jönsson menar att friheten är det som i grunden gör det möjligt för människan att vara en moralisk varelse, ”är du den barmhärtige samariern, eller lever du under en doktrin som tvingar alla vara det? ”, frågar han retoriskt.

Finns det en krock mellan det här oberoendet du talar och skriver om och Bibelns kallelse till gemenskap?

– Tvärtom. Verklig gemenskap måste bygga på att individerna själva har valt att vara med i gemenskapen. Kom ihåg liknelsen om den förlorade sonen. Där beskrivs en gemenskap som man tillåts att gå iväg från och sedan också återvända till.

Det händer att Henrik Jönsson ber. Men han beskriver det som krävande att ”be autentiskt”. Att rabbla Fader vår som kan vem som helst, men att ”öppna för en dialog med hela existensen” är andra bullar, menar han.

– Det är ett komplext spjäll inuti mig själv, som jag måste öppna för att kunna göra det.

Det låter onekligen lite komplicerat. Men Henrik tar en bild av en tunna med vatten till sin hjälp för att förklara vad han menar:

– Tänk dig att den här vattentunnan är full av all bråte som man samlat på sig genom livet. Där flyter gamla tygleksaker, en påse chips, en porrtidning och allt det vansinne som genomsyrar livet här på jorden. Och så länge vardagen pågår i sitt snabba tempo och du står och fortsätter att röra runt bland de här sakerna så kan du inte se klart.

– Jag upplever att jag måste ta ut handen ur den där tunnan ibland och vänta ganska länge för att vattnet ska stilla sig och bråten sjunka till botten. Jag söker den där stillheten. För mig är det som andlig tandborstning, en daglig hygien.

Vad får du för insikter när vattnet stillat sig och blivit klarare?

– Jag uppfylls av tacksamhet över de gåvor jag fått i mitt liv, men jag känner också en stark samhörighet med andra människor i de där ögonblicken. Det är som att mitt eget lidande blir en nyckel till att känna en djupare empati med andra människors svårigheter.

Henrik Jönsson blir märkbart berörd när han talar om sin sjukdom. Han antyder att det inte är alldeles enkelt för honom att visa sig sårbar. Som personlighet beskriver han sig som ”väldigt alfabetonad”, en människa som ”inte tar någon skit”. Men han konstaterar att sjukdomen och andra motgångar gjort honom mer förstående i mötet med andra.

En av de sju principerna du uppmanar till i din nya bok är ”lid medvetet”, varför är det viktigt att lida?

– Vi som västerlänningar försöker alltid minimera lidandet i varje ögonblick. Men ingen av oss kan ju välja bort lidande i sitt liv och därför menar jag att vi behöver konfrontera lidandet i stället för att försöka fly från det. Först då tror jag vi kan lära oss något av motgångarna vi möter.

Hur har du det med Gud i dag?

– Jag brukar tänker på Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet. Där Guds finger är utsträckt och Adams finger är böjt. Det är bara en liten fingerrörelse som krävs från människan för att uppnå gudsgemenskap. Så hur har jag det? Jag tänker att Han är där medan jag brister ständigt. Men jag försöker i alla fall.

Henrik Jönsson konstaterar att hans, liksom alla människors, framtid är oviss. Men att gudstron varit ett stöd i kampen med sjukdomen.

– Jag är hjälpt av min tro. Jag har en förtröstan inför det oundvikliga frånfället. Både jag själv och människorna jag älskar har ändliga liv. Men jag har en underliggande känsla av att det ändå kommer att bli okej alltihop, säger han.

Daniel Wistrand

Daniel Wistrand är redaktör för avdelningarna Kultur och Livsstil.

Malin Aronsson

Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"