Hon flydde från helvetet i Nordkorea

Det är svårt att förstå att det är samma person. Den snart 30-åriga kvinnan med propra kläder och engagerad röst som sitter framför mig i en stor soffa­ på ett hotell i centrala Stockholm. Och elvaåringen som lägger sig ner på det kalla cementgolvet i Nordkorea – med ett handskrivet testamente på bordet bredvid – för att dö.

Men så är det. Eunsun Kim är en av få som har lyckats fly diktaturen Nordkorea och sedan valt att berätta sin historia. "I dag kan jag vittna om Kim Jong Ils brott eftersom jag befinner mig i säkerhet i Sydkorea. Och eftersom jag är mätt", skriver hon i boken "Nordkorea – nio år på flykt från helvetet" .

Boken har fått stor uppmärksamhet, förra året besökte hon tv-programmet Skavlan och nu är hon på Norden-turné för att göra intervjuer med många stora medier. Det intresset hade hon inte räknat med, och det var inte heller en anledning till att hon gick med på att skriva boken om sitt liv tillsammans med den franske journalisten Sébastian Faletti.

– Jag tänkte bara att någon måste berätta om Nordkorea. Om det är jag eller någon annan spelar ingen roll, men nu blev jag utvald. Om inte vi som har upplevt Nordkorea berättar om det, vem ska då göra det?

Då, när hon var elva år och övertygad om att hon skulle dö, hade redan hundratusentals människor dött av svält i Nordkorea. En av dem var Eunsun Kims pappa. Och nu hade hennes mamma och storasyster­ gett sig i väg för att leta efter mat. Trots att det hade gått en vecka hade de inte kommit tillbaka, Eunsun Kim hade inte ätit på flera dagar och hon visste att hon också skulle dö. Men plötsligt kom mamman och systern tillbaka och det blir början på vad som ska bli en nio års lång flykt.

Nu bor Eunsun Kim i Sydkoreas huvudstad Seoul, dit hon kom efter att ha levt illegalt­ i Kina under många år. Hon har studerat vid ett av stadens finaste universitet, ska gifta sig nästa år och går ofta till en av stadens kyrkor.

– Jag försöker få en djup tro, men jag har det inte än. Men det är bra att gå till kyrkan, det ger dig frid och att be till Gud gör dig till en bättre person.

Att gå till kyrkan under Eunsum Kims uppväxt var däremot­ en omöjlighet.

– För vanliga människor i Nordkorea finns det ingen religionsfrihet eller någon annan frihet heller. Så det finns ingen religion och ingen legal kyrka. Eller jo, det finns en kyrka i Pyongyang,­ men det är bara för syns skull.

Men det var inte av frihetslängtan som hennes familj bestämde sig för att fly. I boken konstaterar hon: "Vi drevs av ren överlevnadsinstinkt, inte av viljan att göra uppror mot regimen. Målet var att få tag på mat för att slippa dö som flugor … Det var först långt senare, när vi företog den mödosamma flykten till Seoul, som jag fick upp ögonen för det förtryck vi hade levt under och förstod vidden av den nordkoreanska regimens omänsklighet.

– Vi fick lära oss att aldrig fråga och aldrig klaga. När bönderna inte fick så mycket skörd sa partiet att det berodde på att spioner hade spridit dålig säd. Att vi var hungriga berodde på spioner, USA eller oss själva, aldrig på ledningen. Vi hade inget att jämföra med, allt vi hörde och såg kom från regeringen.

Inte ens när hon och hennes klasskamrater flera gånger tvingades se människor bli avrättade reagerade hon nämnvärt.

– Efter att ha sett det två eller tre gånger blev det en normal grej. Det var bara ett event. Det enda jag kände var att jag inte ville vara den mannen eller kvinnan. Regeringens syfte är att göra människor rädda så att de ska göra vad de säger.

En stor anledning till att Eunsun­ Kim berättar sin historia är för att hon vill ge röst åt sitt bortglömda nordkoreanska folk. Hon skriver: Kim-dynastin har lyckats så bra med att isolera sitt rike att hela världen tycks ha glömt bort mina förtryckta landsmän. Ett exempel på det är när hon nyligen studerade i USA och människor då frågade henne om hon kom från Syd- eller Nordkorea.

– Det är helt omöjligt för unga från Nordkorea att åka till USA! Så att de frågar det bevisar att de inte har en aning om situationen i Nordkorea, säger Eunsun Kim.

Till och med i Sydkorea finns det felaktiga föreställningar om Nordkorea.

– De tror inte på att människor svälter ihjäl trots att många som flytt har berättat om det. Visst, det skänks mat till Nordkorea, men det kommer aldrig till folket.

Hon är övertygad om att människor världen över måste få veta vad som händer i hennes hemland, för att det ska kunna ske en förändring.

– När de vet har de sedan en plikt att göra något åt situationen. Om Kina skulle vända sig bort från Nordkorea har de ingen chans att överleva. Så hela världen måste agera och hitta en lösning tillsammans.

Men då och då blir hon modlös.

– Ibland frågar människor mig vad min berättelse har gjort för skillnad. Jag brukar svara att nej, inget har direkt ändrats i Nordkorea än, men jag försöker. Men ibland ställer jag mig den frågan själv och känner mig trött på allt …

Men, något har kanske förändrats trots allt. Eunsun Kim märker av en skillnad hos männi­skorna som bor i Nordkorea.

– Nu känner de till Sydkorea,­ Kina och Ryssland och vet att vi har bättre än dem. Många unga nordkoreaner har Syd­korea-drömmar, de vill plugga och gifta sig. Och de har också ett smeknamn på Kim Jong-Un, unge­fär En fet gris. Det var omöjligt när jag bodde där. Man kallar honom bara det inför nära vänner, men ändå. Saker har förändrats och det går snabbare och snabbare.

Eunsun Kim vill gärna hälsa på i Nordkorea, krama sina gamla vänner och besöka sin pappas grav. Och hon tror att det kommer vara möjligt snart.

– Jag tror att det kommer att hända under min livstid. Kanske om fem eller tio år.

Lina Mattebo

Lina Mattebo är frilansande redaktör, journalist och skribent.