Livsstil
Hon kallades ”storbedragerskan” – nu tackar hon Gud för åren i skräckfängelset
“Jag vet inte var jag hade varit i dag om jag inte hamnat i Kality”
I åtta år satt Kristin Jansson fast i ett av världens värsta fängelser, Kality i Etiopien. Mitt i misären upplevde hon hur Gud bar henne och hur tiden där på något sätt var nödvändig för hennes fortsatta liv.
– Det var ett helvete, men åren i Kality blev en vändpunkt för mig, utan tvekan, säger Kristin Jansson.
I början av 2010-talet blev hon känd som “storbedragerskan” i svenska kvällstidningar. Ingela Jansson, som hon hette, hade då gripits och dömts till 25 års fängelse i Etiopien för checkbedrägerier. Innan dess hade hon under fyra år varit häktad i sin frånvaro för miljonbedrägerier i Sverige.
Nyligen syntes hon i Nyhetsmorgons tv-soffa och tidigare sändes även en P1-dokumentär i tre delar om hennes liv. Olika medier har hört av sig med anledning av boken, om åren i Kalityfängelset, som kallas Etiopiens värsta. Men det är inte främst om misären där som den tidigare “storbedragerskan” vill berätta.
– För mig betyder det mer att just Dagen kontaktar mig än när de större dagstidningarna hör av sig, för jag vill verkligen berätta om min kristna tro och hur Gud har hjälpt mig genom allt, säger 40-åriga Kristin Jansson, som hon heter i dag.
– Nu längtar jag efter att få låta mig döpas och även gå med i en församling, något jag aldrig haft tidigare. Jag har kontakt med en pastor, säger hon på mjuk västgötska och ler.
Vi pratar en stund om vad en församling kan få betyda. Även om Kristin dragits till kyrkan, och uppsökt den så ofta hon kunnat, sedan hon var fyra år gammal, har livets omständigheter gjort att hon inte haft någon hemförsamling. Men i dag ser det mesta annorlunda ut. Kristins brott är avskrivna och hon säger att hon längtar efter att göra gott för andra.
Tre år efter att hon släpptes ut från Kalityfängelset är det fortfarande mycket som känns nytt och exklusivt. Att få öppna ett välfyllt kylskåp, kunna gå med bara fötter över rena golv eller känna doften av nytvättade kläder. Små saker som Kristin njuter av. Och samtidigt finns sorgen över de många förlorade åren med de två döttrarna ständigt närvarande. Ena dottern, Michelle, 21 år, träffar hon regelbundet, även om hon bor på annan ort. 18-åriga Amanda är det svårare med.
– Det är lite mer trevande och där får jag ta det i hennes takt helt enkelt. Allt jag kan göra är att ge henne den tid hon behöver och visa att jag finns kvar.
Döttrarna var också en stor anledning till att Kristin år 2007 valde att trotsa lagens långa arm och fly Sverige i stället för att ta det 2,5-åriga fängelsestraff som väntade henne här. Tillsammans med sin dåvarande pojkvän David, som hade släkt i Etiopien, och sju år gamla Michelle, bilade de till Etiopien, i ett försök att skaffa sig ett nytt och bättre liv. Vårdnaden av den yngre dottern hade hon skrivit över till pappan, den andra tänkte hon inte mista.
Men det blev långt ifrån som Kristin hoppades. Pojkvännen David var våldsam och snart började ekonomiska oegentligheter även i det nya landet, vilket skulle leda till brotten som gjorde att Kristin satt fängslad i det ökända Kality, i åtta år. Ändå tackar hon Gud för tiden där, som kom att skaka om henne så pass att livet tog en efterlängtad vändning.
– Jag vet inte var jag hade varit i dag om jag inte hamnat på Kality, om jag ens hade levt, säger Kristin.
– Efter två, tre år, när jag förstod vad Gud hade för plan för mig, ändrade jag mitt sätt att be. Jag bad i stället att han skulle släppa ut mig, när han tyckte att jag var redo för det.
Åren i Kality var helvetiska på många sätt, menar Kristin. Fångarna riskerade när som helst att bli slagna eller bestraffade. Att under så lång tid inte ha något privat utrymme utan tvingas dela sovsal med både tungt kriminella och en del psykiskt sjuka människor, att använda toaletter som var hål i marken med avföring runt omkring och att själv se till så man hade mat för dagen eller att någon kom med pengar – det är förhållanden som skulle ta knäcken på många. Och Kristin var flera gånger nära att ge upp. Med hjälp av utskrivna sömntabletter gjorde hon ett “misslyckat” självmordsförsök. Hon led också av magåkommor och var vid ett tillfälle mycket nära att dö.
– Det var både fysisk och psykisk tortyr. Men vad gick inte Job igenom? Han förlorade allt, även sina barn. Jag tror inte att det var Gud som ville straffa mig, men han har försökt bromsa mig med olika tecken och jag har inte lyssnat, säger Kristin under vårt samtal.
– Jag fick lära mig så otroligt mycket om mig själv, om andra, om Gud. Jag har också fått uppleva hur man kan känna riktig lycka trots att man befinner sig mitt i misären.
Kristin nämner bland annat ett tillfälle när en präst från ambassaden hade besökt henne i fängelset och lämnat en begagnad tröja, lite mat och lite pengar. Tidigare under dagen hade hon även fått ett mycket efterlängtat brev från sin dotter Michelle i Sverige.
– Jag minns att jag la mig på sängen och bara grät av lycka – i Kality! Kan du tänka dig? Jag var så otroligt tacksam, att det fanns människor som brydde sig om mig, att Gud hade sett till mig. Den upplevelsen av vad inre lycka består i bär jag med mig i dag.
Kristin vill inte skyla över de misstag och felval hon gjort genom livet. Hon har tillskansat sig pengar på andras bekostnad och inte bara befunnit sig i gråzonen utan även begått ekonomiska brott. Att hon gled in på ekonomisk brottslighet var ingenting hon hade planerat. Att ha mycket pengar, och tjäna dem snabbt, var något hon fick lära sig vikten av redan som barn. Kristin växte upp i Västergötland under 1980-talet. Den stora familjen tycktes ha obegränsat med pengar, men saknade den trygghet och värme som ett barn behöver. Pappan, en välkänd bilhandlare i bygden, strösslade gärna nya prylar och sötsaker över sin familj och om somrarna blev det många bilresor till nöjesparker. Men lika frikostig var han med örfilar och slag, fysiska såväl som verbala. Raseriutbrott, från båda föräldrarna, hörde till vardagen för Kristin och hennes syskon, och bidrog till ständig oro.
– Att få en kram när man var ledsen, att någon frågade hur det varit i skolan eller bara undrar hur man mådde – sådana stunder kan jag inte minnas. Vi levde ett liv där allt kretsade kring gården, bilarna, djuren, leksakerna – och det kan låta som en dröm för en unge, men det gjorde oss inte till trygga vuxna, konstaterar Kristin.
– Jag skulle beskriva det som en slarvig miljö, helt utan struktur, förutom att komma iväg till skolan. Tappade man en skål i golvet, ja då åkte man bara och köpte en ny, det fanns alltid pengar. Men att få bekräftelse, det var betydligt svårare.
Kristin vill inte skylla sina felsteg på en dysfunktionell barndom, men konstaterar att den påverkat hennes kommande steg i livet. Hon drogs till bekräftande, men våldsamma män och att göra sin pappa stolt har varit en stark drivkraft.
– Jag dömer absolut ingen. Jag vet vad jag utsatts för, både som liten och som vuxen, men kanske berodde den behandlingen på att de själva hade det svårt som barn, säger Kristin som i dag studerar just sambandet mellan kriminalitet och bakgrund.
– Genom arbetet med boken slungades jag tillbaka till de otroligt jobbiga upplevelserna i min barndom och det har varit tufft – det finns mycket mer än det som står i boken. Men samtidigt måste jag låta det vara och ta hand om den gåva jag fått från Gud – livet.
Redan som barn började Kristin tro på Gud. Hon fick sällan umgås med kompisar, men tjatade sig till att få följa med till kyrkans barntimmar. Sedan dess har hon haft en dragning till kyrkan. Den kristna lågstadiefröken Marianne kom också att spela en viktig roll. Hon inledde varje skoldag med morgonbön tillsammans med klassen och Kristin började själv att be varje kväll.
– När vi flyttade från Värmland till Skaraborg tjatade jag om att få gå till söndagsskolan och fick göra det några gånger om jag skötte mig, men jag blev retad av de andra i min familj. Så hade vi det.
När Kristin är fjorton och vill konfirmera sig har hon ett tydligt minne av hur mamman tar fram familjens bibel och slänger den på sängen: “Läs denna från pärm till pärm och när du kan säga att du tror på vartenda ord som står där, då kan du få konfirmera dig!”. Det blev med andra ord ingen konfirmation.
– Om jag haft någon som sett mig i kyrkan och gett mig den gemenskapen i mina tidiga år, då tror jag att det kunde ha blivit helt annorlunda. Jag tror det, säger Kristin sorgset.
Medan vi pratar tar Kristin fram sin egen bibel och börjar bläddra. Just den bibel som hon bad svenska ambassaden att ta med in till henne i fängelset. I den finns många vältummade sidor, framför allt är det Psaltaren som hon återkommit till under fängelsevistelsen, bland annat psalm 71: “Till dig Herre, tar jag min tillflykt, låt mig aldrig komma på skam, rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet, böj ditt öra till mig och fräls mig …”
– Jag brukade alltid sova med Bibeln under kudden eller madrassen och när jag kände mig extra otrygg höll jag om den. Jag gör det än i dag, har den under bäddmadrassen, medger Kristin med ett skratt.
– Jag återkom ofta även till Predikaren och orden “Allt har sin tid” – då kunde jag stå ut med det mesta. Psalm 118 var också en sådan där livlina och särskilt verserna: “Det är bättre att ta sin tillflykt till Herren än att lita på människor. Det är bättre att ta sin tillflykt till Herren än att lita på furstar.”
När du ser tillbaka på tiden i skräckfängelset – vad skulle du säga var det värsta du var med om?
– Det första jag tänker på är precis innan jag kom till Kality, på polisstationen när de berättar att Michelle fått åka hem till Sverige. Det är då min dotter tas ifrån mig. Jag vet att oavsett hur kort eller lång tid jag sitter fast här så är vår relation för alltid påverkad. Det är det tuffaste jag varit med om känslomässigt. När jag höll på att dö av vätskebrist och näringsbrist - det är också ett starkt minne som finns kvar i min kropp.
Kristin ska återgå till jobbet som timanställd inom socialpsykiatrin och vi avrundar samtalet. I förbifarten nämner hon att hon i fängelset fick uppleva flera mirakel, berättelser som hon hoppas kunna dela längre fram i livet.
– Jag har gjort många fel, det vet jag, men jag kan tyvärr inte radera det nu. Jag kan säga förlåt och bli en bättre människa. Jag lovade Gud att vittna om honom när jag blivit fri och det vill jag göra.
Josefin Lilja är reporter på Dagen.
