Hon vill vara en doldis – tvärtemot sin far

Elisabeth Nilsson har aldrig velat vara i rampljuset. Medan hennes pappa Stanley Sjöberg förekommit i media och stått på estraderna har hon levt som en vanlig församlingsmedlem.

En riktig doldis, som hon själv uttrycker det.

Att vara barn till en känd, kristen ledare är något som färgat Elisabeth Nilssons uppväxt. Som tonåring var hon medveten om att hon var annorlunda, hon var inte som de andra – inte ens i kyrkans ungdomsgrupp.

Inte utanför, men inte heller populär. Hon var alltid – pastorns dotter.

Fyra systrar växte upp i familjen Sjöberg. Det skiljer bara sex år mellan den yngsta och den äldsta systern. Elisabeth var storasyster och kände trycket att hon skulle vara ordentlig, präktig och skötsam.

– Jag minns att vi stannade bilen en kvart innan vi kom fram till tältet på Nyhemsveckan. Då skulle de nya klänningarna på och vi var likadant klädda alla fyra systrar. Var vi riktigt snälla och glada så brukade vi få en peng.

– Jag har mött oerhört många vänliga människor ute i landet, som velat oss väl. Jag minns särskilt midsomrarna i en stuga vid Siljan. För pappa var det ingen semester. Han var där för att predika, men vi barn fick bada och koppla av.

Märklig och speciell uppväxt

Elisabeth inser att hon haft en märklig och speciell uppväxt, men hon är inte missnöjd.

I dag arbetar Elisabeth som inredare och projektledare och hennes villa i Äppelviken, där hon bor med maken Sture och de två tonårsbarnen David och Lovisa, vittnar om både god smak och god ekonomi.

Efter några utflykter ute i världen och flera husbyten bor Elisabeth i dag bara några kilometer ifrån Duvbo i Sundbyberg, där hon växte upp.

– Vi var en väldigt öppen familj, där åsikterna vädrades rejält vid matbordet. Hemma har vi aldrig behövt hålla med pappa, emellanåt har vi kritiserat honom friskt. Det har hänt att det varit pappa mot oss fem kvinnor.

– Pappa hade så många kontroversiella åsikter, som upprörde många. Men det var inte bara det, han fick också stå för många åsikter han inte hade. Han var jämt på löpsedlarna. Jag struntade i dem, eftersom det som stod där oftast inte var sant. Men folk runt omkring visste inte att löpsedlarna ljög. De såg Stanley Sjöberg som en personlig fiende och dödshoten blev en del av familjens liv.

– Jag minns en tidig morgon då jag stod och höll i ytterdörren på ena sidan och utanför stod en objuden gäst, som ville in. En annan gång var det en galning som kom in i kyrkan och la sig på golvet och siktade med en pistol mot pappa.

Minnesbilder från barndomen

Det låter som anekdoter, när Elisabeth ger minnesbilder från sin barndom. Hon påminner om att hon beskriver en annan tid, tidigt 70-tal.Det fanns mycket narkotika i omlopp och solidaritet och socialt arbete var modeord. Alla var välkomna i kyrkan hur de än betedde sig, hur de än såg ut.

Det var också en annan tid i politisk mening. I efterhand har hon förstått att en del av de märkliga saker som hände under barndomen kan härledas till den åsiktsregistrering, som fortfarande existerade i början på 70-talet, och som blivit offentligt erkänd först de senaste åren.

– Självklart skämdes jag för pappa ibland. Han skulle alltid säga vad han tyckte. Samtidigt var jag stolt över honom. Det behövs någon som vågar stå upp för den kristna tron. Sverige behöver en Stanley Sjöberg.

Numera är hon mest stolt över sin pappa.

– Han sköter sig bättre nuförtiden, säger hon och skrattar. Egentligen handlar det om att media i dag är öppen för andliga frågor på ett helt annat sätt än på 70-talet. Pappa har också blivit mycket mera mediavan. Men visst finns det fortfarande uttalanden som hon helst låter bli att läsa, även om hon vet att de är mer tillspetsade rubriker än pappans verkliga åsikter.

I skolan var det ingen som brydde sig om löpsedlar och dödshot, där fick Elisabeth vara precis som alla andra elever och hon accepterades precis som hon var.

Hon kunde också bekänna sig som kristen utan att bli retad för det.

Som de flesta andra barn på den tiden skötte hon och systrarna skolarbetet och läxorna på egen hand.

– Mina föräldrar var aldrig med på ett enda föräldramöte. Det var kyrkan som var nummer ett för dem båda.

Började ifrågasätta

Elisabeth var också väldigt aktiv i kyrkan, men någonstans mitt i tonåren började hon ifrågasätta den extrema förkunnelse, som på den tiden representerades framförallt av den nu åter aktuella amerikanske pastorn, Benny Hinn.

I dag är hon och hennes tre systrar medlemmar i “pappas kyrka” – Centrumkyrkan i Sundbyberg.

Om hon skulle tvingas välja mellan Svenska kyrkans förkunnelse och mellan högljudda amerikanska massmöten skulle hon välja Svenska kyrkan.

– Det känns ärligare. Mer avskalat helt enkelt, säger hon.

Det avskalade och enkla passar också in på hennes personlighet. Hon är estet och trivs inte i kaos och oordning.

Det hon framförallt reagerade mot under sin uppväxt var alla bråk och alla hårda ord inom kyrkan.

– Det finns många pastorer, som jag förväntat mig lite mer ifrån, säger hon plötsligt. Jag tror att det är för lätt att bråka i kyrkan. Det verkar inte finnas några regler alls på hur osämja ska hanteras. Det var okey att ringa och råskälla och sedan säga förlåt. När jag tänker på det i dag tycker jag att de här ständiga känsloutbrotten var minst sagt märkliga.

Kände sig inte välkommen

Elisabeth gör ingen hemlighet av att det fanns osämja mellan pastorerna i Filadelfia och Citykyrkan. Som barn till Stanley Sjöberg betraktades hon inte som en riktig pingstvän. Hon kände sig inte välkommen i Filadelfia. I dag är allt detta historia – men känslan sitter fortfarande i.

– Under den här tiden såg jag många människor bli sårade och besvikna, till och med lämna kyrkan. Jag har sett lite för mycket av det.

Så du funderade aldrig på att följa i pappas fotspår, bli förkunnare?

– Jag har aldrig stått i en talarstol, inte ens läst inledningsord. Det har aldrig varit aktuellt att jag skulle bli pastor.

– Min dotter är mer framåt än jag. Hon har engagerat sig mycket i kyrkan – hon är mer lik pappa än jag.

Men även om Elisabeth är mycket olik sin far har de en varm relation. Hon har också det sista året kunna bidra med sina yrkeskunskaper i Centrumkyrkans ombyggnadsarbete.

När det blir dags för fotografering dyker Stanley Sjöberg upp tillsammans med ett barnbarn.

Att umgås med dem är något han prioriterar allt mer nuförtiden.