Hoppet om försoning mellan samer och kyrkan lever

Det går inte att blunda för historien om man som kyrka ska föra samtal med den nordiska ursprungsbefolkningen. Marken är bränd på många ställen.

Kyrkan var med och exploaterade samernas mark, man underkände deras kultur, deras andlighet, de blev kristnade under tvång och så sent som på 1900-talet nekade kyrkan samiska barn skolgång på samma villkor som svenska barn.

Hur ska dessa sår någonsin kunna läka?

Jag ringer till Samiskt språkcentrum i Östersund. Där jobbar Sylvia Sparrock som språkkonsulent. Hon är glad i dag, nyheten har just nått henne att Girjas sameby vunnit mot staten i tingsrätten och nu får samebyn ensamrätt till jakt och fiske i området.

Sylvia är själv renägare och brinner för samiskt självbestämmande i frågan om rätten till land och vatten. I dag firas det med semlor på kontoret.

Förutom språkkonsulent är Sylvia Sparrock även ordförande i Samiska rådet i Svenska kyrkan. Jag frågar hur hon ser på samernas relation till kyrkan, men hon avfärdar snabbt frågan som alldeles för komplex.

– Personligen har jag god relation med kyrkan. Men det går inte att tala generellt om hur samerna ser på kyrkan. Det är klart att det är en enorm skillnad om man jämför i dag med tidigare i historien då kyrkan och kronan hade ett väldigt starkt inflytande över hur samerna behandlades.

– Jag kan ibland tänka på hur det hade sett ut om det där inte hade hänt. Om man inte agerat som man gjorde, då hade antalet samer varit många fler. Många samer blev obekväma i det nya majoritets- och minoritetssamhället och man sökte sig bort från sin samiska identitet. I Samiska rådet jobbar vi för att kyrkan tar ansvar för sin koloniala historia, säger Sylvia Sparrock.

På stiftskansliet i Luleå stift är Birgitta Simma anställd som stiftsadjunkt och handläggare för samiska frågor i stiftet. När hon plockar upp telefonen är hon i full färd med förberedelserna inför lördagens nationaldagsfirande.

– Det ska flaggas här på stifts­kansliet, jag ska se efter var jag har flaggan, berättar hon engagerat samtidigt som hon redogör för programmet för det stora nationaldagsfirandet i Jokkmokk, med besök av bland andra kulturminister Alice Bah Kuhnke.

– Jag kommer att åka till Jokkmokk. Det är dit man far om man är från den här regionen. Från kyrkornas sida är det lite olika program, konstaterar hon.

Birgitta Simma har arbetat med samefrågor sedan 2010 och hon är optimistisk, även om det finns mycket kvar att jobba på.

– Jag tänker att relationen har förbättrats. Det har blivit en så kallad försoningsprocess och det har så klart påverkat människors själar.

Framför allt synliggörs det samiska på ett helt annat sätt i dag. Man berättar att det har varit dåliga relationer. Människor har inte alltid vetat att det varit så.

Hon är stolt över att Svenska kyrkan nu aktivt agerar för att söka försoning med den samiska folkgruppen.

– Vi vill ha Kristus i centrum, det är det som kristen försoning handlar om. Och genom handling vill kyrkan visa att vi menar allvar. Visst är det en skam för kyrkan att upptäcka att det här har pågått, men det positiva är att man förstått hur mycket skada som vållats på grund av okunskap, säger Birgitta Simma.

I jakten på att kristna samerna gick kyrkan långt över gränsen. Men är det ens möjligt att arbeta för att förmedla kristen tro till en urbefolkning utan att samtidigt göra våld på den inhemska kulturen? På det Ekumeniska centret i Alvik, ett stenkast från centrala Stockholm sitter Christer Daelander, samordnare för mänskliga rättigheter inom Equmeniakyrkan. Med erfarenheter av att arbeta med ursprungsfolksfrågor både i Sverige och utomlands har han många gånger haft anledning att fundera kring detta.

– Det kristna budskapet har ända från början levt i spänningsfältet med andra livsåskådningar, konstaterar han.

Som exempel nämner han Johannesevangeliets inledning där det talas om Gud som "ordet" eller "logos". Christer Daelander menar att det var ett gnostiskt uttryck för ett världsintellekt, som Johannesevangeliets tidiga läsare kunde relatera till. På samma sätt hittade Paulus i sitt berömda tal på Areopagen i Aten, beröringspunkter med den grekiska synen på gudar som anknöt till hans eget kristna budskap.

– Människor har på olika sätt sökt och fått kontakt med den andliga världen. I mötet med Jesus Kristus kan bitarna falla på plats, säger Christer Daelander.

– Det finns saker som den som blir kristen kan behöva ta avstånd från, men det finns också mycket i våra olika kulturer som berikar den kristna tron, fortsätter han.

Så generöst har dock inte alltid den etablerade kristna kyrkan sett på den samiska eller andra ursprungsbefolkningars kultur. Hos samerna blev jojk och trumma snabbt bannlyst i kyrkan, då man menade att detta hade med trolldom att göra. I många kristna sammanhang som präglats av laestadiansk fromhet, finns denna syn fortfarande kvar. Många andra kyrkor har i dag en helt annan syn på frågan och använder jojken och trumman som naturliga inslag i gudstjänsten.

Christer Daelander känner igen problematiken. Under hans resor i Kongostaterna och i mötet med kyrkan och staten ser han samma problem i relationen mellan kyrkan och pygmébefolkningen och statens diskriminering av detta urfolk.

– Det finns ett spänningsfält. Vad leder till en närmare Kristusgemenskap och vad gör det inte, det kan vara svårt att bedöma utifrån.

– Att förbjuda vissa uttryck löser inte problemet. Evangeliet har kommit in i vår värld för att leva mitt i den här brottningskampen. Och vi måste våga ta den här brottningen även om det innebär att vi ibland misslyckas, säger han.

För Christer Daelander är den samiska synen på naturen en självklar kontaktyta med den kristna tron. Han berättar om en samisk kvinna som fick frågan om vem som ägde en strategiskt viktig bit mark, samerna själva eller staten.

– Hon svarade ”Den tillhör ingen. Det är Guds gåva till oss att bruka på ett ansvarsfullt sätt”. Just den synen på naturen går igen oss alla urfolk och jag vill mena att det är en djupt kristen tanke – skapelsen som något Gud som gett oss att förvalta. Men många gånger har vi kristna inte förmått se detta.

Men hur skulle då en möjlig väg framåt kunna se ut för kyrkan och det samiska samhället?

På lördag hissas den samiska flaggan. Rött, blått grönt och gult vajandes vid kulturhus, torg och kyrkor. En manifestation i det lilla för ett hopp om en annan framtid. Tillsammans. Christer Daelander i Stockholm, Birgitta Simma i Luleå och Sylvia Sparrock i Östersund är överens om att samisk kultur och samiska intressen inte längre kan förpassas till enbart minoritetsfrågor utan faktiskt måste tas på allvar och tillåtas påverka även majoritetskyrkan.

– Jag hoppas att samiskt kyrkoliv i framtiden blir en naturlig del i Svenska kyrkans liv. Att man inte ska se de samiska behoven som problem som måste lösas – utan som möjligheter, säger Birgitta Simma.

– Vi i Equmeniakyrkan vill att samisk kultur ska märkas mer i våra kyrkor.

– Jag hoppas att vi kan fånga upp samernas sånger och andlighet­, menar Christer Daelander.

Sylvia Sparrock upplever att hon ofta möter människor inom kyrkan som är positiva till samiska frågor. Men hon tror att strukturerna i grunden behöver förändras.

– Jag är jättetacksam för alla de som har drivit de här frågorna med jojk i kyrkan, minoritetsspråk, bön och välsignelse på samiska och allt sådant. Men i maktstrukturerna och synen på samerna har vi en bit kvar. Jag kan ibland uppleva det som att vi fortfarande står med mössan i hand, säger hon.

Daniel Wistrand

Daniel Wistrand är redaktör för avdelningarna Kultur och Livsstil.