Livsstil
”Hörde Guds röst som barn” - Dagenläsarnas berättelser
Del 3 av 3 i reportageserien om barn som hör Guds röst: ”Det blev ett livsavgörande beslut”, ”Kändes som att jag flög hem”, ”Ett av livets tidigaste minnen handlar om Jesus”
Kan Gud tala till barn lika väl som till vuxna? Ja, när man lyssnar till de olika personer vi pratat med i samband med artikelserien ”Gud talar till barn” råder det inga tvivel. Det stämmer också överens med vad som står i Bibeln om att Jesus vill möta barnen på ett personligt plan och att Gud både kallar på och använder just barn.
När Dagen på sociala medier ställde frågan om man upplevt Guds tilltal som barn fick vi stor respons. Vi kontaktade några av dessa personer för att lyssna till deras upplevelser.
I en källarlokal i Jönköping fick den då tioåriga Kerstin Hurtig, i dag 73 år, ett livsavgörande möte med Gud.
“Det var när jag gick i tredje klass och deltog i ett barnmöte där vi bad tillsammans. Jag kände att jag ville bli frälst och jag hade efter bönen en stark upplevelse av glädje och frid. När jag skulle springa hem och berätta om detta för mamma minns jag just själva känslan – det kändes nästan som att jag flög hem! Det var en sådan stark, personlig upplevelse och den lade grunden för min tro. Det blev ett avgörande ställningstagande för mig den dagen och det har betytt mycket för mig. Jag var bara tio år, men jag var medveten om att jag behövde bli frälst och ta ställning. Jag kom också ihåg hur en äldre generation i församlingen i Skillingaryd, dit vi hade flyttat, bad för oss barn och unga, att vi skulle få bli andedöpta – det minns jag som något positivt. Jag kände mig sedd och älskad i församlingen. Man kommer kanske inte alltid ihåg vad människor säger, men man kan komma ihåg den kärlek och glädje de utstrålar och den känsla de ingav en som barn. Det är otroligt viktigt och något som jag burit med mig.”
Christina Johansson, 57 år, mäklarassistent i Örnsköldsvik, satt framför tv:n när hon upplevde Guds röst som tioåring.
”Jag har ett mycket tydligt minne av hur jag sitter på heltäckningsmattan på övervåningen och tittar på Lilla huset på prärien. Jag måste ha varit runt tio år och jag tittade på vartenda avsnitt. Då hör jag Guds röst för första gången inom mig. Han säger till mig att jag en dag inte kommer kunna se Lilla huset på prärien och jag svarade direkt att det kunde väl inte han veta! Men det han ville få fram tror jag snarare var att jag inte skulle fokusera på det världsliga, att det fanns annat som var mer bestående. När jag senare blev kristen som vuxen, upptäckte jag att det står så om Guds ord, att det är det som ska bestå. Jag tror att det var essensen av det som han sa till mig när jag var tio år. Det har burit mig. Jag har sedan dess hört Guds röst vid flera tillfällen och alltid känt igen den från stunden framför tv:n.”
Björn Söderberg Almén, 47 år, är pastor i Marieborgskyrkan i Västervik. Han var bara fem eller sex år när han fick en insikt om Guds existens.
”Det var tidigt 1980-tal och vi hade något som kallades för Ansgars, en form av miniorer. Vi hade våra samlingar i ett grönmålat rum i källaren, fullt av kuddar, och vi bad `Gud som haver´ tillsammans. Vid ett tillfälle när vi bad minns jag hur jag tittade ut genom källarfönstret och jag bara visste att Gud fanns. `Du är där fast jag inte ser dig. Detta är verklighet, det finns något där´, ungefär så tänkte jag. Det var det första gudsmötet jag hade och Gud har sedan dess alltid funnits i mitt medvetande, även om vandringen med honom har gått lite upp och ner. Jag har alltid känt att det funnits en djupare gemenskap i kyrkan än i till exempel idrottsrörelsen, att det varit andefattigt där på ett annat sätt. Som 35-åring tog jag ett steg att söka mig närmare Gud och hade ett annat starkt gudsmöte. Det var också i samband med det som jag landade i att jag skulle bli pastor. Men jag minns mitt möte som sexåring. Där, i bönens stund, gick startskottet för min relation med Gud.”
Aina Lilja är 51 år och arbetar som läkare i Lerum. Hennes tidigaste minne i livet handlar om när hon tog emot Jesus i sitt hjärta.
”Jag är uppvuxen i en familj där pappa inte var troende, men mamma blev frälst när hon var 36–37 år någonting. Jag var då fyra eller fem år och jag minns att det var en del prat om det där, som jag inte riktigt förstod. Jag minns hur mormor, morfar och mamma stod och pratade i köket när jag frågade mamma om vad som hade hänt, eller vad hon hade gjort. Då sa hon att hon hade blivit kristen och jag frågade vad det betydde. `Man blir Guds barn och får Gud som pappa,´ svarade hon ungefär. Då frågade jag om jag kunde bli det och hon sa att ja, genom att böja knä och be att Jesus ska komma in i ens hjärta. Jag minns hur jag gick undan för mig själv och hur jag böjde knä i soffan. Efteråt gick jag in till köket och berättade för mamma att jag nu också var kristen. Hon såg så glad ut, så där glad och rörd som en mamma kan bli. Jag förstod inte riktigt varför, jag hade ju bara gjort som hon föreslagit. Men för mig hände något den stunden, det stannade kvar i mig. När man växer upp kanske det kommer nya slags beslut i tron, men för mig var det på riktigt att Jesus kom in i mitt hjärta då.”
Marika Lundberg, 42 år, bor i Göteborg och arbetar som familjebehandlare. Som liten flicka bad hon ofta till Gud och upplevde hur hon fick bönesvar.
”Så länge jag kan minnas har jag bett till Gud. Jag var väldigt känslosam och känslig som liten flicka och var ofta rädd för olika saker. Då brukade jag prata med Gud. Att be till honom var liksom min egen grej, även om vi också brukade be kvällsbön tillsammans i familjen. Jag hade en längtan efter honom och bad för att jag kände att jag behövde det. Jag minns en gång att jag var så rädd för att bli sjuk och bad då till Gud om det. Då slutade jag att vara rädd. Då var jag nog yngre än sju år, det hör till mina allra första minnen. En annan gång minns jag hur jag sa till pappa att jag kände mig rädd och föreslog att vi skulle be tillsammans för det. Då försvann min rädsla. Det blev starka, konkreta upplevelser för mig som jag burit med mig sedan dess. Gud mötte mig och gav mig sin frid när jag bad som liten, och det har han fortsatt att göra. Det är verkligen min allra största trygghet. Även om jag också pratar med min familj, mina vänner och psykologer om det behövs, så är min personliga relation till Gud det bästa. Jag är så tacksam att jag fick uppleva det redan som barn.”
Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.
