Livsstil
Hur bemöter man någon som är självmordsbenägen?
Hur kan man bemöta människorna bakom suicidproblematiken? Daniel Tisell, kyrkoherde i Skallsjö församling har jobbat med frågorna i bland annat Västsvenska nätverket för suicidprevention.

Observera att denna artikel publicerades 2014
Om du misstänker att en person går i suicidtankar, vad ska du göra?
– Du ska vara uppmärksam på signalerna. Om en person ändrar sitt beteende, drar sig undan, skickar ut hjälpsignaler, då finns det en risk att han eller hon går i suicidtankar. Då tycker jag att du ska prata med personen och uppmuntra honom eller henne att söka hjälp, eller erbjuda dig att hjälpa personen att söka hjälp. Ofta är det så att deprimerade personer inte orkar söka hjälp eftersom de inte ser något hopp. Men det beror på situation och sammanhang. Om de är riktigt akut bör personen uppsöka psykiatrisk akutvård och eventuellt bli tvångsintagen.
Hur ska man bemöta en anhörig som förlorat någon i suicid?
– Det finns inga generella regler, men jag tycker att du ska förhålla dig aktiv. Markera att du finns där och att personen har möjlighet att prata med dig. Men man behöver inte prata. Man kan bara umgås också. Att bemöta någon i sorg – speciellt när det gäller suicid som är förknippat med skam och skuld – är inte lätt.
– Sörjande personer förändras ofta, och då kanske man som vän eller bekant hellre drar sig tillbaka för att inte störa, tyvärr. Och som sörjande orkar du själv inte ta initiativet. Därför tycker jag att man ska vara aktiv och lyhörd men även förstås respektera om den sörjande inte vill prata.
Vilken är kyrkans roll i förebyggandet av suicid?
– Jag tror att församlingarna är väldigt viktiga. En församling i sig själv kan med sin gemenskap stötta personer som har det tungt. Sedan finns även professionell hjälp att få genom kyrkans anställda, till exempel präster, diakoner och församlingspedagoger. Alla är dock inte specialister på suicid eller sysslar med terapeutisk behandling. Jag ser församlingen, som ger själavård både i förebyggande syfte och i efterhand, som ett komplement till sjukvården.