Livsstil
Hur hanterar vi vår högljudda granne?
Vi är en familj med två barn som bor i ett radhus vi älskar, och är omgivna av grannar vi tycker mycket om. I huset bredvid bor en familj vars tonåriga dotter har Downs syndrom, något vi från början enbart såg som något positivt eftersom vi vill att våra barn ska lära sig att människor är olika. Flickan har en härlig personlighet, och den första sommaren tillät vi att hon kom in på vår tomt ofta. Problemet är att hon är väldigt högljudd och älskar att sjunga. Därför kom vi till slut överens med hennes föräldrar om att hon måste lära sig att respektera tomtgränserna, och det har funkat hyfsat. Men nu är flickans sång så stark att den hela tiden finns i bakgrunden av vårt uteliv även om hon står på sin sida av staketet. Föräldrarna verkar vara kloka människor som brukar vara lätta att resonera med, men samtidigt har ju alla barn rätt att röra sig fritt.Hur ska vi göra? Man vill vara god, kristen och förstående och samtidigt blir vi verkligen stressade av detta ljud. M.O.
Christina svarar: Ditt brev andas en uppriktig vilja att inte såra utan att vara generös och fördragsam. Det är ju fint att du sedan tidigare vet att dina grannar är både kloka och trevliga, för det underlättar förstås för dig när du ska prata med dem om det här jobbiga. För, som du säkert redan tänkt ut, finns det inget annat sätt att förändra situationen på.
Föräldrar till barn med funktionshinder av olika slag är inte annorlunda än andra föräldrar. Föräldrar älskar sina barn och tycker i allmänhet att det är jobbigt när andra kritiserar dem.
Å andra sidan vill man hellre få de kritiska synpunkterna direkt från dem som har dem, än via andra kanaler, till exempel hyresvärden eller någon gemensam bekant.
Barn och ungdomar med funktionshinder är själva ofta både mycket empatiska och förstående för andras behov. Säkert kan ni tillsammans hitta en lösning som innebär en förbättring för er allihop, om du i samtalet visar det du beskriver i din fråga, det vill säga att du tycker att flickan har en härlig personlighet och på alla andra sätt är en källa till glädje i grannskapet.
Det bästa är att ni helt enkelt beskriver ert dilemma för föräldrarna och frågar dem till råds om hur ni bäst ska göra. Var öppna och lyssna, kanske har föräldrarna själva försökt att på olika sätt dämpa dottern redan, men att hon ofta glömmer sig. De kanske skulle önska att ni får en så trygg och fin relation till henne, att ni själva skulle kunna säga till ibland. Det kan vara avlastande för dem att veta att ni också kan sätta gränser, att inte det ansvaret enbart ligger på dem hela tiden.
Det är intressant att du skriver att "man vill vara god, kristen och förstående" och drar slutsatsen att ni därmed inte borde bli stressade av detta ständigt pågående sjungande. Åtminstone borde ni inte göra någon sak av det.
Kanske har det att göra med att sjungandet i sig är har så positiva förtecken, man sjunger ofta för att man är glad. Och när du reagerar negativt på att ”någon är glad” får det dig att känna dig som en sur glädjedödare.
Men det du reagerar på är ju inte flickans glädje, utan på det ständigt pågående ljudet. Det är ett väl dokumenterat faktum att ljud som pågår utan att vi kan påverka dem kan vara mycket stressande.
Men om vi återvänder till att vi som föräldrar är lika varandra, oavsett om våra barn har funktionshinder eller ej, så kan du egentligen bara fråga dig själv vad du hade önskat att dina grannar gjort i motsvarande situation. Självklart hade du önskat att de kommit och pratat med dig. Det är dessutom "kristet" att göra det, om vi med kristet menar att vara sann. Att låtsas som om allt är okej samtidigt som man mår dåligt varje dag, är inte speciellt "kristet". Det är snarare ohjälpsamt.
Den här tjejen och hennes föräldrar kanske blir hjälpta av att ni är uppriktiga, av att få veta hur pass mycket ljudet från sången hörs runt omkring och kanske också med stöd från er kan hitta nya sätt att hantera det.
Men blir de inte hjälpta utan i stället mer tyngda och ledsna över att dottern inte fungerar som de flesta andra barn, kan ni få förtroendet att vara i den smärtan tillsammans med dem. För även om glädjen över barnen är den känsla som är starkast, så innebär det inte att man aldrig känner sorg och oro.
Är det någon gåva som våra barn för med sig till oss, så är det att de öppnar dörren till kärlekens och de många känslornas rum. Och att inte blunda för sorg och smärta är kristet i ordets djupaste mening.
Christina Halldorf, legitimerad psykoterapeut med existentiell inriktning, svarar på Dagenläsarnas relationsfrågor.
