Krönikor
Hur ser min saknad ut?
Ett liv utan törst är inget gott liv. Det är att sakta dö inuti.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
"Kallelsen till Guds rike"– det är temat för den andra söndagen efter trefaldighet. Evangelietexten utgår från en måltid där Jesus är en av gästerna. Han tar tillfället i akt och ger ett ord på vägen – om gästfrihet.
Jesus utmanar då och nu. Vi ska inte i första hand bjuda dem som självklart bjuder igen. I stället ska vi öppna hjärta och hem för dem som har det betydligt sämre ställt. Lönen utdelas enligt Jesus, ”vid de rättfärdigas uppståndelse”.
När en av gästerna replikerar: ”Salig den som får vara med vid måltiden i Guds rike”, berättar Jesus en liknelse.
Scenen är en stor fest. Många gäster är bjudna, men de flesta tackar nej. Då går budet till de fattiga, hemlösa och andra i marginalen. Huset skall bli fullt! Måltidens värd är upprörd och besviken över det ringa intresset hos de först bjudna. Varför det? De har helt godtagbara ursäkter. Viktiga saker som arbete och familj. Det finns ändå något mellan raderna som nog är liknelsens allvar och poäng. En gäspning, en liknöjdhet och det är något helt annat än att vara förnöjsam.
Hur var det Karin Boye sade? ”Den mätta dagen är ej alltid störst. Den bästa dagen är en dag av törst.” De som tackade nej, är mätta och saknar törst.
"Jag törstar". Så lyder några av Jesu sista ord från korset. Där och då efter de få droppar vin som ska fukta hans läppar, så att han orkar det han måste orka. Jesu rop är större än så. Det som drivit honom till korset och försoningsverkets fullbordan är törsten efter nya himlar och en ny jord – där fred och rättfärdighet, sanning och barmhärtighet, ska bo för allt skapat. Samma törst drar än människor in i det kraftfält som kallas Guds rike.
Det är en törst som gör oss beredda till uppbrott och offer – som skapar uthållighet. Den törsten är släkt med förtvivlan, men lika mycket med hopp! Ett liv utan törst är inget gott liv. Det är att sakta dö inuti. Öken. En tröst är det då att just livets öknar kan väcka och återväcka en förlorad törst.
Vägen till tro – vägen till Guds rike börjar ofta med en upplevelse av saknad. Den kan uppenbara sig i starka skönhetsupplevelser. Vem skall jag tacka, vem vill dela detta med mig? Likaså i behovet av en stödpunkt i livet. Har vi lyckats navigera förbi saknadens lockrop, hör vi det ändå till slut när vi inte kan låtsas att döden gäller andra, men inte mig.
Det är en fråga, väl värd att ta med sig in i sommaren: Hur ser min saknad ut? Vi är inte ensamma med det som kan välla fram ur hjärtats fördolda djup. För länge sen ropade Jesus och gör så än: ”Om någon törstar, kom till mig och drick”!
Liselotte J Andersson är resande förkunnare och själavårdare och skriver helgkrönikor på Dagen.
