Livsstil
Jag fick ett nytt ord för en gammal känsla
Varje liv redan är meningsfullt och episkt - vi behöver bara bli medvetna om det, skriver Åsa Molin i veckans bibelkrönika
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Så klart! Genialt och givet. Jag kände direkt igen känslan även fast jag inte hade något ord för den. Det här stråket av tomhet man kan känna efter att ha förberett eller jobbat med något under en lång tid, och så är det plötsligt över. Som när man åker hem från sin studentfest, sitt bröllop eller landar hemma i lägenheten efter ett halvår i Jerusalem. Man är både lättad och ledsen över att det är över. Den känslan har ett namn: etterath.
Det var Jessica Gedin i radioprogrammet “Spanarna” som fick mig att leta upp Dictionary of Obscure Sorrows (ungefär Ordbok för dunkla sorger) skapad av John Koenig. För tio år sedan började han mynta nya begrepp för oidentifierade känslor. Jag fastnade för en annan känsla som Koenig har gett ett namn; längtan efter att världen skulle vara lite mer förtrollad och betydelsefull. Han kallar det ringlorn. En önskan att den moderna tid vi lever i nu skulle vara mer episk, som i legender och urkunder. Att verkligheten skulle vara lika mättad av mening som till exempel i Sagan om ringen, eller i Nya testamentet för den delen. En värld av uråldriga förbund, gudomliga tecken och en kamp på liv och död. En värld där det människan gör faktiskt betyder någonting.
Jag tänker på känslan ringlorn när jag läser veckans text om Symeon och Hanna i templet. De fick med egna ögon se Gud som bäbis. Den Helige Ande uppenbarade för dem det som så många andra religiösa vid templet senare var helt blinda inför. Symeon tog Jesus i famnen och visste att precis just här och just nu så är det världens frälsare jag bär på. Mer episkt än så blir det väl inte?
Men tillhör den sortens tyngd av mening bara en svunnen biblisk tid? Är vår tid mer eller mindre tömd på handlingar som betyder något utöver sig själva? Självklart är Jesus liv unikt och vi kommer inte att få hålla Gud i våra armar som Symeon. Men ibland undrar jag om vi inte omedvetet har urholkat våra liv på vikt? Vi har liksom avdramatiserat våra handlingar, tömt dem på historisk betydelse. Vi behöver nästan få våra liv berättade för oss för att vi skall inse hur många andra människor vi påverkat med våra liv och vilka konsekvenser våra val fått.
Hela romanen Dora Bruder av Modiano beskriver anspråkslösa och små handlingar. Var för sig ser de nästan obetydliga ut, man gör ju bara sitt jobb. Men tillsammans bildar de ett mönster. Kedjestygn som syr fram berättelsen om vad som skedde med judarna i Paris under andra världskriget. Det kändes inte episkt. Men det var det.
Vi lever inte vid tideräkningens början som Symeon, eller i ett världskrig, men jag undrar vad som skulle hända om vi insåg vilken historisk tyngd våra liv har? Vilket ansvar som kommer med att vara människa? Känslan av ringlorn kan avfärdas som fantasy-drömmar, javisst, men om vi lyssnar till Symeon och Hanna, berättar inte de för oss att våra livsval faktiskt betyder någonting? I Guds värld är varje liv episkt.
Åsa Molin är lärare på Akademi för ledarskap och teologi (ALT) och författare. Hon skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
