”Jag har aldrig drömt om att bli partiledare”

Samtidigt som Inger Davidson 1989 överraskande utsågs till partisekreterare för kristdemokraterna började partiet sin remarkabla uppgång i väljaropinionen. Inger skrattar gott när vi undrar om det alltså är på henne det beror, att partiet sedan dess haft så stora framgångar i politiken.– Nej, man kan inte koppla ihop de sakerna, säger hon.Men det väckte ändå ett visst uppseende att Alf Svensson utsåg en kvinna till partisekreterare. Hon var den första kvinnliga partisekreteraren över huvud taget och att det blev kristdemokraterna som tog det steget gav nog partiet en positiv image, medger Inger.Nu lämnar Inger Davidson partitoppen efter 14 framgångsrika år. Hon har tackat nej till återval som vice ordförande. En annan kvinna, Maria Larsson från Gnosjö, kommer, om valberedningen får som den vill, att efterträda Inger.– Jag fortsätter ju som riksdagsledamot och kommer att sitta med i partistyrelsen, så jag försvinner inte bort helt och hållet, understryker hon.Det blir alltså mycket politik även framöver för Inger. Den allt överskuggande frågan är folkomröstningen om euron den 14 september.– Det kommer att påverka hela utvecklingen. Jag blir verkligt bekymrad när jag hör människor säga att "vi kan vänta och se", som om ett nej nu inte skulle påverka Sverige på något sätt. Det är ju fel. Med ett nej hamnar vi i ett utanförskap, det är ofrånkomligt.Klarar kristdemokraterna omröstningen utan problem? Partiets beskrivs ju som så splittrat i frågan.– Det är jag säker på att vi gör. Vi har haft många debatter om både EU och EMU och när det väl har gått till omröstning har EU- och EMU-förespråkarna varit i stor majoritet. Frågan kommer upp igen på rikstinget och jag kan inte tänka mig annat än att resultatet nu blir detsamma som tidigare.Under Inger Davidsons år i kd-toppen har partiet förnyats radikalt. Det förändringsarbetet var nödvändigt, säger hon i dag.Enig partiledning– Vi hade ett vägval, antingen att rädda partiet och bli tydliga med att det är ett allmänborgerligt parti, men med vår speciella inriktning, eller att så småningom dö sotdöden. Vi var väldigt eniga om detta i partiledningen och jobbade medvetet i den riktningen.Med förnyelsen kom framgångarna och i dag klarar väljarna att koppla ihop partiet med vissa frågor. Det kunde de inte tidigare, säger Inger och hänvisar till statvetenskapliga undersökningar som visar detta.Två år före partisekreterarutnämningen började Inger arbeta på det lilla riksdagskansli som centern nådigt försåg partiet med. Det var på den tiden kristdemokraterna levde i teknisk valsamverkan med centerpartiet, och Alf Svensson var partiets ende riksdagsman.– När jag började jobba där hade vi drygt en procent i opinionsmätningarna. Jag minns att min rektor ruskade på huvudet när jag bad om ett helt års tjänstledighet. Kan du inte nöja dig med ett halvår i taget, sa han.Ingen anade då vad som väntade runt hörnet. Inför valet 1988 hade kristdemokratiska samhällspartiet, som det då hette, lösgjort sig från det tekniska samarbetet med centern. Valresultatet, 2,9 procent, var det dittills bästa.Och så kom det stora genombrottet 1991. Partiet fick 7,1 procent av väljarstödet i riksdagsvalet och blev över en natt inte bara ett riksdagsparti utan kom också med i regeringen. Och Inger Davidson blev ett av tre kristdemokratiska statsråd.– Allt var så omtumlande att det ännu i dag är svårt att beskriva, säger hon. Vi förstod ju under sommaren att något stort var på gång så vi förberedde oss väl inför det som komma skulle. Jag var partisekreterare och hade ett särskilt ansvar för hur valrörelsen bedrevs.Stort medieintresseInger hade också varit med om att i detalj planera valvakan på tjusiga Scandic hotell vid Slussen i Stockholm. Medieintresset var stort och tv-team var på plats flera dagar före valet. – Det var annat än vid tidigare valvakor. Då kunde i bästa fall en tv-kille dyka upp under någon minut, ställa ett par frågor till Alf och sedan dra vidare.Men den här kvällen var ingenting sig likt. Inger styrde och ställde under hela kvällen både med partifolk och journalister. – Redan vid 17-tiden fick jag en indikation om valresultatet. En journalist från TV4 kom och viskade i mitt öra att vallokalsundersökningarna pekade på drygt sju procent för oss. Det var som en dröm, säger Inger.Det blev 7,1 procent, och det stod tidigt klart att kristdemokraterna skulle bilda regering tillsammans med folkpartiet, centern och moderaterna. Efter några dagars förhandlingar visste kristdemokraterna att de hade tre statsrådsposter att fördela. Alf Svensson blev biståndsminister, Mats Odell kommunikationsminister och Inger Davidson civilminister.– Men jag fick faktiskt först en förfrågan om en helt annan ministerpost och tackade nej till den.Vilken då?– Jag vill inte säga det. Jag har inte berättat det för någon. Men jag tyckte då att den inte passade mig. Däremot tyckte jag civilministerposten låg väl i linje med min inriktning. Jag skulle få ansvar för ungdomsfrågor, kommuner och landsting, konsumentfrågor, den ideella sektorn och Svenska kyrkan. Det var frågor jag kände engagemang för.Hur kändes det att bli erbjuden en ministerpost?– Mer maktpåliggande än nervöst. Det är ju något speciellt att sitta i en regering. Och det var tufft och pressande, mer än jag kunde ana i förväg. Jag tror ingen kan fatta hur slitsamt det är att vara statsråd.På vilket sätt?– Man finns till för omgivningen hela tiden, vilken tid på dygnet som helst och var än man befinner sig. Det spelar ingen roll om man är hemma eller utomlands.Men du gillade jobbet?– Jag trivdes enormt bra och utvecklades både som människa och politiker under de där åren.Hur har jobbet som hög politiker påverkat dig som människa?– Man måste jobba med sig själv för att inte tappa fotfästet. Jag har haft min långa yrkeskarriär som lärare att luta mig mot. Det har så att säga hållit mig kvar på jorden. Och så har jag varit mån om att umgås med människor utanför politiken.Så du har inte deformerats av de många åren som känd politiker?– Jag hoppas inte det, även om risken är stor, särskilt om man är statsråd för länge. Som sådan blir man ju uppvaktad på ett så speciellt sätt. Det finns alltid människor som öppnar dörren åt en, utanför står alltid en bil och väntar. Jag funderade mycket på detta under statsrådstiden. Jag visst ju att det inte var för mig de gjorde allt detta, utan det var min titel som påverkade omgivningen så starkt.Stora skillnaderInger berättar att så snart man kliver av som statsråd är allt detta borta. Det blir skillnad över en natt också åt andra hållet.– Lyckan för mig har varit min familj och min kristna tro. Det har gett mig trygghet och förankring i det vanliga livet på ett så påtagligt sätt.Politiker säger sig ju ofta endast vara drivna av idealitet, det är de stora visionerna som är det viktiga, och så vidare. Har man idel ädla motiv när man är politiker? Finns också inte där ett behov av att synas?– Jo, det är säkert så. Jag har alltid tänkt att det skulle vara kul att vara skådespelare, och mött flera andra politiker som sagt samma sak. Så det kan ligga något i detta att man har ett behov av att synas. Men den som förr i tiden gick in i vårt lilla parti gjorde det knappast för att bli stor och känd. Jag och många med mig hade ju ingen tanke på karriär eller att bli heltidspolitiker.Maktspelet då? Blir du inte som politiker lätt ett offer för det?– Jo, den risken är också stor hela tiden. Det blir lätt så att man bara tänker i positioneringstermer, att man ser partiets bästa i först hand. Jag har aldrig gillat detta och brukar ha Jerzy Einhorns boktitel "Det är människor det handlar om", som ledstjärna.Förutom valnatten 1991, finns det händelser av speciellt slag du minns från de här åren?– Ja, valnatten 1994 var oerhört dramatisk. Vi var säkra på att åka ur riksdagen. Prognoserna tydde på det hela kvällen. Men sent på natten svängde det och vi räddade oss kvar med ett nödrop. Vilket drama!Har du aldrig drömt om att bli partiledare?– Nej, aldrig. Min klara uppfattning om detta bottnar bland annat i mitt nära samarbete med Alf Svensson. När jag ser hur hårt han får slita har jag insett att detta inte är något för mig. Jag har tänkt igenom detta noga.Vore det bra med en kvinna efter Alf Svensson?– Just nu ligger det i tiden att det är bra för partier och andra organisationer att ha en kvinna i ledningen. Så det vore nog inte fel för kristdemokraterna heller.Du har jobbat nära Alf Svensson under alla de här framgångsrika åren. Hur har det varit?– Det har betytt oerhört mycket, eftersom vi kommit så bra överens. Vi har också haft väldigt roligt tillsammans. Jag är väldigt beroende av social gemenskap. Jag vill ha kul!Är du imponerad av Alf Svensson?– Ja, oerhört, och jag upphör aldrig att vara det. Han har blivit ett med partiet på ett så speciellt sätt. Det kommer att bli annorlunda när en ny ska träda till.Du har sedan du var ung tillhört Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Vad har den kristna tron betytt för dig?– Kolossalt mycket. Det är en grundtrygghet att ha en tro. Andra politiker säger ofta att de "samlar sig" inför exempelvis en tv-debatt. När jag gör det är det naturligt för mig att det sker i form av bön. Jag har aldrig skyggat inför att tala om min tro.Hoppas på samarbeteÅtminstone fram till valet 2006 kommer alltså Inger Davidson att fortsätta som politiker. Åren fram till dess hoppas hon bland annat på ett fördjupat samarbete mellan de borgerliga partierna och miljöpartiet. Förhandlingarna efter valet 2002 mellan den borgerliga mitten (kd, fp, c) och miljöpartiet gav mersmak. Inger berättar att det var snubblande nära att förhandlingarna lyckats och att valutgången därmed hade blivit minst sagt sensationell.– Vi kom bra överens med miljöpartiet. På bägge håll blev vi av med en rad fördomar på kuppen, och jag är säker på att det kommer att få betydelse i framtiden.