Livsstil
”Jag har alltid utgått från att jag är accepterad”
Bygdeå. Egentligen tycker hon att ämnet är rätt uttjatat. Ändå kommer frågan om kvinnliga präster ständigt upp. Nyligen installerades hon som den första kvinnliga kyrkoherden i Bygdeå församling. – Vilken ståndpunkt man än har kan det aldrig få vara den viktigaste frågan av alla, säger Inga Belani.
Inga Belani ser lite försiktig och forskande ut när vi hälsar på varandra. Men hon visar sig snart vara en öppen och glad kvinna med snabba kommentarer och ett härligt skratt. Hennes arbetsplats ligger mycket idylliskt i en röd träbyggnad med vita knutar mitt emot den kulturminnesmärkta kyrkan i Bygdeå, fyra mil norr om Umeå. Sönerna, Oskar, 23 år, och Erik, 19 år, har hon lämnat efter sig i Uppsala, respektive Tullinge, för att flytta hem igen.Tvekade aldrig att ta jobbetDet var fyrtio år sedan hon som sjuttonåring reste från Bygdsiljum, några mil väster om Bygdeå, till storstaden i söder. Hon läste teologi och blev den första utbildade, kvinnliga predikanten inom EFS. Där märkte hon inte av något motstånd mot att hon var just kvinna.– Jag var så naiv så jag inte fattade det då i så fall. Jag har alltid utgått från att jag är accepterad. Jag tror mer att det var nytt och lite ovant. I Svenska kyrkan är motståndet mer teologiskt.Jobbet som kyrkoherde innebär att hon blir arbetsledare och bland prästerna i församlingen finns en som är öppet emot kvinnliga präster. Ändå tvekade hon aldrig att ta det, Inga Belani har aldrig sagt nej till ett jobb som det blåst kring. Men heller aldrig ställt sig på barrikaderna.Trivs som ledare– Jag trivs som ledare. Är också lite äventyrlig av mig. Jag vill ha en utmaning. Jag har vetat sedan jag gick en kurs i chefs- och ledarskap att jag ville bli ledare. Jag tycker det känns rätt.Motståndet är inte så stort i själva församlingen, berättar hon. När de annonserade ut tjänsten stod det att de föredrog kvinnliga sökande. Det är bland prästerskapet motståndet finns.– Jag hoppas att detta att jag är kvinna lugnar ner sig. När folk säger vad roligt att du är kvinna, ser jag inte det märkvärdiga i det. Det har jag ju vetat hela tiden, säger Inga Belani och skrattar.– Kyrkan är ju klar över var den står i den här frågan. Därför är det här problemet inte riktigt mitt, tycker hon.Hon har ingen som helst vilja att gå in och strida i den här saken. Men det är klart att hon ibland måste ta beslut som arbetsledare.– Jag ser ju problemet, och vet inte hur det kommer att gå. Jag vill vara tydlig där jag måste. Men jag vill aldrig fatta beslut bara därför att jag är chef eller av prestige.Hon menar att hon måste ta hänsyn.– Om jag vet att en präst har problem att tjänstgöra med mig som kvinna tänker jag inte tvinga honom. Jag vill att folk ska göra det de gör av hjärtat.När hon installerades i församlingen begärde hon att alla prästerna skulle närvara. Men de behövde inte tjänstgöra om de upplevde det som ett problem.– Det kan också vara en strategi. Jag tror aldrig att man vinner nåt på att strida. Jag tror att jag vet var gränserna går för vad jag kan tolerera.Känns fortfarande som treÄven om hon själv aldrig har kämpat för kvinnoprästfrågan, är hon glad att andra har gjort det. Det har behövts. Hon har svårt att förstå ståndpunkterna mot kvinnliga präster. Om man ska vara präst i Svenskan kyrkan måste man kunna samarbeta, menar hon.– Jag hoppas att alla vill att det här ska fungera. Vilken ståndpunkt man är har, kan det aldrig få vara den viktigaste frågan av alla.Inga Belani tycker att det finns intressantare frågor att ägna sig åt. Bygdeå församling har varit tre församlingar med sammanlagt fyra kyrkor som nu slagits samman till en församling i etapper. Hon tycker sig märka att det fortfarande känns som tre. Hon vill hitta vägar som förenar den här församlingen i synsättet, men även vad gäller rutiner.– Vi vill hitta ett sätt att göra det utan att likrikta. Jag vill respektera olikheterna, ta vara på dem, men ändå vara ett.Mindre motstånd i byggdenDet utåtriktade arbetet har hon inte ägnat så mycket tid åt ännu. Hon vill lära känna bygden först. Men hon tycker sig redan se och känna att kyrkan har en naturlig plats på orten. Om hon jämför med tidigare arbetsplatser ser hon att människorna är mer medvetna om att kyrkan finns och är en del av samhället. Det är naturligt att man döps och konfirmeras.– Här har man mer kontakt. Nästan alla har någon relation, och en tydligare sådan, till kyrkan här.Betyder det att man är mer kristen här?– Om jag säger så här: Människor har inte tagit så tydlig ställning emot, som där jag varit tidigare.Kommer utvecklingen här i Bygdeå att gå mot samma utveckling som i storstäderna?– Tvärtom. Kyrkan vinner mark även i storstäderna. Kanske för att man har kommit förbi fördomarna. Då blir man lite nyfiken igen.
