”Jag har upplevt detta som en Herrens kallelse”

Han vigs till biskop men vilken kyrka han arbetar för är inte helt lätt att svara på. Missionsprovinsen, som anordnar biskopsvigningen, är ett icke-territoriellt och icke erkänt stift, registrerat som en ideell förening.

Planerna på Missionsprovinsen har på allvar diskuterats sedan september 2001 då det första så kallade Falköpingsmötet hölls. Turerna har varit många, och i dag är de som står bakom planerna på egna biskops- och prästvigningar färre än man räknade med då.

Ingen återvändo

Men nu finns det ingen återvändo. Vigningen ska ledas av biskop Walter Obare från Kenya, som vid sin sida kommer att ha minst tre andra biskopar från Europa och Afrika.

– Om kyrkoledningen visar god vilja behöver biskopsvigningen inte ses som en splittring av Svenska kyrkan. Man skulle kunna resonera som Paulus, som när han stod frågande inför andra förkunnares handlande och sa: ”i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över”, säger Arne Olsson.

Enligt honom bär kyrkans ledning ett stort ansvar för den polarisering som skett inom Svenska kyrkan. Kyrkoledningen har lämnat den lära som kyrkans eget regelverk, kyrkoordningen, bygger på, säger han.

– När man därtill hindrar oss att få präster som står på Bibelns grund i ämbetsfrågan blir slutsatsen rimligen att det inte är vi, utan kyrkans ledning, som splittrar.

Trots den tydliga kritiken ger Arne Olsson inte intryck av att vara en stridens man. 75 år gammal kan han se tillbaka på mer än 40 års tjänst som präst i Svenska kyrkan.

Tre församlingar

Han har i huvudsak delat sin tid mellan tre församlingar: Mangskog i Värmland, Habo i Västergötland och Bolstad i Dalsland.

Efter sin pensionering har han hjälpt flera församlingar, och överallt har han uppskattats både som förkunnare och arbetsledare.

Då Dagen besöker hemmet i Vråa på den dalsländska landsbygden, drygt en mil utanför Brålanda, känns det som lugnet före stormen.

Varför ställer du upp? Är du beredd på vad som ska komma?

– Jag tar dagen som den kommer, och har upplevt detta som en Herrens kallelse. Han får hjälpa mig, och det litar jag på fullt och fast.

Arne Olsson tycker sig tydligt se hur den helige Ande steg för steg lett honom in i uppgiften att bli biskop.

– Först försökte jag värja mig och hänvisa till min ålder. Men då jag förstod att det var många som ville att jag skulle ta på mig detta beslöt jag att lämna allt i Herrens händer.

Han är väl medveten om att biskopsvigningen är kontroversiell, att den kommer att väcka uppmärksamhet i medierna – och att han själv troligen kommer att fråntas sin behörighet att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan.

Just därför hemlighålls var biskopsvigningen ska äga rum. Arrangörerna fruktar helt enkelt att trycket ska bli så stort att det blir svårt att genomföra vigningen.

Men på många sätt upplever han att han redan fått små och stora tecken på att Gud är med. Spontant berättar han om en person som kontaktat honom och frågat:

– Att ta hit biskopar från andra länder och ordna biskopsvigning måste väl kosta en hel del?

– Gör det dig tveksam till det hela? frågade Arne.

– Nej, men jag skulle vilja ge lite pengar, blev svaret.

Bekräftelser på Guds verk

Resultatet blev att Missionsprovinsen bara från den personen fick en gåva på 200 000 kronor för att täcka alla omkostnader i samband med biskopsvigningen.

30 000 kronor till samma ändamål. För Arne är detta bekräftelser på att Missionsprovinsen är Guds verk.

Men att han själv skulle bli präst var från början inte så självklart.

– Tanken låg nog och grodde inom mig, men vi hade det fattigt hemma och det fanns inga möjligheter för mig att få studera efter de sex år jag gick i folkskolan.

I stället blev det arbete hemma på gården och på en spannmålsfirma i Frändefors i Dalsland. Först efter militärtjänstgöringen och ett år på folkhögskola blev det aktuellt med vidare studier.

En prästfru undrade om inte Arne skulle bli präst, och så hamnade han på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Läste först till studenten, och gick sen vidare med prästutbildning och studier i teologi.

Naturligt gå till kyrkan

I Uppsala mötte han Kerstin. De förlovade sig 1959, samma dag som han tog studenten. Ett par år senare var det dags för bröllop.För Arne Olsson har det alltid varit naturligt att gå i kyrkan och att tro på Gud. Under ungdomsåren mognade tron och blev alltmer personlig.

– På den tiden hade Karlstads stift regelbundet stora ungdomssamlingar. Vi var 150–200 ungdomar från konfirmationsåldern och upp till 25–30 år som samlades för att lyssna till bibelstudier och föredrag. Det betydde mycket för att fördjupa min tro.

En bok av biskop Bo Giertz, ”Kyrkofromhet”, blev också till stor hjälp. I den fanns ett kapitel om ”nådens ordning” som blev något av en aha-upplevelse:

– Jag kände igen mig och förstod att det jag upplevde var ett verk av den helige Ande. Nådens ordning är inget statiskt schema, utan ett sätt att beskriva hur den helige Ande fostrar oss utifrån våra personliga behov.

Det är inte bara i Sverige som Missionsprovinsen följs med stort intresse, utan också i våra nordiska grannländer. Så har till exempel finska Lutherstiftelsen beslutat att gå med som stödorganisation i Missionsprovinsen.

Flera finska präster kommer också att ingå i Missionsprovinsens prästkollegium och i den planerade prästvigningen ingår en kandidat från Finland.

Men är frågan om kvinnliga präster så viktig att det är nödvändigt att gå så här långt?

– Frågan är större än så. Kvinnoprästfrågan är en del av det hela. Vad det gäller är hela kyrkans troslära, som på många håll är åsidosatt i Svenska kyrkan. Till och med det mest väsentliga: att Kristus dog för våra synder.

– Många inom kyrkan anser att detta inte är något som man kan predika om i vår tid. Och på samma sätt ifrågasätts andra huvudpunkter i den kristna tron, men i Missionsprovinsen säger vi ja till allt detta.

De bekännelsetrogna inom Svenska kyrkan är splittrade i synen på Missionsprovinsen.

– Det är smärtsamt att det finns delade meningar i frågan inom de bekännelsetrogna rörelserna. Jag vet att somliga inte kan se att Missionsprovinsen är till välsignelse, men också att en del präster, som har det jobbigt i sina församlingar, känner stöd av att vi finns. Jag tror att vi måste arbeta på olika sätt, beroende på förhållandena.

Olika uppfattningar

Att de bekännelsetrogna har olika uppfattningar har enligt Arne Olsson flera orsaker.

På vissa håll behövs helt enkelt inte Missionsprovinsen därför att de andliga behoven av god kristen förkunnelse och undervisning blir tillgodosett.

Men läget kan förändras snabbt, och då kommer man förstå att vi behövs, säger han.

– Men det kan också bero på att det i botten ligger en annan kyrkosyn och en annan syn på ämbetet. Det gäller främst dem som lutar åt ett katolskt tänkande.

Som svar på frågan om vilken kyrkosyn som Missionsprovinsen står för hänvisar Arne Olsson genast till den Augsburgska bekännelsen från 1530, den lutherska reformationens grundläggande lärodokument.

Där citerar han ur det sjunde kapitlet att kyrkan är ”de heligas samfund, i vilket evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”.

– I Missionsprovinsen kommer vi från olika bakgrund och traditioner. Men vi har lärt av varandra och är eniga om att vi behöver en struktur för våra gudstjänstgemenskaper där tillsyn och ansvar för helheten tillgodoses.

– Det är därför som vi nu kommer att ha både biskops- och prästvigningar.