Anna Lindman är journalisten som i två decennier bevakat religion i SVT. I podden Dagens människa berättar hon om arbetet med den kommande Knutbyboken, om sund och osund andlighet och om varför hon vägrar berätta om vad hon själv tror på.

Just nu rullar Uppdrag Gransknings Knutbyspecial på Sveriges Television. Granskningen, som släpptes digitalt redan i somras, har rönt stor uppmärksamhet inte minst för barnens gripande berättelser inifrån sekten.

– Det här är första gången vi samlat får höra vad de här barnen varit med om och hur deras liv ser ut. Det är omskakande berättelser, konstaterar hon.

Samtidigt arbetar Anna Lindman även med en reportagebok om församlingen. Hon konstaterar att hennes eget första egna möte med Knutby Filadelfia, som inte hade med rapporteringen av mordet att göra, ägde rum 2008.

– Då hade det gått fyra år efter mordet och jag gjorde en intervju med Åsa Waldau. Sedan dess har jag under åren återkommit till församlingen flera gånger och haft mycket kontakt både med avhoppare och anhöriga som berättat, men jag har även försökt att få kontakt med medlemmarna och ledarskapet i församlingen.

Anna Lindman beskriver hur bemötandet från de aktiva var frostigt så länge fasaden upprätthölls av att Knutby Filadelfia var en helt vanlig kristen församling. De ledare hon mötte upprepade gång på gång att det inte fanns någon Kristi brud-lära i församlingen.

– Ställde man sådana frågor blev man utskälld och förlöjligad och den erfarenheten delar jag med flera andra journalister.

– Men efter att församlingen rasat samman under 2016 mötte jag plötsligt något helt annat. Det överraskade mig att den där ogenomträngliga muren plötsligt var borta. Många bad mig också om förlåtelse för hur de behandlat mig tidigare när jag försökt ställa frågor, berättar hon.

Anna Lindmans röst är lika tydlig som när man hör den på tv. I snart 20 års tid har hon granskat och gjort journalistik om tro, religion och andlighet. Hon har lett program som “Existens”, “Annas eviga” och “Från Sverige till himlen”. Från första parkett har hon sett hur religiösa frågor tagit allt mer plats i det offentliga samtalet i ett land som ofta brukar beskrivas som ett av världens mest sekulariserade.

– Jag kommer från Umeå och där var ju Sverker Olofsson jättestor. Han tyckte att det jag gjorde var trams och till en början tänkte också jag själv att konsumentjournalistik nog var det finaste man kunde hålla på med. Men så började jag fundera, vem bryr sig egentligen om vilken dammsugare som är bäst? Det är ju de här existentiella frågorna som vi alla bär inom oss och jag tror att vi mår skitdåligt om vi inte tar hand om vår existentiella hälsa.

– Jag är väldigt lustdriven som person och jag måste känna att jag gör grejer som jag verkligen brinner för. Och jag tycker helt enkelt inte att det finns någonting som är mer intressant än tro och religion.

Samtalet återgår till Knutby. Anna Lindman berättar att arbetet med att skriva om församlingen som blev en sekt delvis förändrat hennes syn på människan.

– Jag har insett att det ligger närmare än vi tror att hamna i grupper där vi kan tappa bort vår inre kompass och det har förändrat hur jag ser på oss människor. Det blev så slående för mig att när fasaden rämnat så var det här verkligen vanliga människor.

– De var mammor och pappor. Innebandyspelare, körsångare och företagsledare. De hade humor och var snyggt klädda. Och jag satt där med dem och kunde inte förstå hur dessa människor, som berättade för mig om en normal uppväxt och ett normalt ungt kristet liv, hamnat i allt det här urspårade. Jag ville veta sanningen och det visade sig att de själva undrade samma sak. De undrade också hur detta kunde hända, “varför sa jag inte nej” och så vidare. Och tillsammans fick vi börja lägga pusslet.

Vad har gjort mest ont i dig under det här arbetet?

– Att höra barnen. Det har varit fruktansvärt att lyssna till barnens berättelser om hur det här har påverkat dem.

Hur tycker du att man ger barn en sund andlighet?

– Jag tror att man ska vara väldigt försiktig med att säga till barn att man måste vara ren inför Gud. För vi människor är inte rena, vi är ju fulla av brister och det där vet ju barnen om och det här skapar en väldig skräck. Sådana berättelser hör jag även från många andra kristna sammanhang om människor som vuxit upp och varit livrädda för att komma hem till ett tomt hus för att Jesus kommit tillbaka och tagit alla de andra i familjen med sig. Men att man själv skulle ha lämnats kvar för att man inte var tillräckligt ren.

– Och här menar jag att karismatiska församlingar har ett ansvar. För i händerna på en manipulativ person kan de här uttrycken bli väldigt farliga. Det var det vi såg i Knutby.

Hur ser du på ledarna i Knutby i dag?

– Personligen tycker jag synd om alla som varit inblandade i Knutby. Alla. Jag tror inte att ledarna i Knutby medvetet manipulerade någon. Det är min slutsats efter att ha intervjuat både medlemmar och ledare. Det här handlar om psykologiska mekanismer, om människor som får en väldigt stor makt över andra och det kugghjul som då kan rulla i gång kan bli väldigt destruktivt.

Händer det att du tappar tron på sund religion efter att du arbetat med den här typen av berättelser?

– Nej, vi måste komma ihåg att om vi tittar på den kristna traditionen så är ju Knutby ett undantag. Det finns mängder av sunda sammanhang. Och vi människor behöver det existentiella samtalet, vi är religiösa och vi kan liksom inte tänka bort det. Men vi måste lära oss av sådana här exempel på när religionen blir destruktiv.

Har du själv någon tro?

– Haha, där har jag och tidningen Dagen en ständig fajt. Ni vill alltid att jag ska berätta vad jag själv tror på. Men det är inte relevant. En politisk reporter kan inte berätta att hon röstar på Socialdemokraterna. Och så är det också för mig. Jag vill kunna närma mig de här ämnena objektivt annars blir det pannkaka. Det är heligt för mig, säger Anna Lindman och spricker upp i ett finurligt leende.

Så vi får inget svar på vår standardfråga, hur har du det med Gud i dag då?

– Jag har det jättebra. Med alla gudar. Det är det svar ni får.

Anna Lindman skrattar till. Under snart tjugo år som religionsjournalist på Sveriges Television är hon van att sätta objektiviteten i första rummet. Hon verkar genuint ointresserad av att tala om sig själv och sina egna eventuella religiösa övertygelser. Desto hellre pratar hon om att de existentiella frågorna generellt behöver få en starkare status i Sverige.

– Vi kan aldrig fuska med det här frågorna. Och vi lever i en kultur som fuskar, utbrister hon.

– Det är så sjukt att jag aldrig tröttnar på det här. Det har inte med personlig övertygelse att göra, men det slår an något i mig. De här frågorna är ju själva essensen, något av det viktigaste i livet att fundera igenom.

Hur gör man det i ett så sekulärt land som Sverige?

– Jag tror att vi behöver riter, det kan vara nya riter. Men poängen är att riterna upphöjer livet och ger en känsla av helighet. Jag tror att bön är bra. Att få vara i tystnad och sätta ord på sina innersta känslor i ett samtal med en Gud eller en högre makt. Det tror jag absolut kan vara något vi människor behöver mer av i dag, säger Anna Lindman.

Lyssna på Anna Lindman i Dagens människa

Fakta: Mer i podden – Hör Anna Lindman om

Varför hon tycker att samfunden borde analysera Knutby mer.

Att religionspsykologi är viktigt att kunna för predikanter.

Varför hon aldrig skulle kunna bli ekonomijournalist.

Daniel Wistrand

Daniel Wistrand är redaktör för avdelningarna Kultur och Livsstil.