Livsstil
”Jag kände mig manad att vända tillbaka till skolgården”
Sofia Nyman upplevde att hon hörde Guds röst som tioåring – händelsen har hon burit med sig hela livet • Del 1 av 3 i reportageserie om barn som hör Gud tala.

Att barn kan bli använda av Gud är en självklarhet för Sofia Nyman. Hon var tio år gammal när hon upplevde att hon fick en maning som inte kom från henne själv.
– Jag var så glad efteråt att jag dansade hem, säger hon.
När Sofia Nyman gick i fjärde klass var hon med om något som hon burit med sig sedan dess. Det var en dag då hon var på väg hem efter skolan. Hennes skola var stor, med flera olika byggnader som var placerade längs en slänt, med lågstadiet högst upp, sedan mellanstadiet, och längst ner vid parkeringen låg högstadiets byggnad.
Sofia hade lämnat mellanstadiebyggnaden, gått ner för slänten mot parkeringen och var på väg genom en skogsdunge när hon slogs av en tanke.
– Det var som en röst inne i huvudet som sa åt mig att gå tillbaka till lågstadiets skolgård. Det var en helknäpp tanke, som ju skulle innebära att jag var tvungen att gå tillbaka upp för slänten, så jag försökte slå bort den, säger Sofia Nyman.
Men tanken släppte henne inte. Den blev snarare allt starkare och manade henne att gå tillbaka till lågstadiedelen av skolan.
I vanliga fall brukade Sofia ha sällskap av en eller flera kompisar när hon gick hem från skolan. Då brukade de skratta och prata så mycket att det kanske hade varit svårt att uppfatta den här inre maningen. Men nu gick hon alltså ensam, och Sofia anade att rösten inne i huvudet kom inte från henne själv.
– Till slut vände jag och gick tillbaka mot lågstadiets gård, mest för att bli av med tanken.
På 1980-talet, när Sofia var barn, fanns inte fritids på samma sätt som i dag. När skolan var slut stängde den för dagen och barnen hämtades eller gick hem. Därför var lågstadiebyggnaden stängd och låst när Sofia Nyman kom dit. På skolgården var det helt tomt, så när som på en liten flicka; det var Sofias fadderbarn som gick i årskurs ett.
– Hon satt i sandlådan nedanför klätterställningen och grät. Hon var väldigt ledsen och orolig eftersom hennes föräldrar inte hade hämtat henne som de brukade. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen.
– Jag visste ju vart lärarrummet låg, så jag följde henne dit, knackade på och såg att de tog hand om henne där.
Hon minns känslan som uppfyllde henne när hon gick därifrån efter att ha lämnat flickan.
– Jag upplevde en otrolig glädje – jag dansade därifrån och kände mig jätteglad! Både tror jag av att ha fått hjälpa någon, men också av känslan att jag fick den här uppgiften och att jag faktiskt gjorde den. Jag kände att jag hade gjort något bra.


Anade du då som tioåring att det kunde vara Guds röst du hörde?
– Som jag minns det tänkte jag att det skulle kunna vara det – jag hade inte varit med om något liknande tidigare. Det var en knäpp tanke som dök upp, och samtidigt så tydlig och enträgen att jag skulle följa den. På det sättet överröstade den mina egna tankar och gick inte att bortse ifrån.
Sofia Nyman jobbar i dag som specialpedagog och rådgivare på en statlig myndighet och kommer ofta i kontakt med barn genom sitt yrke. Hon har i många år även engagerat sig för barn på olika sätt i sin församling och därmed fått chans att dela med sig av sin berättelse.
– För mig, och förhoppningsvis även för andra, blir den en påminnelse om barns andlighet och att man på riktigt kan få vara använd av Gud. Ibland säger vi att barn är viktiga för vår framtid, men jag blir lite trött på det. Gud tittar inte på åldern på det sättet – barnen är viktiga nu!
– Han såg mig där och såg att jag kunde göra en specifik uppgift. Det spelade ingen roll att jag bara var tio år. Det var så vardagligt på något sätt – att Gud såg både henne och mig och brydde sig om oss.
Vad brukar du få för reaktioner från barn när du berättar om detta?
– Det är flera som uttryckt att de också skulle vilja vara med om något liknande, att de ska få bli använda. Och då brukar vi be för det.
– Jag har burit med mig det hela livet och också bett om att få uppleva något liknande. Jag har nog inte fått ett fullt så tydligt tilltal igen, men några gånger tycker jag att det har hänt.
