”Jag tog farväl av familjen och kände att jag nu var beredd att släppa taget”

När Rut Casserfelt var 59 år fick hon en stroke. Den drabbade framför allt sväljreflexen vilket även medförde problem med talet. För en pastor, med rösten som sitt främsta verktyg, blev det en minst sagt ovälkommen utmaning att försöka ta sig tillbaka.

KNIVSTA. Aprildagen för fyra år sedan när Rut Casserfelt drabbades av en stroke började som många andra. En intensiv heldag med möten på plats i Gredelbykyrkan, där Rut arbetat sedan 2017 – följt av en kväll med konfirmandarbete i Uppsala. Mitt under undervisningspasset för konfirmanderna kände Rut tydligt hur något plötsligt hände i hennes kropp.

– Jag tänkte att antingen är mitt ansikte helt vitt nu, eller så är det helt rött. Men jag tyckte det var konstigt att ingen sa något – det måste ju ha synts på mig att något var fel.

Rut Casserfelt var innan stroken en person som ogärna ställde in åtaganden eller backade från ett ansvar hon tagit på sig. Men denna gång gick det inte att fortsätta. Hon vände sig till en kollega och bad honom ta över, med förklaringen att hon inte mådde bra. I stället lade hon sig för att vila på en soffa i närheten. En av de unga ledarna kom fram och frågade om hon ville ha något, en banan eller ett glas vatten? Rut Casserfelt hade svårt att veta vad hon just då behövde.

Den som ansvarade för fikat för kvällen visade sig vara sjuksköterska. Hon satte sig hos Rut och började ställa frågor samt be henne göra ett par övningar. Allt för att se om det fanns risk att hon drabbats av en stroke. Tack vare att sjuksköterskan fanns på plats kunde ambulans snabbt tillkallas och Rut Casserfelt komma under vård.

Det som börjat som en intensiv arbetsdag slutade med att Rut Casserfelt låg med kateter och dropp i en säng på Akademiska sjukhuset, väntande på maken Kjell och dottern Alice.

– När de kom in på mitt sjukhusrum tog jag deras respektive händer i mina. Jag blundade hela tiden – jag var så trött. Sedan tog jag farväl och tackade dem för tiden som varit. Jag kände att jag hade levt ett rikt liv och att jag nu var beredd att släppa taget.

Rut Casserfelt blir märkbart berörd när hon återger stunden vid sjukhussängen, som hon trodde var hennes sista. Krafterna var slut, rösten tunn och livsmodet svek henne. Med makens och dotterns händer i sina berättade hon hur hon önskade sin begravning.

Men redan dagen därpå fanns där en ny energi och en vilja att göra allt för att försöka ta sig tillbaka till det liv som fanns innan hjärnblödningen. När man ser Rut Casserfelt i dag, fyra år senare, finns det mycket lite som tyder på att hon drabbats av en kraftfull stroke. Till det yttre är hon en 63-åring i god fysisk form, med pastorsskjorta i linne och moderiktiga glasögonbågar som markerar den stadiga blicken. Men även om spåren av stroken inte syns, så hörs den desto mer.

Rut Casserfelt har inga problem att finna orden. Hon är en god retoriker, som många pastorer, och ger genomtänkta och välformulerade svar. Men orden kommer långsammare och med betydligt mer ansträngning än för en frisk person. Mellan meningarna behöver hon stanna upp en kort stund och ta en paus. Hon säger ofta ”mmm” som för att ta sats inför nästa fras. Det som framför allt tog skada är det som hänger ihop med sväljreflexen. Hon har fått jobba hårt för att kunna äta och prata på ett så välfungerande sätt som möjligt. Många timmar med logoped har krävts för att komma dit hon är i dag och Rut Casserfelt är tacksam för all den goda rehabilitering hon fått.

– I början satt jag ofta i rullstolen, som jag hade under min tid på sjukhuset, och åt. Jag fick äta mosad mat, ta lite i taget och vara helt fokuserad för att inte svälja fel. Det var verkligen ett arbete. Jag har fortfarande svårt för när någon klagar över maten. ”Vadå, du ska vara glad som kan äta!” tänker jag.

– Jag känner också ett speciellt band med personer som sitter i rullstol sedan jag själv fått göra det. Jag upplevde att man inte riktigt blir sedd – det är så viktigt hur man blir bemött. Nu vill jag gärna se dessa människor lite extra, säger Rut Casserfelt.

Rullstolen kunde hon tidigt sluta att använda och ätandet fungerar, förutom att hon ha svårt att föra ett samtal under tiden. Men rösten kommer hon aldrig att få tillbaka som den var innan. Under hela sitt yrkesliv har just rösten varit det främsta arbetsredskapet, och hennes största styrka. Rut Casserfelt minns hur hon hade svårt att förstå pastorskandidater som behövde gå på röstträning – för henne kom det naturligt att använda magstödet för att göra sig hörd i en församling.

– För att uttrycka mig med ett fromt ord; rösten har varit min nådegåva, säger hon och stannar upp innan hon kan avsluta meningen:

– Men den rycktes bort.

Rut Casserfelts ögon blir åter blanka av tårar. Hon berättar att hon ibland nästan kan glömma bort sitt handikapp, fram till dess att hon öppnar munnen. Vissheten om att aldrig mer få ha en fungerande röst är en stor sorg.

I sex veckor låg hon på sjukhus och ytterligare ett drygt halvår var hon sjukskriven på heltid innan hon kunde börja komma tillbaka till pastorstjänsten. Trots att Rut Casserfelt hela tiden behållit kontakten med sin församling, som både besökt henne och skickat bilder och rapporter, var det inte smärtfritt att komma tillbaka. Vissa i församlingen hade svårt att höra predikningarna och till en början var Rut känslig för kritik – hon hade ju jobbat så hårt för att få rösten att fungera!

Men logopeden lärde henne att det ofta är bra att redan i första mötet med en ny människa förklara varför rösten låter som den gör. Då behöver inte personen fundera på vad som kan ha hänt. Församlingen fick också chans att, utan att Rut var med, samtala om situationen. För att man lättare skulle hänga med i predikan började Rut att skriva ner den ord för ord, för att sedan skriva ut den till alla som ville kunna följa med i texten. Tidigare var det hon som också var gudstjänstledare, men nu är det olika personer som turas om, även med att läsa bibeltexterna.

Rut Casserfelt sitter i en av de ljusa kyrkbänkarna i den för tillfället tomma Gredelbykyrkan, och lyfter upp sin församling.

– Jag tror inte att alla skulle ha stöttat sin pastor så mycket som de har gjort. Det har varit stort och starkt att hela tiden få leva i församlingens förbön och jag har mötts av så mycket kärlek. Jag var väntad tillbaka – det är också en anledning till att det gått bra att komma tillbaka.

En annan sak som Rut vill lyfta fram är det stöd hon fått från samfundshåll. Equmeniakyrkan har som policy att en anställd som drabbas av kris erbjuds samtalsstöd hos en terapeut, vilket har varit till otroligt stor hjälp, menar hon.

Maken Kjell, som peppat sin hustru till cykelutflykter och ridturer, som Rut själv inte trott att hon klarar, har också varit oumbärlig under resan, liksom dottern Alice vars student Rut hann vara med på när hon kom hem från sjukhuset.

Det finns många värdefulla delar som haft betydelse och det största är alla tecken på Guds omsorg, menar Rut Casserfelt. Hon berättar om en liten staty som hon har hemma, där en hand håller ett litet barn. Den bilden av Gud har följt med henne genom hela resan.

– Jag har varje dag sedan detta hände känt mig buren. Min tro är att den lidande Kristus, som vet hur det är att vara människa, finns med oss i livets alla, verkligen alla situationer. Ibland när människor möter prövningar menar de att det känns som att Gud sviker. Jag funderar över hur vi kan bli bättre på att förmedla hoppet, att vi alltid är burna. Evangeliet handlar om både liv och död.

Rut Casserfelt delar ett ögonblick från sjukhustiden som blev starkt för henne. Under ett par nätter drabbades hon av stark ångest och tryckte då på larmknappen. Det var samma sjuksköterska som jobbade de nätterna och hon kom med lugnande tabletter till sin oroliga patient.

– Men framför allt fanns hon där med sin närvaro, denna stabila, storväxta kvinna, säger Rut Casserfelt och blickar ut på försommargrönskan som syns genom kyrksalens stora fönster.

Hon pausar, formulerar ett ”mmm” och tar sats inför nästa mening.

– Den sjuksköterskan var som en mamma, och jag kände att ”detta är Gud”.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.