"Jag vågar inte flytta hem"

Stigen ner mot Ruzizifloden är brant och slingrar sig mellan de enkla husen. På ena sidan om det forsande vattnet ligger Kongo-Kinshasa, på den andra Rwanda. Jeanne har just fyllt sin gula plastdunk med vatten, bredvid tvättar några andra kvinnor sina kläder. Hon fäster dunken i en tygremsa som hon knyter runt huvudet och placerar den på ryggen. Långsamt börjar hon gå. Långt däruppe ligger hennes hem.

- Det är så här jag hämtar mitt vatten, det är tungt, jag är fortfarande sjuk och det är inte bra att bära så här. Jag vet det, men vad ska jag göra? säger Jeanne.

Hon kom till Panzisjukhuset första gången 2005 efter att ha blivit våldtagen och har genomgått flera komplicerade underlivsoperationer, just nu väntar hon på sin tionde. Att bära tunga vattendunkar är inte hälsosamt när underlivet ska läka. Men just nu har hon inte så mycket val. Huset Jeanne bor i har varken vatten eller elektricitet. Men det är hennes. Och hon har byggt det med egna pengar.

Huset ligger på sluttningen ner mot floden en bit från Panzisjukhuset utanför Bukavu och har två rum, ett vardagsrum och ett litet sovrum. Utanför har hon en egen liten kasawaodling.

SSV-projektet (Survivors of Sexual Violence) på Panzisjukhuset erbjuder medicinsk och psykologisk behandling, men även visst socioekonomiskt stöd. Under tiden kvinnorna är på sjukhuset får de lära sig olika hantverk som att tillverka väskor, sy kläder och sticka.

Jeanne sitter och virkar på en duk, intill henne står en stor bukett med tygrosor som hon också gjort.

- Blommorna är efterfrågade, och barnkläder säljer också bra, säger hon.

Hantverket hon lärde sig på Panzisjukhuset har lagt grunden till hennes hus. Hon började sälja saker och fick ihop lite pengar.

- På det sättet kunde jag betala en person för att hon skulle berätta för mig hur man gjorde pommes frites, och en annan för att lära mig hur man förhandlar på marknaden.

- Jag vet att man inte ska satsa på att sälja avokado eftersom de ruttnar så snabbt.

Efter ett tag hade hon sparat ihop tillräckligt för att hyra ett hus. Med hjälp av ett mikrokreditlån och lite material från Dorkas (ett hus där patienter kan bo under en begränsad period i väntan på, eller efter, behandling på Panzisjukhuset) kunde hon fortsätta att tillverka och köpa saker till sin lilla verksamhet.

- Jag började gå över gränsen till Rwanda för att köpa tallrikar som jag sedan säljer här i Kongo.

Förtjänsten använde hon till att först köpa en bit land och sedan material för att steg för steg bygga upp huset hon sitter i nu.

Det är mysigt och ombonat med en vidunderlig utsikt över floden och det gröna landskapet i Kongo och Rwanda.

Men det är inte här hon vill bo. Hon kommer från Shabunda men även om hon har sin familj där kan hon inte flytta tillbaka.

- Jag vågar inte och dessutom blir jag hånad för att jag blivit våldtagen.

- Men jag ska se till att det här huset är riktigt välbyggt när det är färdigt, sedan ska jag sälja det och flytta till ett hus inne i Bukavu där det är enkelt att hämta vatten och där det finns elektricitet. Jag har inga barn som kan hjälpa mig.

- Mitt råd till kvinnor som är i samma situation som jag är att de ska tänka på hur och vad de kan göra för att kunna försörja sig själva.