”Jag var övertygad om Baltikums frigörelse”

Ingen kan skriva böcker eller artiklar med sådan fart och i sådana mängder som han. Under ett enda år, på 70-talet, utgav han hela fem böcker. Han har mest skrivit om utrikespolitik och allra helst om Sydafrika, Latinamerika och Baltikum. En period gjorde han en tur i frikyrkovärlden, skrev böcker om kristna kämpar av olika slag.Mest känd blev han genom tv och sin medverkan i "Barnjournalen". Ett program med höga tittarsiffror eftersom hela familjen oftast bänkade sig framför tv:n.Nu är Andres Küng, 57, aktuell med sina memoarer. Det är första gången sedan 1991 han på allvar gör sig synlig för en större svensk publik.Vad hände 1991?– I augusti 1991 blev Estland fritt och för mig öppnades därmed en ny "arena". Jag hade blivit invald i Estlands kongress, det första folkrättsligt giltiga parlamentet. Jag var vid befrielsen redan känd i Estland, mina böcker hade cirkulerat underjordiskt i landet i många år. Estlands kongress hade som sin stora uppgift att utropa självständigheten. Det var en enorm upplevelse för mig att få vara med om detta.– Jag var också rådgivare till Estlands president och regering, blev delägare i Estlands första privata tv-bolag, jobbade med marknadsundersökningar och blev till slut också, tillsammans med en hemma-est, ägare till det som i Estland motsvarar Bilia i Sverige. Vi sålde alltså Volvo, blygsamt till att börja med, men i dag är det faktiskt den biten jag försörjer mig på.Sugen på att skrivaSå det tog alltså i princip slut med bokförfattandet och artikelskrivandet. Men nu är Andres Küng tillbaka igen. Han säger att han är sugen på att skriva. När Andres Küng ger sig in i debatten brukar det röra upp starka känslor. Åtminstone var det så fram till den baltiska befrielsen.– Jag minns att många tyckte det var lite charmigt att möta någon som var så övertygad om att Baltikum skulle bli fritt igen. Men man tyckte också att det var naivt och blåögt. Ingen trodde på mig.Andres Küng erinrar sig hur han strax efter befrielsen 1991 fick några klipp ur Nya Wermlandstidningen sig tillsända. De var från 1970-talet och han hade i tidningen fått frågan om han trodde att Baltikum skulle bli fritt.– Javisst, svarade jag, men följdfrågan om när Estland, Lettland och Litauen skulle bli fria var svårare. Jag drog till med "inte förrän i början av 1990-talet". Mitt lilla svar där måste ha varit som en uppenbarelse för dessa människor som sparat på klippen i 20 år. De måste ha sett det som profetiskt – vilket det inte var, bara en hygglig gissning.Det var i slutet av andra världskriget som Andres mor Regina flydde från Estland till Sverige. Under flykten mötte hon Aleksander i Helsingfors och i ett flyktingläger i Ockelbo i Gästrikland blev de två ett par.Uppvuxen i Hägersten1945 föddes Andres och under hans två första levnadsår bodde familjen kvar i Gästrikland. Baltflyktingar var förbjudna att bosätta sig i storstadsområdena, men Andres mor lyckades ändå ordna både jobb och uppehälle i Stockholm. Reginas syster lät nämligen familjen bo i ett rum i hennes lilla lägenhet i Hägersten i södra Stockholm. Andres var enda barnet i familjen. Både mor och far fick kontorsjobb i huvudstaden. Fadern Aleksander hade varit framgångsrik advokat i Tallinn, men hade ingen nytta av det när han kom till Sverige.Lille Andres delade mycket av vardagen med en invalid morbror. Denne lärde honom att läsa och skriva redan som fyraåring. Kanske det var där grunden för de goda språk-kunskaperna och den heta viljan att förkovra sig lades.Andres blev, som de flesta flyktingbarn, tvåspråkig. Han kände sig redan som liten som både svensk och est. I hemmet var han hundra procent est, när han spelade fotboll med kompisarna ute på gården var han hundra procent svensk.Det talades inte i någon större omfattning om den baltiska frågan hemma vid köksbordet.– Ungernrevolten 1956 var den första stora politiska händelsen i mitt liv. Jag var elva år och satt klistrad vid radion för att få de senaste rapporterna. Jag upplevde så starkt att "detta är vi", de kämpar vår kamp.Det har inte bara varit Baltikum som engagerat Andres. Sydafrika, Latinamerika, Mellanöstern har varit föremål för flera böcker och otaliga artiklar av honom. Det är klart att hans estniska ursprung har påverkat honom starkt i frågan. Han försöker under intervjun driva tesen att baltfrågan bara är en av flera han engagerat sig i genom åren. Men åtminstone hälften av hans böcker handlar om Baltikum, tusentals artiklar om Sovjetstaten och balterna har kommit från hans penna, och antalet föredrag genom åren om grannarna i öst går inte att räkna. Memoarernas titel, "Mitt liv för Baltikum", ger väl tydliga besked om var det stora intresset och engagemanget finns. Memoarerna kan delvis ses som en triumfskrift. Andres Küng som rönte sådant motstånd under alla år han pläderade för Baltikums befrielse, fick till slut rätt. De hårda vedersakarna, kultur- och medievänstern, gamle utrikesministern Sten Andersson, riksdagsledamoten Sture Ericsson (s) med flera, står nu med lång näsa och tar säkert med viss ruelse del av Küngs memoarer.Inget behov av hämnd– Men jag går inte hårt åt mina meningsmotståndare. De som läst igenom manuset i förväg säger att jag nästan är för snäll mot dem. Men jag har inget behov av att ge igen, att hämnas. Det räcker att historien gett oss rätt.I mitten av 70-talet gjorde Andres Küng entré i den kristna världen. Främst handlade det om frikyrkorna och särskilt om pingströrelsen. Det började med en bok om indianmissionären Bruce Olson på Libris förlag och följdes sedan av rader av böcker på flera kristna förlag. Mest uppmärksamhet fick han kanske kring boken om Engström – Sareld, två unga män som 1977 greps i Sovjet när de smugglade biblar och hölls fångna där under fem månader.– En tid reste jag runt i församlingarna och höll föredrag om den kämpande kyrkan i Baltikum, om indianmissionären, om Israel och andra ämnen. Det var främst pingstförsamlingarna som bad mig komma. Det var oerhört inspirerande att träffa alla dessa människor med sin levande tro. Jag kände mig befryndad med dem även om jag själv inte var församlingsanknuten eller ens personligt kristen. Jag tog de kristna frågorna med vederbörlig respekt, men använde kanske ett lite friskare språk än de var vana vid. Och det uppskattade de tydligen.– Många av de kristna människor jag mötte den där tiden är bland de finaste jag mött över huvud taget.Du föreläste om den kämpande kyrkan i Baltikum. Hur har det gått för den efter befrielsen 1991? – Samfunden har ju påverkats på samma sätt som samhället i stort. De slipper statliga regleringar och ingrepp i sin verksamhet, det finns ingen säkerhetspolis som kontrollerar vem som ska läsa till präst eller pastor. Det är lätt att glömma hur det var i Baltikum på den tiden. Barn kunde till exempel få sänkta betyg i ordning och uppförande om lärarna fick reda på att de gick till en kyrka på fritiden.Reseförbud i 18 årI 18 år hade Andres Küng reseförbud till Estland. Efter den första boken om Baltikum, "Estland – en studie i imperialism", stängde KGB gränserna definitivt för den unge skribenten i Sverige.– 1988 besökte jag åter landet och sedan fick jag vara med i den fantastiska frigörelseprocessen de sista åren.Andres Küng säger sig alltså nu vara redo att börja skriva igen. Men han vet ännu inte om vad.Förr möttes hans artiklar om Baltikum och Sovjetmakten med tystnad. Åtskilliga gånger vände han sig direkt till Olof Palme med frågor om dennes syn på de baltiska staterna. Palme svarade aldrig. Nu kommer memoarerna, och frågan är vilket bemötande de får av de svenska och estniska läsarna. Boken ges ut på svenska i dag och om några veckor också på estniska i Estland.