Järnporten är floden Donaus vackraste passage

Vi närmar oss Järnporten söderifrån på den rumänska sidan. Här är den känd som Portile de Fier, ett namn som påminner om det rumänska språkets romerska rötter. Området präglas av Donau, som är transportled, fiskevatten och rekreationsplats.

Vid staden Drobeta-Turnu Severin är Donau bred och odramatisk. Det var här den romerske kejsaren Trajanus byggde en berömd bro över floden i början av 100-talet. Ruiner av bron och ett romerskt fort som byggdes för att försvara den kan ännu ses vid staden. Men utöver detta är Severin, som staden kallas i folkmun, en ganska oansenlig stad.

Bussen går norrut till Orsova och passerar det kraftverk som byggdes på 1960-talet och som dämmer upp Donau drygt 35 meter. Detta byggdes inte bara för elproduktionens skull utan också för att ta udden ur de starka strömmar som var ett besvär för sjöfarten. Men vattenhöjningen fick också drastiska konsekvenser. Flera samhällen fick överges, och den lilla byn Eselnita som tidigare låg "uppe i bergen" ligger nu vid vattenbrynet.

Lite uppströms Eselnita ligger Cazanele Mici. Här är ett porträtt av den dakiske Decebal kungen uthugget ur en klippa vid floden. Dakerna var romarnas namn på det folk (geto-­daker), som bodde i nuvarande Rumänien och som inkorporerades i riket som provinsen Dakien. Decebal blev legendarisk för att han hellre stred in i döden än gav sig till erövrarna.

Mannen bakom konstverket är en stenrik (med betoning på sten…) rumänsk affärsman, som också försökte få serberna på andra sidan floden att karva ut en romersk kejsare ur berget. Allt för den historiska effektens skull. Men serberna var inte intresserade.

I dag är Dacia namnet på Rumäniens mest kända bilmärke.

Landskapet förändras nu drastiskt. Floden smalnar av, strömmen blir starkare och mäktiga berg tornar upp sig på sidorna. Det är hisnande vackert och vattnet är i uppror. Men efter­ ett tag vidgar sig floden och något som liknar en sjö dyker upp. Jag är vid Dubova, den by där vägen till slut tvingas lämna floden och fortsätta inåt landet.

Några fiskande gubbar hälsar glatt när jag går förbi. Någon fångst att glädjas åt har de inte, men på knagglig engelska förklarar en av dem att det är karp de är ute efter. Helt lättfångad är den dock inte.

– Det är en intelligent fisk. Men får man upp en är det värt mödan, säger en av dem.

Karpen anses vara en delikatess längs Donau och finns på varje restaurangmeny.

Här och var ligger små gårdar med blommande fruktträd och lantlig idyll i form av gäss, kor, getter och hundar. Som ofta i Rumänien verkar tiden stå stilla utanför städerna. I alla fall på ytan.

En del ortsbor extraknäcker genom att hyra ut rum till turister. ”Zimmer” är vanligare än ”room”; de tysktalande turisterna verkar utgöra lejonparten av utlänningarna.

Vid mitt besök är det lågsäsong och till och med turist­båtarna lyser med sin frånvaro. Inte för att de är speciellt många under högsäsong heller. Järnporten verkar förbisett av guide­böckerna och ligger långt från turistmetropolerna. Belgrad är närmast men det tar ändå några timmar att ta sig hit. Men den relativa ödsligheten är en del av charmen, utan tvekan.

Efter Dubova försvinner vägen inåt landet. Terrängen blir helt enkelt för svår, bergsmassiven som tornar upp sig uppströms byn är gigantiska. Floden smalnar åter av och är bara drygt 100 meter på några ställen. Bilarna på landsvägen på den serbiska sidan ser ut som myror när de pilar in och ut genom en tunnel.

Bägge sidor av floden har nationalparkstatus här. Jag vandrar högt ovan floden på den rumänska sidan. Terrängen är oländig, ibland måste man gå inåt land för att komma vidare. Oftast är det tät lövskog. Det svindlar när jag vågar mig fram till kanten och tittar ner mot Donau. Men bergen på serbiska sidan ser ut att vara ännu högre.

Efter att jag gått några kilometer sänker sig så landet på nytt. Donau öppnar sig bred och mäktig och landsvägen dyker åter upp. Jag går ner så långt jag kan mot den plats där floden tränger in genom klyftan. Vattnet är fullt av virvlar. Att navigera här kräver nog sin man.

Donau är Europas näst längsta flod efter Volga. Den 286 mil lång och avvattnar ett område på 817 000 kvadratkilometer, vilket är nästan dubbelt så stort som Sveriges yta. Mindre fartyg kan ta sig så långt uppströms som till Ulm i Tyskland, vilken ligger tio mil sydost om Stuttgart.

Sedan Rhen-Main-Donau-­kanalen byggdes 1992 har floden varit en del av en vattenväg som leder genom hela Europa från Rotterdam vid Nordsjön till Sulina vid Svarta havet.

Lyckligtvis märker man inte av att Donau är en fraktväg när man besöker Järnporten. Särskilt inte uppe från de brantaste passagerna, där allt nere på vattenytan ser ut som en miniatyrvärld.

Björn Schüberg