Jimmy Swaggart köpte sex av prostituerad - Sonen: Alla sa upp bekantskapen

Ungefär 200 dagar per år befinner sig Donnie Swaggart på resande fot. Han åker över hela jorden för att predika. Hur kommer det sig?

– Det beror på att vi är efterfrågade, säger han. Alla vet vilka Swaggarts är.

Och visst klingar namnet bekant, men det är Jimmy Swaggart, Donnies pappa, som de flesta associerar med namnet.

1988 kom smällen

Han var en av de första amerikanska pingstpredikanterna att börja använda sig av radio och TV. Dessutom är han sångare och musiker.

I slutet av 1980-talet hade hans organisation vuxit sig riktigt stor. I februari 1988 kom smällen. Jimmy Swaggart ertappades med att ha haft kontakt med en prostituerad. Han bad om förlåtelse i en känsloladdad TV-sänd predikan.

– Jag tycker att min pappa är världens modigaste man, säger Donnie Swaggart.

– Alla tror att de vet vad som hände, men han anklagades även för sånt han inte gjort, fortsätter han. Inte är det rättvist, men sånt är livet.

Efter den dagen fick hela familjen smaka på hur det är att vara medias villebråd. Intresset var närmast omåttligt och skadeglädjen ganska påtaglig. Inte bara i USA. Letar man i svenska pressklipp, så var detta något som också tidningar som Expressen, Aftonbladet och Svenska Dagbladet ägnade utrymme.

– Media bevakade alla i familjen dygnet runt under lång, lång tid, berättar Donnie. De väntade på att vi skulle bryta ihop, men det gjorde vi inte.

Nej, familjen kom igen. Visserligen med minskade donationer, färre gudstjänstbesökare och TV-tittare och minskad status.

Ändå sysselsätter i dag organisationen ”Jimmy Swaggart Ministries” cirka 300 personer och den innefattar bland annat ett församlingsarbete, TV- och radiosändningar, en tidning, webbsida och ett musikförlag.

– Vi har kommit styrkta ur detta. Vi fortsätter att göra Guds verk. Det som är så underbart med Anden är att han använder bräckliga kärl.

Jimmy Swaggart avstår numera helt från att bli intervjuad. I princip gäller även detta Donnie. I USA skulle han aldrig låta sig intervjuas, förklarar han. Allt han säger vinklas negativt. Men för Nya Dagen gör han alltså ett undantag. Det handlar om förtroende. Förtroende för en tidning med koppling till svensk pingströrelse, förstår jag.

Sa upp bekantskapen

Vi går inte in på detaljer, det blir fel att ställa honom till svars i pappans ställe, men det är klart att man vill veta hur det kändes att stå bredvid.

– En del folk jag kände sa upp bekantskapen med mig och då var det ändå inte jag som hade gjort något, konstaterar han.

När en synd är bekänd då ska förlåtelse och glömska gälla, tycker Donnie, och säger att han ser oviljan att förlåta som vår tids stora sjuka.

Jag kan ändå inte låta bli att undra om han inte kände sig hemskt besviken på sin pappa.

– Nej faktiskt inte, säger han. Det är sånt som händer, sånt är livet. Alla har sina problem, men allas blir inte offentliga.

Han säger det på ett sätt, som gör att jag tror att han menar det.

– Min största skräck var hur mina barn skulle klara sig. De var så unga då, men det har gått bra. I dag har de alla valt att gå med Gud och en av mina söner har just börjat som predikant i vår kyrka.

Donnie Swaggart är tillmötesgående, vänlig och öppenhjärtig och svarar utan att tveka på mina frågor. Han beskriver sig själv som en man med stark personlighet, en man som är rakt på och kanske inte alltid taktisk.

– Jag är inte rädd för att inte vara till lags, säger han.

Ända fram till 1988, var familjen Swaggart medlemmar i pingstriktningen Assemblies of God. De lokala distriktsledarna föreslog att Jimmy Swaggart skulle ta tre månaders avbrott från predikandet efter sin avbön. Det tyckte han var rimligt. Men när de nationella ledarna krävde tre års predikotystnad, då lämnade Swaggarts samfundet.

– Vi var nog på väg ur ändå, säger Donnie. Men pingstvänner är vi. Läromässigt är det inga skillnader mellan oss och dem.

Fick nog av kyrkopolitiken

Det är kyrkopolitiken de fick nog av, förstår jag det som.

Han har ett stort intresse för den tidiga svenska och norska pingströrelsen, känner väl till Lewi Pethrus och T B Barratt och deras historia och uppskattar väldigt mycket att han under sitt Sverigebesök fick komma till Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Donnie Swaggart hade en väldigt speciell uppväxt. Han var Frances och Jimmy Swaggarts enda barn. Det dröjde ända tills Donnie var 15 år innan familjen hade ett eget hem. Ända fram tills dess for de runt i bil till det ena stället efter det andra i USA, dit Jimmy Swaggart kallats för att hålla möten och kampanjer.

– Min mamma försökte skapa oss ett hem vart vi än kom. Vi bodde hemma hos folk, i källaren i kyrkor och på alla möjliga ställen medan pappa höll kampanjer.

Detta speciella liv påverkade förstås Donnies skolgång. De fyra första åren undervisades han av sin mamma och per korrespondens. Sedan valde hans föräldrar att sätta honom i skolor på ställen dit de kom.

Gärna haft syskon

– Det gjorde att jag gick i 32 olika skolor under fyra år, berättar han.

När jag undrar om han skulle velat haft det annorlunda, rycker han på axlarna.

– Jag vet inte om något annat, säger han. Jag skulle gärna haft syskon, men det gick inte att ha mer än ett barn när man levde så.

Donnie försäkrar att hans ambition som ung var att bli vad som helst utom pastor.

– Men så drabbade kallelsen mig, säger han. Jag kände att Gud ville att jag skulle predika.

I dag tycker han att det är det finaste arbete man kan ha. Att användas av Gud på det viset är det högsta kallet i världen, tycker han och om han så blev Amerikas president skulle det vara ett kliva neråt.

– Vi predikanter har ju hand om människors själar, säger han.

Han drar sig inte för att med amerikanens naturliga självförtroende konstatera:

– Jag är en riktigt bra predikant.

Det handlar om hans sätt att presentera budskapet, menar han. Att han verkligen tror på det han säger, att han använder sig av humor, att han inte är så formell och att han rör på sig. Han medger att han är lite lik sin pappa i predikostilen, men tycker att han hittat ett eget sätt att förkunna på.

Predikar om andedopet

– Den största rädslan hos mig är att inte höra vad Gud säger till mig, säger han. Att göra det Gud vill är det viktigaste för mig.

Donnie Swaggart är väldigt klar över inriktningen på sin tjänst.

– Jag predikar om att andedopet är till för alla och att alla kan komma i tjänst för Herren.

Han konstaterar att det i dag finns väldigt många pingstvänner som lever utan erfarenhet av andedopet. Därför vill han tala om det och be för människor, så att de får uppleva Andens välsignelser.

En annan uppgift som han känner sig kallad till att bemöta är det han kallar falsk förkunnelse. Då menar han JDS-läran (den kontroversiella läran om Jesu andliga död) och framgångsteologi till exempel. Men man vinner inga vänner på att predika att välstånd och hälsa inte är tecken på andlighet till exempel, konstaterar han lite lakoniskt.

Dock måste den sunda tron försvaras och varje predikant måste vara på sin vakt, hävdar Donnie Swaggart. Inte minst mot den i USA så starka frestelsen att samla människor kring sig själv.

Donnie Swaggart är mån om att påpeka att troende människor inte på något sätt är lovade att leva problemfritt. Det kommer tuffa dagar och dalar för alla. Han tror att denna inställning bottnar i det som hans pappa och familj gått igenom.

– Ja, vi har varit i dödsskuggans dal.