Joel och Evelina var ofrivilligt barnlösa - blev föräldrar på tre olika sätt

Joel och Evelina Magnusson trodde inte de kunde få barn. I dag har de tre, som alla har kommit till familjen på olika vägar.

– I dag kan vi se tydligt att detta var Guds väg för oss, säger makarna.

“Den som har mycket att säga om sig själv har ännu inte sett Gud.” Det är ett av Emil Gustafsons, den kände predikanten och sångförfattaren, mest kända citat. Det är ingen tillfällighet att det är just han som citeras i inledningen av samtalet med Joel och Evelina Magnusson på Tjörn. Precis som Emil Gustafson ägnade sin predikantstjänst och sitt sångförfattande åt att förmedla tröst åt lidande själar, vill Joel och Evelina att deras berättelse ska ge tröst åt någon som går igenom samma sak som de gjort.

– Jag vet att det låter fromt, men så är det; vår berättelse handlar mer om Gud och hans trofasthet och omsorg än om ofrivillig barnlöshet, adoption eller något annat. Det är Gud som leder oss genom lidande och svårigheter för att visa oss vem han är och få oss att förtrösta på honom, säger Joel Magnusson.

I köket hemma i Kållekärr sitter Evelina och Joel med telefonen på högtalarläge framför sig. I bakgrunden hörs emellanåt en liten flicka pocka på uppmärksamhet, men Greta Gris på tv:n tar det mesta av hennes fokus. Den snart tvååriga lilla tjejen är familjehemsplacerad hos Joel och Evelina sedan fyra månaders ålder. Eftersom hon juridiskt sett är dotter till sina biologiska föräldrar får vi inte nämna hennes namn eller låta henne synas på bild utan deras godkännande.

Förutom den lilla flickan har Joel och Evelina ytterligare två barn: Zion, 9 år, biologisk son, och Eden, 5 år, adopterad från Taiwan.

– Hade någon berättat för mig när jag stod i kyrkan och gifte mig med Evelina att vår familj skulle se ut så här vet jag ärligt talat inte hur jag hade reagerat, säger Joel.

– Det är ingenting vi hade kunnat föreställa oss, men när vi ser på vår familj i dag känner vi ingenting annat än tacksamhet. Det här var Guds bästa väg för oss. Det är ingen b-plan över huvud taget, säger han och rösten bryts, av tacksamhetens tårar när han börjar prata om vilken oväntad vändning livet tog. Det märks tydligt hur detta berör deras hjärtan och det är svårt att inte bli påverkad, trots distansen genom telefonen.

De var 25 och 26 år när de gifte sig. Joel kommer från en familj där barnen formligen “ploppat ut”, som han säger. Även för Evelina var det en ickefråga att inte kunna få barn. Barn kom när man önskade, det var i den tron de nygifta makarna levde. De skrattar båda två åt minnet när de satt vid köksbordet i sitt första gemensamma hem i Vällingby, nästan med almanackan uppslagen framför dem, för att se när det skulle passa bäst att “skaffa ett barn”. I dag kan de tycka att de var naiva.

– Man vill planera sitt liv och ha kontroll över det som händer, säger Evelina som berättar att de valde att genomgå en IVF-behandling när det inte fungerade att bli gravida på vanlig väg.

Det blev en slitsam period, både fysiskt och själsligt. Makarna pendlade mellan hopp och förtvivlan, samlivet blev alltmer mekaniskt och förknippat med press. De gemensamma bönerna handlade om att inte fastna i bitterhet och missunnsamhet, ändå var det svårt att inte känna avundsjuka när det tycktes gå lätt för andra. När sonen Zion till slut kom var tacksamheten stor, men kampen om att till varje pris få ett barn, hade tärt på relationen.

– Det var fruktansvärt tuffa år för relationen och min stora sorg är att man har svårt att prata om det här i våra församlingar. Det är skambelagt på något sätt, säger Joel och får medhåll av Evelina:

– Det blir en otrolig press på att prestera, även när lusten inte finns där. Man fokuserar helt på detta och hela ens värld rasar när det inte går. Det är ingen bra grogrund för relationen – den ständiga pressen och besvikelsen, kanske särskilt för mig som kvinna eftersom det ska hända i min kropp.

Även om makarna tidigt hade sagt att man inte skulle hålla på med behandlingar under för lång tid, var det svårt att inte låta den starka barnlängtan ta över. Joel drar sig inte för att använda ordet “avgud” när han beskriver det osunda fokus som han kan se att detta fick i deras liv.

– Det kan bli till en fixering som får en att tro att ingenting annat i livet kan skänka glädje och meningsfullhet, säger han och Evelina fortsätter:

– När vi skulle göra det en andra gång upplevde vi båda två att det blev ett tydligt nej från Gud. Det var som att Gud frågade om vi älskade honom och förtröstade på honom även om vi inte skulle få fler barn.

Dessutom blev Evelina sjuk precis när det var dags för en ny behandling så den fick skjutas fram. Makarna fick ett välbehövligt andrum – en tid som gav nya perspektiv på tillvaron. Det blev inga ytterligare försök att få fler biologiska barn. Även om sorgen stundtals var stor ställde sig Evelina och Joel in på att vara en liten familj, tacksamma över sonen Zion. Mitt i smärtan över att inte kunna ge sitt barn ett syskon, upplevde de även en stark frid. De hade fått lära sig att förtrösta på Gud och släppa kontrollen.

– Jag minns att jag gick en promenad i samband med det, och tårarna strömmade. Men på något underligt vis var det en stor frid inne i hjärtat. Jag tror att det kan samexistera i livet; sorgen och friden, säger Evelina.

Det gick en period på ett par år, där Joel och Evelina landade i att de var och skulle förbli tre i familjen. Men de beskriver att Gud hade andra planer.

– Det var som att Gud öppnade en dörr och i stort sett oberoende av varandra kom tanken på att adoptera ett barn. Det var som att evangeliet blev levandegjort för oss – hur Gud, trots att vi inte gjort oss förtjänta av det, adopterat oss som sina egna barn. Jag vet att det låter fromt, men det var verkligen så. Gud frågade oss om vi kunde ta emot och älska ett barn, som han har älskat oss. Han öppnade vägen, säger Joel.

Eden var ett år gammal när Joel och Evelina mötte henne för första gången, på barnhemmet i Taiwan där hon bodde. Den första tiden kom med stora utmaningar, särskilt för Evelina som hade svårt att helt knyta an till familjens nya medlem. Evelina berättar om hur Joel fick uppmuntra henne, att fortsätta visa kärlek genom praktisk handling, så skulle känslorna komma så småningom.

– Jag hade nog tänkt att känslorna skulle uppstå på en sekund, som det säkert kan vara för vissa, men detta tog lite tid. Jag skuldbelade mig själv och fick dåligt samvete – det var riktigt tufft innan känslorna kom, säger Evelina.

– En av våra tydliga erfarenheter att få barn på olika sätt, är att anknytningen kan ta olika lång tid. Men så kan det vara även när man får ett biologiskt barn, med förlossningsdepressioner till exempel. Det är ofta förknippat med skam, tillägger Joel.

Familjen skulle komma att fortsätta växa med ytterligare en medlem. Zion skulle fylla åtta år och Eden fyra när Joel och Evelina fick en förfrågan om att ta emot en nyfödd flicka. Förfrågan kom via en bekant som är jourfamilj, och även denna gång var makarna samspelta.

– På något sätt hade Gud förberett mig mentalt på att ta emot fler barn. Jag hade en fortsatt barnlängtan och så kom plötsligt den här lilla dockan, berättar Evelina.

– Även om vi var ambivalenta, det är mycket man ska orka med tre barn, upplevde vi att Gud öppnade ännu en dörr åt oss. Han förde oss till detta, säger Evelina som sedan tidigare lider av kronisk smärta i kroppen.

Under fyra månader gick Joel och Evelina den förberedelsekurs som krävs för att man ska få bli familjehemsföräldrar, sedan flyttade familjens minsting in, både i hemmet och i samtligas hjärtan. Nu är hon två år och har en så kallad uppväxtplacering, även om hon juridiskt tillhör sina biologiska föräldrar. Men Joel och Evelina hoppas förstås på att hon ska få stanna hos dem.

– När vi kämpade som mest med att få barn hade vi aldrig kunnat drömma om att vi i dag skulle ha tre barn hos oss. Samtidigt känns det som att Gud hela den här resan har velat lära oss att helt förtrösta på honom. Vi klarar inte detta i egen kraft, det har blivit väldigt tydligt. Vi behöver honom så otroligt mycket, säger Evelina och får medhåll av sin make.

– Vi måste be om hjälp och kraft varje dag, precis som alla föräldrar behöver.

Och så är vi tillbaka vid de inledande orden, om makarnas syfte med att dela sin berättelsen: Inte för att visa på vilka olika sätt man kan få barn på, utan för att peka på Guds storhet och omsorg.

– Detta är som sagt ingen väg vi hade tänkt oss eller ens sökt oss till, men i dag känner vi oss så oerhört tacksamma, säger Joel med tårfylld röst.

– Det är som det står i en av Emil Gustafsons sånger, en sång som gett oss mycket tröst: “Men ett är dock säkert: den väg du mig för, för mig är den bästa ändå.”

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.