Johan ber för världen

Det är inte den bästa dagen

att mötas. Sverige har drabbats av snöoväder och alla flyg till och från Arlanda är försenade eller har ställts in. Därmed har också Johan Staël von Holstein fått sin tid flera timmar förskjuten sedan han landade från Singapore där han bor med familjen. Och vår samtalstid krympte.

Iqube, företaget som är hans skapelse, har kontor i gamla spårvägshallarna på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm. Jag ser honom direkt när jag kommer in i det jättelika kontorslandsskapet. Han står lugn och avslappnad mot den röda tegelväggen. Som jag förstår handlar det inte om en fika med medarbetarna utan om ett arbetsmöte. En assistent håller rätt på tiden åt honom. När det är min tur, kommer han emot mig med ett varmt leende, hälsar, slår sig ned i fåtöljen mitt emot och säger att eftersom vi nu har hälften så mycket tid får vi vara dubbelt så effektiva.

Jag har läst hans krönikor och ryst lite över att han verkar vara så självsäker och hård mot andra. Provocerar och ryter till. Alltså börjar jag med att undra om han är så där tuff som han framstår.

- Ja, det är jag, svarar han med ett skratt.

Och så hård som i dina krönikor?

- Tycker du att jag är hård?

Han verkar uppriktigt förvånad.

- Det konstiga är att när jag läser mina egna texter så tycker jag att jag visar stor respekt för människor med olika problem, alla som är utkörda och hårt trängda. Jag ser mig som motiverande och inspirerande för att jag tror på människans inre kraft och förmåga.

Men är det några han föraktar är det de lata och han hatar självömkan och offermentalitet. Och han skyller på socialdemokratin.

- Jag tycker att de har fördummat människor eftersom de anser att människor inte kan någonting själva.

Du har sagt att du tycker folk borde arbeta tolv timmar om dygnet och även på helgen?

- När man är ung och innan man har skaffat barn så ska man verkligen jobba. Livet förändras när man har familj, man prioriterar annorlunda. Nu vill jag egentligen vara hemma hos mina barn.

För livet har olika faser, säger Johan, och då ska man göra olika saker.

Han har nog både en mjuk och en hård sida, lägger han till. Den hårda utvecklade han redan som barn. Han kände sig mobbad under hela sin skoltid. Barnen klarade han i regel av genom att vara tuff. Det var värre med lärarna. De lät honom ständigt förstå att han inte kunde något och att det inte skulle bli något av honom. Det berodde nog på att han tänkte annorlunda. Han förstod inte alltid frågorna och tolkade dem ofta på annat sätt än de flesta. Diagnosen fanns inte på den tiden men senare har Johan insett att han har ADHD, vilket förklarar en del av hans enorma aptit på aktivitet.

- Ja, jag har bara

två knappar, på eller av. Dessutom är jag ordblind så jag fick nedsatt betyg i alla språk. Det orättvisa var att jag alltid fick sämre betyg än jag förtjänade även i övriga ämnen så till slut blev det meningslöst att plugga.

Så det kanske inte är så underligt om han drivs av en stor portion revanschlust. Han skulle minsann visa dem. Efter att ha varit reseledare i flera år tjatade han in sig på universitetet och lyckades ta sin civilekonomexamen.

När jag hör hans berättelse och ser hans engagemang, undrar jag om han har ett medfött självförtroende.

- Nej, nej, nej, svarar han med bestämd ton. Mitt självförtroende var uruselt fram till 1993.

Då hade han jobbat för finansmannen Jan Stenbeck i ett år och varit med om en del framgångar.

- Stenbeck var den förste som gav mig självförtroende. Han sporrade, engagerade och motiverade. Tiden hos honom förändrade mitt liv.

Ingen hade tidigare talat om för Johan att han var bra.

- Utom mamma förstås.

- Och det räknas inte, säger vi i munnen på varandra, för vi tänker samma tanke att det är mammors jobb att uppmuntra.

Vad är det nu för tiden som kan rucka självförtroendet?

- Ååh, säger han långsamt med en grimas av smärta. Varje dag är det något som gör mig osäker. Men som entreprenör måste man tro blint på det man gör även om andra säger emot.

Han känner till sina brister och jobbar med sig själv.

Vi återkommer

till den individuella drivkraften hos varje människa och för Johan Staël von Holstein har nog kärleken till familjen tagit över efter revanschlusten. Är det något han tror på så är det en sammanhållen familj.

- Jag tror på kärnfamiljen. Jag tror att man ska hålla ihop. Det värsta öde som skulle kunna drabba mig är att min fru skulle gå ifrån mig. Jag tror stenhårt på att vi ska hålla ihop.

För det är han beredd att offra vad som helst, även sitt företag om det skulle behövas. Och utanför företaget är han hur kompromissvillig som helst.

- När jag kommer innanför dörren hemma bestämmer min fru. Inte så att hon skickar runt mig, men då är jag anpassningsbar. Då kan jag äta korv och potatismos, eller tryffel. Jag kan klä mig i jeans och tröja, eller kostym. Jag är öppen, äventyrslysten och kan trivas på lyxhotell eller bo i hydda.

Familjen betyder mer

än att bygga bolag och tjäna pengar, men samtidigt hör det ihop.

- Jag vill skapa en finansiell trygghet så att mina barn inte riskerar att få det dåligt. Det är min skyldighet att säkerställa deras framtid.

Jag undrar hur mycket man måste spara för att klara det.

- Mycket mer än de allra flesta svenskar tror. Jag vill inte att staten ska ta ansvar vare sig för mig eller min familj, säger han, stolt över att inte ha behövt anlita försäkringskassan sedan 1987.

Johan tror inte bara på familjen och sin egen förmåga. Han tror på Gud också. Men han har inget särskilt förhållande till Jesus och går inte ofta till kyrkan.

- Jag ser mig som religiös och talar gärna med teologer, och även människor från andra religioner, om Gud, om djup och mening, om tro och om gott och ont.

Johan har ambitionen att vara en god människa, och han ber till Gud. Varje dag. Inte bara när det är panik.

- Nej, jag får så dåligt samvete om jag bara ber när det går dåligt. Och jag ber aldrig för mig själv men för min fru och mina barn. Jag kan också be för sådant som världsfreden och för fattiga och sjuka.

I dessa dagar

har han säkert anledning att be för världsfinanserna. Det finns mycket att oroa sig för när vi befinner oss mitt i en finanskris.

- Det är klart att den gör mig orolig, den borde oroa alla. Samtidigt är det viktigt att inte vara alltför negativ för den här situationen handlar också mycket om psykologi. Oro spär på krisen. Men jag tänker mycket på hur världen ska bli och hur det ska gå för mina barn.

Genom att kämpa vill han lära dem att också kämpa och göra sitt bästa, vad de än väljer för bana. Och så vill han lära dem respekt - för pengar och för sina medmänniskor.

Överhuvudtaget är respekt och ansvar två ord som återkommer i vårt samtal. Respekt för sig själv och för andra. Och ansvar för sina handlingar och för sin familj.

När han själv var barn

drömde han om att bli diplomat eftersom han gillade det internationella livet. Han bodde bland invandrare i Spanien och gick på internationell skola, vilket la grunden till de fem språk han behärskar i dag.

- Men jag är ju totalt odiplomatisk så det var nog tur att jag inte blev diplomat.

När det är dags för mig att gå, säger han en gång till:

- Jag tycker det är synd att du tyckte att jag var så hård.

På väg hemåt i snöslasket tänker jag att han är nog som de flesta människor, en man som inte bara har en sida utan flera. Det som är skillnaden med Johan Staël von Holstein är bara det att han är så mycket av allting. Och det provocerar.