Livsstil
Jonas tar revansch på livet och sin dyslexi
Dyslexi. Hade det ordet funnits när Jonas Lindkvist var barn hade det nästan stått stämplat i hans panna. Då hette det något annat. ”Inte skolmogen” sa man i stället. Eller ”stökig”. Själv säger han: – Jag blev klassad som idiot och livet var ett helvete. I dag är han på gång att ta revansch.
Trots att Jonas Lindkvist bott i Blekinge i 20 år sitter det östgötska idiomet kvar. Utan sentimentalitet berättar han om de 42 år han levt, år som kunde ha varit bättre. Men som har blivit bättre.Det var 1970-tal och man hade inte ännu insett vad problemen satt i när ett barn hade koncentrationssvårigheter eller hade svårt att lära sig läsa. Så kallade bokstavsdiagnoser och beteckningar på läs- och skrivsvårigheter, som är vanliga idag, hade man knappt hört talas om.Lärarna som Jonas hade under sina skolår var därför inte särskilt förstående för Jonas problem. Några lärare försökte hjälpa honom, men de hade inga resurser till sitt förfogande.Oförstådd även på jobbetDet blev specialklass för Jonas tillsammans med andra ”stökiga” elever. Han fick till och med gå om första klass eftersom han inte ansågs skolmogen.Trots att livet i skolan var som en lång uppförsbacke gav han inte upp. Han tog sig igenom skolan och gick ut med 1,8 i snittbetyg.Efter skolan började han jobba på ett metallgjuteri, men fick snart problem med ryggen, tre stora diskbråck, som tvingade fram en operation.Inte heller på jobbet blev han förstådd, utan ansågs allmänt som mindervärdig. Så minns han i alla fall de första åren i arbetslivet.Träffade sin fruJonas jobbade fram till 1984 då han hoppade av och sökte till Svenska kyrkans folkhögskola i Blekingska Jämshög. Där träffade han för övrigt sin hustru. Målet med studierna var att bli församlingspedagog.– Men kärleken ville annat, säger han och skrattar.Efter tre år hade han i alla fall läst in gymnasiekompetensen.– Folkhögskolan var lättare att klara av eftersom jag fick redovisa muntligt istället för skriftligt.Studierna följdes av utbildning och jobb som möbelsnickare i Tingsryd, men återigen gjorde den onda ryggen sig påmind. Han var ofta sjukskriven. Till slut fick han ge upp också den fortsatta karriären inom möbelbranschen.Men som så ofta förr, just när det såg som mest hopplöst ut, vändes bladet och Jonas kunde skymta en ny, lyckligare tillvaro. Genom ett samarbete mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kom han i kontakt med projektet FAROS, som erbjöd en dyslexiutredning för att få till stånd en klassificering.– Man måste nämligen ha intyg för allt i det här samhället, säger Jonas och suckar.DatorhjälpHan hamnade i Ronneby, hos det som tidigare hette AMI (Arbetsmarknadsinstitutet) och IRIS HADAR (en organisation för synskadade och handikappade) som hjälpte till att utreda vilka hjälpmedel som finns tillgängliga.Eftersom vi lever i datoråldern var det inte särskilt förvånande att det var en dator som blev nyckeln som kunde låsa upp dörren till en värld han tidigare bara kunnat ana med stora svårigheter: böckernas.– Med datorns hjälp kunde jag scanna in böckerna och sedan få dem upplästa. Hastigheten kunde jag reglera själv. Datorn blev min ledsagare som hjälpte mig att utvecklas och bli en bättre läsare.Precis som barn som lär sig gå, kom också den dag då Jonas skulle ta första steget ut i det okända och börja läsa med sina egna ögon, utan datorstöd.Den första bok han läste utan hjälp av datorn var Tomas Sjödins ”Reservkraft”.– Det tog mig en månad, säger han och låter glad.När han tagit sig igenom ”Reservkraft” fick han blodad tand och läste alla Sjödins böcker han fick tag i på mindre än ett år.Vill bli prästDetta ska ses i ljuset av att det kunde ta honom fyra år att ta sig igenom en bok innan han fick datorhjälpen.Väl inne i böckernas värld ville han fortsätta studera. Han hade tidigare gått Kyrkans grundkurs och siktade och kom in på Teologen i Uppsala där han ska läsa in 20 poäng på distans.Nu har han ofta två-tre böcker på gång samtidigt och skriver även små predikningar, för det är präst han vill bli. Vem vet, kanske han själv ger ut en bok en dag, tänker jag.
