Josefin, 42, går mot normen i Uganda

Josefin Brandström hade aldrig satt sin fot på den afrikanska kontinenten när hon reste till Uganda som missionär. Dagen skrev om hennes planer inför avfärden. Nu har hennes vän Anna Lundqvist besökt henne och bjuder på en rapport om arbetet på plats.

UGANDA. Under pandemin flyttade min vän Josefin Brandström till Uganda i centrala Afrika, en kontinent hon aldrig tidigare besökt. Att på så många sätt placera sig i en kontext där hon inte tillhör normen är för mig väldigt modigt; att vara ensamstående kvinna utan barn, i en kultur där det mer eller mindre är en självklarhet med äktenskap och barn. Att arbeta inom ledarskap i flygbranschen och i ett samhälle där kvinnligt ledarskap fortfarande är i minoritet, och att dessutom samtidigt börja ett helt nytt arbete inom en helt ny bransch – ja det är stort.

När Josefin berättade att hon skulle säga upp sig som arkitekt, hyra ut sin lägenhet och flytta till Uganda så strålade hennes ögon av glädje. Lika mycket som hon visste vad hon skulle göra, lika lite visste hon vad det innebar.

Som barn hörde Josefin talas om den kristna missionsorganisationen Mission Aviation Fellowship (MAF), som använder flygplan för att nå ut till människor. Piloter och personal flyger ut hjälparbetare, läkare, pastorer, utbildningsmaterial och mediciner till isolerade områden. Under våren reste jag till Uganda för att se och uppleva delar av Josefins vardag.

En av resans höjdpunkter var att följa med till Kajjansi, MAF:s flygplats och hemmabas i Uganda. Några av destinationerna var Gulu, Moyo och Arua, där passagerare plockades upp och släpptes av längs den norra rutten mot gränsen till både Sydsudan och östra DR Kongo.

Varje dag serverades lunch i ”the shack” (skjulet) och den bestod av lokal traditionell mat i form av posho (majsgröt), ris, och matooke (matbanan) toppat med böngryta.

– Jag är glad att jag inte är här som 20-åring, säger Josefin och syftade på att hon förhoppningsvis är lite mer ödmjuk nu, som 42-åring. Hon kan distansera sig mer och behöver acceptera att världen är annorlunda och att vi alla har olika förutsättningar i livet.

Jag hör dessa ord och vet att detta är en av anledningarna till att Josefin varje dag, ofta som den enda internationella kollegan, väljer att äta lokal mat tillsammans med de nationella medarbetarna, i stället för att äta mer västerländsk mat inne på kontoret.

När jag skriver detta har Josefin flyttat vidare med MAF till Liberia där hon ska fortsätta sitt uppdrag. Hon berättade om hennes sista dag, då det bjöds på tårta, lika vacker som en bröllopstårta, med texten ”See you later Josefin”.

– Det är gulligt att få känna sig saknad. Jag har varit en bra vän, men kanske inte en lika bra manager. Jag behöver bli bättre på att delegera, säger hon.

Josefin hoppas att hon snart kan ”åka hem till Uganda”, och tillägger med ett skratt att bara säga den meningen gör henne varm i hjärtat. Uganda känns för henne som hemma.