Kärlek till nära vännen

Kanske har du hört berättelsen om dalkarlen som skulle köpa en jordglob? Antagligen ville han få litet bättre koll på hur världen såg ut, kanske vidga sitt perspektiv en smula. Men när han fick se de jordglober som fanns i butiken blev han tveksam. Alla dessa kontinenter, världshav, bergsmassiv, länder och städer - det blev helt enkelt för mycket. Så han undrade om det inte fanns en liten "kula" - över bara Dalarna.

Den historien kom jag att tänka på i samband med Alla hjärtans dag. Även om den är ett kommersiellt påfund, så är tanken god: Att alla ska bli påminda om att de finns i någons hjärta och att ingen ska bli bortglömd. Tyvärr har den förhoppningen ofta kommit på skam. I vissa skolor har man till och med känt sig tvungen att förbjuda firandet eftersom populära elever får många rosor och andra inte en enda. Så i stället för att en dag per år få lite extra uppmärksamhet blev det tvärtom - några kände sig påtagligt bortglömda.

Mot den bakgrunden kom jag att tänka på den lilla "jordgloben" över Dalarna. Jag tror nämligen att vi alla behöver ha en "kula" över vårt liv som är mindre än över hela världen. Både för vår egen skull och för att så få som möjligt ska bli bortglömda. När vi siktar på att alla ska få plats i vårt liv tror jag helt enkelt att vi siktar för högt, i varje fall om kärleken ska handla om något mera än en teori om allas lika värde.

På vår egen lilla världskarta kan vi skriva in namnen på dem som är viktigast för oss och - inte minst - på dem vi själva är viktiga och nödvändiga för. Avsikten är inte att glömma alla de andra eller att isolera oss på en egen planet utan att påminna oss om att kärleken till alla inte på ett trovärdigt sätt kan förverkligas på bekostnad av dem som står oss närmast. En vanlig anledning till att människor blir bortglömda är tyvärr att någon som faktiskt är deras anhörig har glömt eller försummat dem.

Många kan vittna om hur det är att växa upp och leva med anhöriga som blivit offentligt prisade för stora filantropiska insatser för alla andra, samtidigt som de uppenbart försummat sina egna barn, syskon och föräldrar. Det är sorgligt men sant att även den kristna församlingen och missionen, verksamheter som ju är till för många andras väl och ve, ibland har prioriterats på bekostnad av de närmaste.

Alla hamnar vi förstås i svåra valsituationer ibland. Från den tid jag själv lämnade barn på dagis minns jag en mamma som i förskolans farstu förklarade för sitt gråtande barn att hon måste ge sig iväg till jobbet nu, "annars skulle barnen bli ledsna". Det vill säga barnen i den skola där hon själv jobbade. Det är mycket begärt av en treåring att fatta det resonemanget!

Inget medverkar lika mycket till den grundläggande tilliten i livet som att man - åtminstone under de tidigaste åren i livet - får känna att man är den viktigaste personen på hela jorden för en annan människa. Om man vet att man är inskriven i en annans hjärta, att man finns inritad som en fast punkt på en annans världskarta, skapar det en grundläggande trygghet inom en. Med den som utgångspunkt kan man sedan vidga sin värld och älska andra - som man lärt sig älska sig själv.

Redan på Nya testamentets tid verkar det ha funnits andliga entusiaster som glömde bort sina närmaste för den stora "saken". Aposteln Paulus skriver till exempel i sitt brev till Timoteos (1 Tim 5:8): "? om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott."

Detta är allvarsord som påminner om att prioriteringen av dem som står oss närmast inte behöver vara uttryck för en självisk grupp-egoism. Den är i stället till för att skapa ett tryggt sammanhang, utifrån vilket man sedan kan - och vågar - vidga sin värld och tjäna allt flera.

I vår tid forsar massor av information om andras liv in i våra hjärnor och hjärtan. Det kan vidga vår värld, men kan också få negativa konsekvenser. Engagemang för lidande massor långt borta som vi möter i tidningar och på tv är naturligtvis något gott, men får inte ersätta praktisk omsorg om dem som finns i vår närhet. Att hålla reda på många vänner på Facebook har för en del faktiskt blivit en syssla som uppehåller dem så intensivt att de glömmer sina närmaste. Tillgången till det snabba informationsflödet, till exempel med hjälp av "paddan", IPad, som var årets julklapp för ett par månader sedan, fascinerar oss, men mängden av information kan också leda till att vi stänger av känslomässigt och hamnar i ytligt observerande. Att vara informerad och att vara personligt engagerad är verkligen inte samma sak. De skulle inte behöva vara varandras motsatser, men tyvärr blir de ofta det. Tvärt emot föreställningen att vi i vår tid är öppna för hela världen riskerar vi att bli så självcentrerade att det inte ryms något mera på vår världskarta än vi själva och vårt eget välbefinnande.

Det är viktigt att hitta en verklighet mellan allt och inget. Talesättet "ingen nämnd och ingen glömd", som vi ibland använder när vi inte vill riskera att glömma någon i ett tacktal, tror jag kan missbrukas så att det innebär: "ingen nämnd och alla glömda - utom jag själv!" Men lika sant som att ingen kan vara allt för alla är det att alla kan vara något för någon. Därför tror jag det vore en nyttig övning att göra en egen jordglob och skriva in namnen på en begränsad krets av människor som ofrånkomligen tillhör vår värld.

Vi kanske blir överraskade över att de är så många - och påminns om personer vi inte hört av oss till på länge. I varje fall om vi inte bara skrivit upp namnen på dem vi gillar utan också på sådana som vi tycker är jobbiga. Om man alltför ofta "glömmer" dem man har svårt för kan det vara tecken på en livsstil där det inte finns några försakelser för andra människors skull. Men vad är det i så fall för kärlek och vänskap vi bekänner oss till om den inte - åtminstone i några relationer - gäller i både nöd och lust?

På den egna lilla kulan finns förhoppningsvis också några vänner, i så fall något att vara särskilt tacksam för och rädd om. Vänskap - till skillnad från kärlek - förutsätter ju ömsesidighet. Men den behöver näring i form av intresse, omsorg - och tid. Någonstans läste jag att man i en undersökning kommit fram till att människor under sin livstid i genomsnitt inte har mer än ett tiotal nära vänner, medan det naturligtvis är möjligt att ha många flera ytliga bekantskaper. Ja, hur många verkliga vänner kan du själv räkna samman?

I Alla-hjärtans-tider vill jag nu utmana dig att göra en egen liten kula. Tänk igenom vilka nära relationer du faktiskt har och vilka löften och överenskommelser du redan lever med. Innan du ger några nya löften, så håll de gamla! Och innan du ger dig ut i den stora vida världen, där det finns miljoner anonyma människor, så se till att du inte tappar ditt fotfäste i en liten mindre värld där ni känner varandra vid namn. Det är förmodligen i ett sådant sammanhang du bäst kan hämta kraft för ditt liv.

Glöm inte att du själv är en viktig person i ett livgivande sammanhang för några andra människor. Kanske skulle det kunna rymmas några till?