Krönikor
Kastskovelns evangelium
Rensningen skär genom alla och allt – också mitt eget liv.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Johannes Döparen, en av kyrkoårets förgrundsgestalter under advent, följer oss in i det nya året. Den första söndagen efter trettondagen handlar texterna om Jesu dop och det är dopförrättaren Johannes som talar till oss i evangelietexten. Vad är det han säger om Jesus?
Döparen talar om en kastskovel i Jesu hand, den som används för att rensa agnarna från vetet sedan säden tröskats. Detta drabbar mig mer som ett löfte än ett hot! När jag skriver finns ännu nyårskänslan kvar. Möjligheten till en nystart, även om det egentligen bara handlar om almanackan. Nyår ger ändå tillfälle till bokslut och en justering av kompassen för vidare färd.
Ett skit-år hörde jag någon kalla år 2015 och han syftade på världen i stort. En kastskovel känns då både befriande och nödvändigt, särskilt om han håller i skaftet som inte kom för att döma världen, utan för att världen skulle bli räddad genom honom.
Jag tänker inte längre att vetet är somliga människor och att agnarna är andra människor. Rensningen skär genom alla och allt – också mitt eget liv. Småaktighet, liknöjdhet och billiga vinster på andras bekostnad får gärna falla till marken om bara något näringsrikt och livgivande blir kvar.
Söndagens evangelietext beskriver dopscenen vid Jordan. Det står att allt folket lät döpa sig och Jesus också. Det finns en del goda också i den kristna traditionen. Allt det som burit människor genom århundraden och som kan bli vårt. För första gången, eller på nytt.
Det är inte säkert att vi måste hitta på något alldeles eget och annorlunda, inte ens när vi skriver år 2016. Jesus från Nasaret som sägs göra allting nytt, stod och bad efter dopet. Det var då himlen öppnade sig över Jordan och kärleksorden från den högste fick en djupt personlig adress: Du är min älskade son.
På nyårsdagen satt jag på en vårdcentral tillsammans med många andra. En tv stod på i väntrummet och visade traditionsenligt backhoppning från Garmish Partenkirchen. Mer än en i väntrummet kommenterade att det inte fanns ett snökorn, förutom den konstgjorda i backen.
Vi inser nog nu att vi inte så länge till kan lösa klimatkrisen med konstgjorda medel. Det känns alltmer nödvändigt med en kastskovel när det gäller vårt förvaltarskap av skapelsen, i stort och smått. Minst lika mycket behöver vi, för att citera Johannes Döparen, ett dop i ande och eld.
Måtte inte 2016 bli ett skit-år för världen. Än kan himlen öppna sig när vanliga människor står och ber och ett evigt kärleksord från den högste som böjt sig ner, får personlig adress. Det är min nyårsönskan – att bönen blir kallelse och livsmening för många. Att sanna profeter blir sända och hörda.
Liselotte J Andersson är resande förkunnare och själavårdare och skriver helgkrönikor på Dagen.
