Kent Revedal efter mc-kraschen: ”Mörkret kändes enormt”

Observera att den här artikeln publicerades 2011.

Vännerna kom till sjukhuset för att försöka trösta en människa som låg som ett kolli med söndertrasad ryggrad och förstörd framtid. Det blev ombytta roller.

Snart var sjukhussängen förvandlad till en predikstol. Från den kom en matt, men fast röst som talade om hopp, glädje och förtröstan:

"Tänk ändå, kära kamrater, vilken tur jag hade! Tänk att Gud var med mig även i olyckan."

Tur?!

Att plötsligt se en stor bil göra en förbjuden u-sväng mitt framför sin motorcykel? Vakna upp med en känsla av att någon har skjutit av din ryggrad med ett gevär? Uppleva en smärta som är så stark att du svimmar med jämna mellanrum? Slutligen komma till sans och inse att dina ben är två klumpar utan känsel?

Men före detta pastor Kent Revedal (ja, han förstod snabbt att han nu riskerade att vara en "före detta" på många plan) vägrade förbanna sitt öde. Med mera förvåning än sorg konstaterade han att hade varit med ena mc-hjulet nere i dödsskuggans dal och vänt. Ryggen var bruten, men gudstron intakt.

- Direkt efter operationen kändes mörkret enormt. Jag insåg att hösten, att hela livet, inte skulle bli som jag hade planerat. Men mitt i ångesten fanns också något som bar och tröstade. Jag förstod att det var Gud.

Jodå, han grät i smyg ibland. Men mest av rörelse.

- Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig det stöd jag och min familj fick från olika människor. Det bakades bröd, lagades mat, skrevs brev och brändes cd-skivor. En dag anlände en jättebukett från fyra motorcykelklubbar. Det var viktigt för mig.

När hustrun Karin fick beskedet att maken "slagit sig lite i ryggen", som polisen försiktigt uttryckte det, ville man också veta vart man skulle frakta hans kraschade Triumph Speedmaster. "Släng den i Mälaren!" var hennes spontana tanke. Men redan nästa dag, när Kent började glida ur morfindimmorna, insåg hon att det inte var riktigt så lätt.

- Det första jag frågade Karin var: "Är mc-västen oskadd?" Jag bad henne ta med två saker till sjukhuset. Dels ett foto på familjen, dels ett på mina vänner i mc-klubben Christian Crusaders. Skulle jag orka kämpa mig tillbaka till livet, så var det tack vare dem. I fyra år har jag varit medlem och aldrig har jag mött människor med samma utstrålning av kärlek, tolerans och vilja att vara till för andra.

Ty bönpallen hade varit ockuperad länge, om man säger så. Ända sedan Kent Revedal som 15-åring körde hem med sin trimmade moped från en kristen konsert i västgötska Blidsberg, har han känt närvaron av en osynlig passagerare.

- Jag hade ingen kristen uppväxt alls. När prästen gav mig konfirmationsbibeln, sa jag: "Sorry, den kommer att ruttna i bokhyllan." Men den här kvällen förändrades något. Jag hade druckit litegrann och flirtade vilt med en snygg skolkamrat. Jag hade ingen aning om att hon var kristen. Vi kom att prata tro halva kvällen. När jag for hem bad jag mitt i en kurva: "Gud, om du verkligen finns, så visa mig det."

I pojkrummet plockade han fram sin ratade bibel. Bläddrade fram till Matteusevangeliet.

- Det var som att läsa ett kärleksbrev, riktat direkt till mig själv.

Sedan fanns det liksom ingen återvändo. De följande åren blev en modern "Kristens resa": Dop i pingstkyrkan, Team med Uppdrag, missionsskola och slutligen tjänst som pastor i Korskyrkan i Stockholm.

Under färden hade han hunnit skaffa sig fru, två döttrar samt ett antal olika motorcyklar. I småländska Aneby talar man fortfarande om "Kents olivgröna Honda", som tog den unge evangelisten likt en bensindoftande Jehu mellan olika kyrkor och kärlekssemestrar längs Västkusten.

- Hjulafton varje dag, ler han snett och baxar sig två decennier senare mödosamt upp i soffan hemma i radhuset på Ekerö.

Olyckan skedde den 3 september förra året. Ett drygt halvår senare har han lärt sig kravla i och ur sin nya tvåhjuling - en blänkande rullstol. Men aldrig mera skogspromenad med ungarna. Aldrig mera badminton. Alltid leva med en skräck att göra i byxorna, utan förvarning.

Och ändå ...

Sällan möter man en människa lika uppfylld av glädje och framtidstro. Längs ryggraden löper ett 30 centimeter långt ärr som borde vara ett tragikens kainsmärke, men i stället har blivit ett vittnesbörd om kärlekens kraft.

För de tröstande orden från sjukhussängen var bara början. Tre månader senare predikade Kent Revedal i en fullsatt Korskyrka på temat: "Vad väljer du - att förbanna mörkret eller att tända ett ljus?" Lite senare vigde han en bikerkollega som just fått veta att han hade en hjärntumör och hjälpte honom att be, kanske för första gången i sitt liv.

- Jag valde tidigt att se min egen fysiska rehabilitering som möjlighet att hjälpa andra att rehabiliteras andligen. I stället för att sitta och älta "Tänk om ...?" i evighet.

Sörjer du aldrig det som har hänt?

- När jag förstod att jag aldrig mer skulle kunna pinka utan att köra in ett 40 centimeter långt rör i skrevet, då grät jag. Att förlora kroppsfunktioner är ett slags sorgearbete. Givetvis har jag också perioder när jag blir ledsen. Men mitt grundhumör är glatt. Jag försöker tänka att man inte ska ta sig själv på för stort allvar.

Är du inte bitter på bilisten som orsakade olyckan?

- Nej, faktiskt inte. Det var en otroligt korkad manöver. Men vi lever i en värld som inte är perfekt. Folk skadas och dör i trafiken varje dag. Gud har aldrig lovat att vi ska klara oss helskinnade undan allt ont i livet. Att vara troende är ingen försäkring. Att hävda att Gud alltid är skyldig att ingripa är magi, inte kristen tro.

Så Gud gör ingen nytta i trafiken?

- Jag kan tänka mig att han ibland har motat bort en älg som var på väg ut i min väg. Och jag tror det finns tillfällen när han griper in och räddar människor.

Även icke troende?

- Ja, utan tvekan. Men det viktigaste är vetskapen att han inte övergav mig. Känslan av Guds närvaro under de första veckorna i sjuksängen var enorm. Jag kände mig omsluten, som om jag låg i ett varmt bad. Jag insåg att vår relation var densamma, att hans kärlek fanns kvar.

Utan din gudstro hade du inte orkat komma tillbaka?

- Det vore fel att hävda. Orkar gör ju bevisligen även folk som inte tror. Men allt stöd och alla förböner hjälpte mig enormt. Att mitt i sjuksängen dessutom få dela med mig av min tro gav en mening åt alltsammans. Att min egen fysiska upprättelse kunde bli ett vittnesbörd för andra.

Men om du aldrig blir helt frisk, då?

- Det blir jag inte heller, enligt läkarna. Alltför många nervbanor är avslitna. Men Gud kanske har andra planer, vem vet?

Du tror på ett helande?

- Det går inte en dag utan att jag ber Gud om det. På vilket sätt är däremot hans sak. Jag förbereder mig mentalt på att aldrig bli riktigt frisk. Men jag svettas och tränar för att ändå bli det. Kommer jag aldrig mer att kunna gå, så är det inget tragiskt i det. Det skulle ju innebära att mitt liv vore utan värde redan i dag. Och det är det inte.

Hur har din familj tagit olyckan?

- Mina döttrar har handskats med det på helt olika sätt. Den yngsta ville direkt testa rullstolen och alla nya hjälpmedel. Den äldre pratar mycket med sina kompisar. För min fru har det varit jobbigt praktiskt, förstås. Samtidigt har vi fått mycket mer tid ihop.

Sexlivet?

- Numera finns det hjälpmedel som gör att det funkar för 97-98 procent av alla ryggskadade män. Det sägs också att vi ofta blir mer omtänksamma i sängen ...

Vad kan du mera?

- Det mesta utom att gå och stå. Jag kör redan bil med specialreglage, har börjat jobba så smått i firman och tänker gå en kurs i kajakpaddling med frun. Jag som vid 41-års ålder knappt hade tränat en sekund i mitt liv, har nu gått ner 15 kilo. Det är tack vare olyckan.

Men aldrig mera motorcykel?

- Jodå, jag köper en nästa år. Med tre hjul. Jag brinner av längtan efter att få sätta på mig Crusadervästen igen. Min Gud är en livsbejakande Gud. Jag tror att han gillar saker som gör mig glad.

Och även "den osynlige passageraren" kanske ska ha något att göra sedan Triumphen kraschade?

Fakta: Kent Magnus Revedal