Livsstil

Kerstin visar dem vägen in i svenska samhället

Nu är det dags att utse Årets förebild 2015. Fyra personer är nominerade och presenteras i en serie­ artiklar. Nytt för i år är att du kan börja rösta redan i dag på Dagen­.se. ­Det är du som läsare och en jury som bestämmer vem som ska få 10 000 kronor till sitt arbete. I dag möter vi Kerstin Carlsson.

Mariam Muhammed från Somalia får lära sig vad ”stickor” heter på svenska, och dessutom öva på färgerna när hon ska välja garn. Kerstin Carlsson instruerar henne.
Mariam Muhammed från Somalia får lära sig vad ”stickor” heter på svenska, och dessutom öva på färgerna när hon ska välja garn. Kerstin Carlsson instruerar henne.
Publisert Sist oppdatert

MALMÖ. Kerstin Carlsson driver ett språkstickkafé. Hon lär invandrarkvinnor att prata svenska, samtidigt som de stickar barnkläder till Panzisjukhuset i Kongo.

– För det mesta går det bra att förstå varandra. Skrattet är i alla fall internationellt, säger hon.

Den stundtals upphetsade stämning som just nu råder, kring de flyktingar som varje vecka anländer till Malmö, är helt frånvarande i de lokaler där Kerstin Carlsson och ett 20-tal andra kvinnor stickar och pratar tillsammans en måndagskväll i november.

Vi befinner oss i Kroksbäck, ett av miljonprogramsområdena med sociala problem vid sidan av det mer kända Rosengård. Här på Krokbäcksskolan driver Hyllie Parkkyrkan en del av sin folkhögskola med plats för 400 SFI-elever som försöker lära sig svenska. De som kommer hit har redan bott i Sverige en period­, ibland flera år.

Kerstin Carlsson är pensionär, tidigare förskolelärare, och medlem i Hyllie Parkkyrkan. Varannan måndagseftermiddag arrangerar hon och några vänner från kyrkan ett språkstickkafé i skolans lokaler, helt på ideell basis, och utanför lektionstid.

Kerstin Carlsson sätter sig bredvid Mariam Muhammed från Somalia, sexbarnsmamma, som vill lära sig sticka. Ur en stor låda med garner plockar hon upp nystan.

– Vilken färg vill du ha? Grå? Lila? Rosa? frågar hon.

Kerstin rabblar kulörerna så att Mariam ska höra dem tydligt. Och så visar hon hur det går till att hålla stickorna, och trä på maskorna. En enkel så kallad halvvante ska bli resultatet så småningom, är det meningen.

Kerstin byter också några ord med Fatema Nazri från Afghanistan­, som har bott sex år i Sverige, och nu stickar en halsduk. Stickning är en del av kulturen också i Afghanistan så Fatema behöver ingen nybörjarundervisning. Däremot är det inte helt enkelt med svenska språket.

Kerstin Carlsson har rötterna i Alingsås, men har bott i Malmö sedan hon var fem år. Nu möter hon kvinnor med en helt annan kulturell bakgrund. Just den här dagen är de från Irak, Jemen, Pakistan, Nigeria, Kina och Marocko. Flera av dem har de traditionella muslimska dräkterna på sig, med täckt huvud. Men detta bekymrar inte Kerstin på något sätt.

– Kvinnorna lär mig livsglädje. Våra liv är ändå ganska lika med bekymmer och glädje för barnen och så vidare. Jag är kanske den som blir gladast av den här gemenskapen, säger hon.

Kerstin Carlsson berättar att hon ständigt stickar därhemma framför tv:n, men det går inte att sticka till barn och barnbarn hela tiden. Då har hon i stället – som så många andra – försökt att också hjälpa barn i fattiga länder som behöver varma mössor, vantar, tröjor och filtar. Hon radar upp det ena färggranna plagget efter det andra på bordet framför oss.

Redan som förskolelärare och dagmamma hade Kerstin många kontakter med invandrarfamiljer. Än i dag fungerar hon som extramamma för ett par av dem som då kom med sina barn.

– I ett nytt land saknar många den äldre generationen, konstaterar hon.

Den situation vi ser i samhället i dag, med människor som behöver husrum för natten, mat att äta, och gemenskap, känner Kerstin Carlsson igen från när hennes familj flyttade till Malmö i början av 1950-talet, säger hon. Familjen fick en lägenhet i Ebenezerkyrkan, där hennes pappa fungerade som vaktmästare vid sidan av att han var urmakare. Och dit kom tiggare och knackade på. De fick kläder och komma in på ett mål mat, och ibland titta en stund på familjens­ tv.

– Då var det svenskar, så kallade lodisar och luffare. Vi hade inget överflöd, men vi blev välsignade av att ge.

Birgitta Rasmusson är pastor i Hyllie Parkkyrkan, och en annan av de engagerade i språkstickgruppen. Hon jobbar tillsammans med Kerstin Carlsson i församlingens diakoniråd och berättar att Kerstin också är engagerad i dagledigträffarna i kyrkan. Bland annat.

– Kerstin har ett varmt hjärta och visar stor omsorg om andra, säger Birgitta.

Vid fikabordet berättar småbarnsmammorna Amal Abdu från Jemen och Sumaya Sahi från Irak om sina familjer, hur länge de varit i Sverige och var de bor, med enkla svenska ord. Kerstin Carlsson betonar att det praktiska stickarbetet underlättar när de ska komma igång och prata. Och i den pågående flyktingdiskussionen har hon sin hållning klar.

– Vi måste hjälpas åt när människor flyr för sina liv. När man flyger och ser världen uppifrån så finns det inga gränser. De är något vi människor har gjort. Jag vet inte hur allt ska lösas, men vi måste göra vårt bästa.

Kerstin Carlsson

  • Motivering:"Har med varmt hjärta och enastående engagemang bjudit in invandrarkvinnor att lära sig

  • svenska samtidigt som de stickar babykläder till nyfödda i biståndsländer."
  • Ålder: 70 år.

  • Yrke: Tidigare förskolelärare, numera pensionär.

  • Familj: Maken Torbjörn, tre vuxna barn och åtta barnbarn.

  • Bor: I Malmö.

    Intressen: Läsa, baka, dag­lediggruppen, volontärarbete hos Erikshjälpen och att resa till bokmässan varje år.

  • Församling: Hyllie Parkkyrkan (ansluten till Evangeliska Frikyrkan, EFK).

  • Tre förebilder för Kerstin Carlsson

  • Jesus. Jag tänker ofta: "Hur skulle Jesus ha gjort i den här vardagssituationen".

  • Exempelvis när någon är fördömande, eller det uppstår käbbel. Han är samtidigt inte bara snäll och mesig, utan tar fram det bästa i människan.
  • Nelson Mandela. Han satt fängslad i många år, men kände ingen bitterhet, trots allt han utsatts för både psykiskt och fysiskt.

  • Mina föräldrar. Britta och Göran Wetterlund. De delade med sig av det de hade till tiggarna på 1950-talet. Mamma handarbetade och kunde

  • göra fint av ingenting. Pappa var pratsam och glad, och de gjorde inte skillnad på folk.

    Kerstin Carlsson om

  • Drivkrafter: Min kristna tro och en önskan att kunna hjälpa andra människor.

    Att vara en förebild: Jag har svårt att se mig själv i den rollen.

  • Jag tänker inte så när jag jobbar, utan blir främst glad själv. För mig är en förebild någon som inte bara ser till sig själv, utan ser till att andra får guldkant
  • på tillvaron.

    Misslyckanden: Sådana gör vi allihop, och det är inte farligt att misslyckas. Det är genom sådana vi lär oss något. Stärkt av det får vi försöka

  • gå vidare, och se möjligheterna och ljusglimtarna. Här är min kristna tro en hjälp.

Sponsorer

  • Årets förebild 2015 utses i samarbete med Diakonia och SamSpar.
Powered by Labrador CMS