Korsika lockar med gränder, kyrkor och häpnadsväckande natur

Hårnålskurvor, citadell, getost, stenformationer och Napoleon. Korsika är en värld för sig, på flera sätt närmare Italien än Frankrike och på många sätt alldeles unik. Vild och vacker är ön definitivt, och som en av få i Medelhavet har den sluppit överexploatering.

Korsika är nästan tre gånger så stort som Gotland. Geografiskt är ön emellertid helt annorlunda. Korsika är bergigt, ofta svårtillgängligt och kräver tid för att utforskas. Att köra bil på ön känns ibland snudd på farligt: de snäva kurvorna är många, det stupar brant på sidorna och det storslagna landskapet inbjuder till sidoblickar. Vägen mellan Calvi och Ajaccio har beskrivits som en av Europas vackraste, både med tanke på bergslandskapet och de pittoreska byarna som passeras.

Mitt emellan Calvi och Ajaccio ligger Portobukten, Golfe de Porto. Av alla kuststräckor på Korsika är det nog den finaste. Byn Porto, korsikanska för hamn, är ganska liten med sina 600 invånare. Men ta en fin sommardag och det känns som om befolkningen tiodubblas. Minst. För alla turister vill hoppa på utflyktsbåten till nationalparken Scandola, en av Korsikas höjdpunkter. Som nationalpark har den en egenhet – den går bara att besöka med båt. Kanske kan man även simma dit, vår guide har inte koll på reglerna, men landvägen är det oframkomligt.

Simon och Christine Winkelhausen från Schweiz har seglat in med privatbåt och häpnar över klippformationerna. En del är närmast roströda och stupar flera hundra meter ner i det koboltblå havet.

– I klass med Alperna, fast i Medelhavet. Fantastiskt vackert, är det schweiziska omdömet om Scandola.

Många seglare passar på att ta en paus i den lilla byn Girolata efter att ha utforskat nationalparken. Liksom Scandola är den svårtillgänglig, bilväg saknas, och stigarna dit går över branta bergsryggar. Ändå har byn många besökare; nästan alla är turister på upptäcktsfärd i Scandola. Byns permanenta invånarantal uppgår till 15 personer.

Nationalparkens märkliga stenformationer och grottor skapades en gång av en numera utslocknad vulkan, därav den röda färgen. På södra sidan av bukten däremot, vid Calanche de Piana, är det vind, vatten och temperaturskillnader som format de rosa granitklipporna.

Som de flesta områden runt Medelhavet har Korsika sett olika erövrare komma och gå genom århundradena. 1755–1769 var ön en oberoende republik, men på våren 1769 invaderade fransmännen och den åttonde maj gav korsikanerna upp. Några månader senare, den 15 augusti, föddes en viss Napoleon Bonaparte på Korsika, en man som senare skulle skriva om världshistorien. Men det var alltså på håret att han föddes som fransk medborgare.

Det sägs att Napoleon hade en ganska ambivalent inställning till Korsika, och vice versa. Hans mor var visserligen från ön, men fadern var italienare. När den blivande kejsaren studerade på fastlandet i sin ungdom blev han hånad för sin korsikanska dialekt, vilken han senare sägs ha försökt slipa bort. Efter sin kröning till kejsare år 1804 återvände han aldrig till ön, det närmaste han kom var Elba dit han var landsförvisad 1814–1815.

Huset där Napoleon föddes finns fortfarande kvar i Ajaccio. Det ligger längs en av de trånga gränderna nära citadellet, och var länge något av ett pilgrimsmål för franska revolutionärer. I dag flockas turisterna här, men särskilt mycket från Napoleons tid finns inte kvar i huset.

Ajaccio är Korsikas huvudstad och väl värd ett besök. Som nästan alla städer på ön har den ett pampigt citadell, och inte minst en lång, kurvig sandstrand mitt i staden. Bred ut handduken och betänk att Napoleon kanske tog ett bad på samma plats för så där 240 år sedan.

Korsika ligger betydligt närmare Italien än Frankrike. Ingenstans blir det tydligare än i Bonifacio (Bunifaziu på korsikanska) på öns sydspets. Från staden ser man över till Sardinien, som ligger en mil söderut. Att komma med båt från den italienska ön är också det mest spektakulära sättet att angöra staden med de branta kalkstensklipporna. Bonifacio kallas faktiskt ofta staden på klippan, och det är lätt att förstå varför. Det medeltida citadellet med sina gränder och kyrkor ligger som en piedestal med havet på ena sidan och en fjordliknande hamn på den andra. De många segelbåtarna ligger väl skyddade.

En vandring sydväst om staden ger en perfekt vy över Bonifacio och kalkstensklipporna. Vill du studera dem på riktigt nära håll kan du ta en båttur eller gå nedför Kungen av Aragoniens trappa. Trappan är uthuggen direkt ur berget – enligt legenden under en enda natt av kung Alfons V av Aragoniens trupper när de belägrade staden 1420.

– Troligare är nog att den byggdes av munkar för nå en dricksvattenkälla nära havet, ler en lokal restauratör när vi pratar om trappan lite senare.

Även om de flesta turister dras till Korsikas stränder är det ändå bergen som dominerar ön. Det är också i de lite otillgängliga byarna i bergen den korsikanska folksjälen kan hittas. Det är här självständighetsrörelsen varit som starkast, och mentaliteten sägs vara lätt inåtvänd. Corte var det självständiga Korsikas huvudstad på 1700-talet och ligger vackert där två floder möts. De centrala delarna av staden är pittoreska och som alltid tronar ett, just det, citadell över staden.

Allra finast är dock stadens omgivningar. Ta en tur på slingriga (och smala!) vägar längs Restonicadalen och du får uppleva det bästa av Korsikas bergslandskap. Flera vandringsleder utgår från vägen.